Första raden Oscarsteatern Foto Oscars
Norra Bantorget
Norra Bantorget är en central trafikknut i Stockholm. Torget är också ett nav i stadens nöjesliv. Visserligen inte som det var när Vinterpalatset låg på den södra sidan men närheten till flera av privatteatrarna - Oscars, Vasan och Scala - samt det stora Folkets och Dansens hus är fortfarande dominerande.
Av de fyra teatrar som beskrivs i fortsättningen är det bara Strindbergs Intima Teater som ligger direkt vid Norra Bantorget. De övriga finns i de angränsande kvarteren men belägna så att man kan se en glimt av dem från torget. Vi startar vår teatervandring norrifrån och börjar på Scalateatern och avslutar med en spännande och glittrande premiär på Oscars 300 meter söderut.
Norra Bantorget med sina teatrar september 2019 Foto: Förf.
Scalateatern Wallingatan 32-34
Scalateatern är en av Stockholms äldsta privatteatrar. Huset i hörnet av Wallingatan och Västmannagatan (ett kvarter från Norra Bantorget) ritades av Sam Kjellberg och byggdes år 1915. Lokalerna användes först som biograf med namnet Pallas-Teatern. Kinematograf som det hette från början byggdes flertaligt i centrala Stockholm efter sekelskiftet. Film blev mycket stort i Vasastaden eftersom det kunde erbjudas för en billig penning.
Teaterverksamheten startades 1918. Lokalen behöll det ursprungliga namnet men år 1933 döptes den om till Vaudeville-teatern. Ett år senare blev den åter biograf med namnet Carlton.
Först 1941 fick teatern sitt nuvarande namn då Sandrewkoncernen tog över verksamheten.
Via Fria Proteatern och Kulturförvaltningen till Henrik Dorsin
Fria Proteatern fick sin första fasta scen på Scala år 1974. Efter 30 uppsättningar tog Stockholms kulturförvaltning över 1990 och drev teatern som gästspelsscen. 1994 övertog Ulla Malmsten och Åke Hugoson driften men ägandet behöll kulturförvaltningen till år 2000.
Sedan juni 2014 drivs Scalateatern av Henrik Dorsin, Michael Lindgren samt Conrad och Tova Nyqvist. Januari 2017 blev det premiär på den första produktionen i den nya ägarkretsen. År 2018 firades 100 år som teater även om biografverksamheten pågått några år av detta sekel.
Kändistätt
Teaterns långa och växlande historia och ägarskap har betytt att de flesta av våra kända svenska skådespelare agerat på Scalateatern. Carl-Gustav Lindstedt, Martin Ljung, Git Gay för att nämna några namn. Under 50- och 60-talen spelades revyer av Perne och Paddock. I Scalarevyn 1957 deltog bl. a. Anita Lindblom som senare blev känd för låten "Sånt är livet". Revyer avlöstes av musikaler. Tiden med Sandrew som ägare blev både lång och huvudsakligen framgångsrik. Där har spelats stora succéer men även fiaskon som lagts ner efter några få föreställningar.
Renovering till "Music hall"
Teatern och kringliggande lokaler har byggts om och renoverats av de senaste ägarna. Man har återskapat inredningen till ett skick som var typiskt då teatern var ung.
Barer och en restaurang har öppnats tillsammans med en liten uteservering på trottoaren av Wallingatan under den pampiga kastanjen som har röda blommor på våren. Man har inte enbart önskat bjuda skådespel utan låter publiken ta in både bröd och stärkande drycker till salongen. I pausen öppnas dörrarna till en liten Pub i den bakre regionen och en annan uppstår på balkongen. Således ett sätt att efterlikna det som drev fram Music hall i England i slutet av 1800-talet.
Teatersalongen känns intim. Det är lågt i tak och balkongen verkar ramla ner när som helst. Salongen är bredare än djup. Parketten har 17 bänkrader och balkongen 4-5 med upp till 33 stolar i bredd, om man inkluderar en liten sidoparkett, där man sjunker djupt ner i de i röda plyschklädda fåtöljerna. Totalt finns cirka 540 platser.
I källaren har man nu också byggt en ny scen med drygt 100 platser där klubbverksamhet drivs med bl. a. jazz och stand up.
Scalateaterns entré februari 2019. Foto: Förf.
Varierande utbud
Förutom att teaterdirektören Henrik Dorsin ansvarar för vissa uppsättningar är Scalateatern en populär scen att hyra in sig på såsom det var i början av 1990-talet. Det kommer både skådespelare och musiker som vill framträda i lite enklare former än vad de stora etablerade teatrarna kräver.
(Namnet Scala leder ju lätt till den berömda operan La Scala i Milano, men det finns också en Scalateater i Karlstad. Det bör man tänka på om man Googlar eller köper biljetter på nätet.)
Strindbergs Intima Teater Barnhusgatan 20
På Norra Bantorgets norra sida hittar vi en av Stockholms minsta teatrar med en mycket speciell historik. August Strindberg var själv initiativtagare. Han öppnade den år 1907 för att starta en internationell försöksteater med sina egna pjäser på repertoaren. Han skulle inte behöva böja sig för oförstående teaterdirektörer när han ville få sina dramer uppförda.
August Strindberg
Det kan vara på sin plats att kort nämna några punkter ur Strindbergs levnad för att bättre kunna placera in teatern i hans livs historia. Strindberg föddes 1849 och dog 1912. Hans tredje och sista äktenskap, det med Harriet Bosse, upplöstes 1902. 1908 flyttade Strindberg från Karlaplan till Drottninggatan och Blå Tornet. Teatern tillkom således ganska sent i Strindbergs liv och den användes av honom endast i tre år. Från Blå Tornet hade Strindberg bara 500 meter att vandra nedför drottninggatsbacken och Barnhusgatan till teatern.
En ombyggd lagerlokal och premiär 1907
Olof Lagercrantz ger i sin Strindbergsbiografi från 1979 en målande beskrivning över hur teatern skapades. I juni 1907 hade Strindberg tillsammans med sin unge "kompanjon", skådespelaren August Falck hittat en lagerlokal vid Norra Bantorget. Det är ett nybyggt hus och denna lokal bygger man om till teatern. Det blir dyrt och kostar så mycket att det håller på att knäcka Strindberg.
Den 26 november öppnas teatern med det helt nyskrivna kammarspelet Pelikanen. Det är en fruktansvärd pjäs fylld av ondska och degeneration. Strindberg själv är inte med vid premiären. Det blev ett fiasko och endast ett fåtal biljetter såldes efter den hårda kritiken. Man fick snabbt ändra spelschemat och tog in Fröken Julie som inte heller föll publiken i smaken. Redan den 5 december forcerades därför repertoaren med Brända tomten. Även denna pjäs mottogs illa.
Det var Falck, blott 25 år, som drev teatern men Strindberg sköt till pengar så gott det gick. Det lånades, pantsattes och även Bonniers fick ställa upp för att rädda teatern över det första årsskiftet och hyresbetalningen.
Redan år 1910 lades teatern ner efter en schism mellan de två grundarna. Ekonomin hade försämrats, pengarna tog slut och biografer blev ett allvarligt hot. Man hade dock givit ett stort antal föreställningar under de tre åren och August Falck var en av de ledande aktörerna. Man spelade 24 olika Strindbergspjäser av vilka Påsk och Fröken Julie var de främsta uppsättningarna. Strindberg själv var författare, teaterledare, förste regissör och sceninstruktör. Han stod också som ekonomisk garant för ensemblen som i början bestod av tolv unga okända skådespelare.
Bernard Shaw hälsar på
Ur teaterns historia kan nämnas att sommaren 1908 kom Bernard Shaw på besök till Strindberg som hastigt kallade in skådespelarna för att uppföra Fröken Julie på teatern. Strindberg själv lär tidigare inte ha sett pjäsen och det sägs att Shaw var inte imponerad, troligen beroende på att han inte förstod det svenska språket som verket gavs på.
Teatersalongen då den öppnades år 1907
Lilla Teatern, Strindbergssalen och café Röda rummet
Teaterverksamheten fortsatte i ny regi under det mycket passande namnet Lilla Teatern till år 1913. År 1919 blev Grafiska fackförbundet ägare till huset. Teaterverksamheten upphörde men lokalen döptes om till Strindbergssalen och dess foajé blev ett café år 1926. Chaufförernas Ekonomiförening hade här hittat en lämplig lokal som rastplats för sina medlemmar. Man döpte caféet inspirerade av Strindbergs succéroman från 1879 till Röda rummet.
Caféet har sedan år 2018 övergått till att bli en restaurang och skylten med "Röda rummet" har tagits ner. Det står numera "Hanoi Corner" utan koppling till den kulturhistoriskt viktiga platsen. Man kan också leta efter Salladsbutiken "Gröna Rummet" som ligger bredvid, med sitt numera malplacerade namn.
Återuppståndelsen
År 1999 var det 150 år sedan Strindberg föddes och flera institutioner och privatpersoner började undersöka om det inte skulle gå att få liv i teatern på nytt. Lokalerna hade allt oftare fått tjäna som scen för olika evenemang runt August Strindberg. Strindbergsmuseet påtog sig huvudmannaskapet och på 154-årsdagen av Strindbergs födelse kunde teatern öppnas igen.
År 2009 gick Grafikerna in i det större LO-förbundet GS-facket och lämnade därmed det mesta av Grafiska huset till andra ägare. Här finns förutom den nygamla teatern både privatbostäder och kontor.
Ny "regi"
Regissören och skådespelaren Anna Pettersson tog 2017 över chefskapet för teatern. Hennes bakgrund från Dramaten medförde också ett samarbete med nationalscenen. Sedan nyöppnandet har man givit över 100 föreställningar och aktiviteten är hög i de begränsade lokalytorna.
Under sommaren 2018 har stolarna renoverats och klätts om i stilig, röd plysch. Det finns 9 bänkrader och 93 personer kan sitta framför den lilla scenen som har en vanligtvis fungerande vridscen. Det uppges att det ursprungligen var 15 bänkar med 161 platser. Utöver de 9 rader som syns på fotografiet från 1907 har det således funnits ytterligare 6 bänkrader som idag upptas av den trånga foajé som har biljettkassa och ett par toaletter.
Vasateatern Vasagatan 19
Vasateatern - Vasan - eller Vasa Teatern som det står på den gamla skylten över ingången från Vasagatan är en av stadens äldsta verksamma teatrar. Starten skedde 1886 i det stora Lundbergska palatset som ligger i korsningen Kungsgatan - Vasagatan.
Det var stadens största hyresfastighet då den byggdes 1883 - 86 och hade över 16000 kvm bostads- och kontorsyta. Det var nog inte direkt meningen att det skulle bli en teater i det Lundbergska palatset men där hade tidigare legat en med namnet "Mindre teatern". Det blev ett slags annex på palatsets norra gavel som vetter mot Norra Bantorget. De ursprungliga ritningarna kallar byggnaden "Samlingssal". Förhållandevis stor plats lämnades åt en foajé där även ett teatercafé alltid har funnits.
Själva teatern ritades av arkitekten Fredrik Ekberg (1837 - 98). Ekberg var överlärare i byggnadskonstruktionslära vid KTH från 1863 till sin död. Han var arkitekt vid Överintendentsämbetet från 1865. Han ritade flera landsbygdskyrkor men gjorde i övrigt inte många välkända byggnader. Det fanns ytterligare en person, som drev det teatermässiga, nämligen direktör August Berndt.
Ganska snart efter invigningen 1886 behövde lokalerna anpassas till den teaterverksamhet som utvecklats.
Vasateaterns entré september 2019 Foto: Förf.
Myndigheterna hade synpunkter på vissa säkerhets- och utrymningsförhållanden. Nyinvigning skedde i oktober 1892. Citat från Aftonbladet säger: Det är icke den gamla Vasateatern, som på nytt öppnar sina portar. Det är en alldeles ny teater, präglad av en elegans och lyx som lämna de andra teatersalongerna långt bakom sig.
Ur teaterns långa historia
Vasateatern har en lång historia med många stora skådespelare och berömda teaterchefer. Efter några kortare perioder under Vasans första år med flera olika chefer drev teaterkungen Albert Ranft teatern 1895–1928. Han ägde ett tag också alla de andra sex privata teatrarna i Stockholm och förtjänade därmed epitetet teaterkungen. Ranft gjorde sig mest känd för att sätta upp lustspel men även pjäser av Strindberg fanns med på repertoaren. Han regisserade flera egna uppsättningar på Vasateatern. Gaudets pjäs Borgmästarinnan regisserade Ranft fem gånger varav fyra uppsättningar gick på Vasan mellan åren 1913 och 32.
Gösta Ekman blir teaterchef
Åren 1931–35 drevs Vasan av Gösta Ekman d.ä. och Per Lindberg. Gösta Ekman var mycket produktiv och satte upp ett stort antal verk - både klassiker av Shakespeare och Ibsen liksom operetter och komedier. Gröna Hissen som Gösta Ekman gjorde succé med redan 1921 på Vasan återkom både 1932 och 36. I början var Gösta både regissör och medverkande i pjäserna men efterhand tog Per Lindberg över mer av regisserandet.
Martha Lundholm tar över 1936 -52
1936 tog Martha Lundholm över och drev teatern fram till 1952. Hon var liksom Gösta Ekman också såväl skådespelare, regissör som teaterdirektör. Hon skrev också ett eget stycke "Idag blir igår" som sattes upp 1940. Annars var det mest pjäser av utländska författare som Ibsen, Somerset Maugham och Oscar Wilde. Gröna hissen återkom 1948 på Vasan.
Per Gerhard och Maj-Britt Nilsson
Karl Gerhard och hans son Per Gerhard var teaterdirektörer från 1952. Efter Karl Gerhards död 1964 fortsatte Per att driva Vasan på egen hand fram till 1984, då Göran Lindgren och Sandrews övertog teatern.
Per Gerhard svarade för de allra flesta uppsättningarna som regissör. Karl Gerhard fanns med ibland som exempelvis 1962 då han satte upp Vad Pappa vet om Kärlek. Nils Poppe hade en uppsättning 1954: Popperetten Bom. Men annars var det Per med hustrun, skådespelare Maj-Britt Nilsson som stod för de allra flesta uppsättningarna. Maj-Britt Nilsson var med i ett 30-tal av de över 40 pjäser som Per Gerhard regisserade. Den största succén var Kaktusblomman som gick 454 gånger 1966-67 och sedan ytterligare en vårsäsong 1973. En annan braksuccé, dock utan Maj-Britt Nilsson, var Spanska Flugan med Karl-Gustaf Lindstedt. Den gick 438 gånger under 1981-82.
****
Många andra stora skådespelare har framträtt på Vasans scen: Jarl Kulle, Inga Tidblad, Edvin Adolphson, Siv Ericks och Stig Järrel för att nämna några. Gösta Ekman d. ä. sägs spöka på Vasan.
Kungliga Operan som hade behov av en annexscen för opera- och balettföreställningar övertog teatern från Sandrews 1998. År 2004 såldes Vasan till en entreprenör som drev teatern genom bolaget Vasan AB.
Så kom hotellet
En kort tid drevs teatern av skådespelare som satte upp och producerade i egen regi innan den stängdes år 2010. Vasan och hela det Lundbergska palatset skulle göras om till ett av Stockholms största hotell: Scandic Grand Central. Det var tveksamt hur Vasan skulle få leva vidare men kulturvärdet gjorde att teatern inlemmades i hotellets event- och konferensverksamhet. Vasans teatercafé på ca 200 kvm blev dock en del av hotellets restauranger.
Palatset byggdes på med några våningar men på ett så pietetsfullt sätt att den gamla fasaden är orörd och påbyggnaden syns bara från författarens franska fönster där istället utsikten mot stadshustornets guldkronor blivit kraftigt beskuren av den grågröna "taklådan".
2016 öppnades teatern åter, men då främst som en evenemangslokal. Alla stolar är lösa och både parketten och balkongen kan dukas med bord för över 300 matgäster. Ritningarna visar att ca 300 sittande kan beredas plats i teatersittning på parketten och ca 120 uppe på balkongen.
Vasateatern har egentligen inte återuppstått som en teater efter palatset omdaning. Den anses vara i minsta laget för att vara attraktiv för en ny teaterdirektör. Konkurrensen är hård från inte minst Oscarsteatern som ligger 100 meter söderut.
Det mesta av de fasta inredningsdetaljerna finns kvar och är i gott skick. Teaterns foajé är förhållandevis stor och gav mycket plats för premiärmingel i pauserna på den tid det begav sig. Under våren 2019 såldes dock alla de gamla stolarna och all lös inredning ut och överskottet donerades till SOS Barnbyar i Ukraina. Det hade nog blivit trångt och besvärligt att lagra både de gamla och de nya lösa stolarna. Man kunde ropa in ett stolspar för mindre än vad det kostat att köpa två biljetter till en föreställning och ändå ha platserna kvar!
Personliga minnen från Vasan
I mina unga år, på tidigt 1950-tal hamnade jag på Vasans balkong och fick uppleva den ikoniske Max Hansen. Han hade haft många föreställningar på teatern så det här måste varit en av hans sista där. Jag minns att jag upplevde hans pipiga röst och hade också vissa svårigheter att hänga med danskan. Var nog för obevandrad för att förstå hans storhet. Senare blev jag helt betagen i Maj-Britt Nilsson som ju ofta fick spela på den egna teatern.
Efter att ha flyttat till Vasans grannkvarteret blev det ofta tillfälle att gå på teatern. Det är många bortflyende minnen, men en sängkammarfars "Otroligt het" 2007 och en scenbild präglad av en massa dörrar där förvecklingar utspelades blir ihågkommen. Här slog Annika Andersson igenom stort och fick Guldmasken för bästa kvinnliga huvudroll.
Oscarsteatern Kungsgatan 43
Oscars särbehandlas i det följande eftersom teatern är väl beskriven i litteraturen. I faktarutan finns en komprimerad historik.
I stället berättar jag om hur det är att gå på en Oscarspremiär!
Oscarsteaterns historia finns mycket väl dokumenterad i öppna källor vilket gör att det inte känns meningsfullt att upprepa denna information. Hänvisning görs främst till Wikipedia beträffande historiken och till en fullständig förteckning av över 100 års uppsättningar:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Oscarsteaterns_uppsättningar
* Oscarsteatern eller kort och gott Oscars är en av Stockholms största och äldsta teaterscener.
* Arkitekt Axel Anderberg som också riktade Kungl. Operan
* Teatern bär sitt namn efter kung Oscar II. Invigdes 1906.
* Oscars har drivits kontinuerligt och framgångsrikt utan avbrott förutom en period mellan 1971-74
för renovering.
* Nya föreställningar har satts upp varje år men när långkörarna My fair lady och Phantom of the
Opera spelades så skedde inga nyuppsättningar utan succéerna fick det utrymme som
publiktrycket krävde.
* Fantomen gick under hela sex (!) år med totalt 1173 föreställningar. Mikael Samuelsson spelade
Fantomen hela tiden. Det såldes över en miljon biljetter och då räckte inte Stockholmspubliken utan det
kom bussar från hela landet. *Busslasterna har fortsatt strömma in med publik.
* Busslasterna har fortsatt strömma in med publik.
* Teatern används ofta för event och konferenser.
* Vår kung och våra kungligheter har ofta firats med skådespel från den teater som bär farfarsfars namn.
* Teatern har ett mycket stort scenrum och totalt ca 900 platser i en salong och två balkonger.
Inredningen är magnifik och runt salong och balkonger finns stora utrymmen i foajéer och barer.
Detta ger teatern en speciell karaktär med plats för mingel. Oscars känns som en riktig och festlig teater,
vilket givetvis var avsikten när man siktade på stora operetter. Franz Lehárs operett Glada Änkan har
satts upp över tio gånger.
Följ med på en Oscarspremiär!
En premiär på Oscars är ett stort och spännande evenemang. Men... och ett stort men...Endast ett mycket litet antal biljetter finns tillgängliga till premiärerna för den "vanliga publiken". Vi är därför endast några få sådana "vanliga personer" som fått uppleva en Oscarspremiär. Teaterdirektören bjuder nämligen in de personer som ska få njuta av premiären. Bland de inbjudna finns anhöriga och beundrare till skådespelare och ansvariga för föreställningen. Vidare finns en stadig kändisskara som alltid finns på Oscars under premiärerna. Själv tillhör jag ingen av dessa kategorier men har ändå under min tid som granne till Oscars lyckats köpa några av de enstaka biljetter som bjudits ut. Man får då sitta på 2.a balkong oftast långt ut på sidan bakom en pelare. Men man kommer trots allt in och får delta och uppleva allt som sker runtomkring.
Jag har således varit på de flesta premiärerna under de senaste 15 åren och ska ge min bild av hur det är att gå på en premiär på Oscars.
Omvända kändiseffekten
Den första gången vi - min hustru och jag - stod mitt i vimlet kändes det som om alla tittade på oss: Vilka är dom där? Ska vi känna igen dom?
Vi var verkligen två av Karl Gerhards katter som nästlat sig in bland hermelinerna. Vi kände dock igen de flesta från, bio, TV eller skvallerblaskorna. De kunde ju inte veta att teaterdrottningen Vicky von der Lancken inte skickat oss de sista två biljetterna utan vi fått köpa dem i samma sekund som hemsidan öppnade biljettförsäljningen också för de andra föreställningarna.
Festkläder i september
Det är oftast i september som premiärerna äger rum och man kan då komma till teatern i den festklädsel som behövs för att inte sticka ut. Många damer har eleganta klänningar och många herrar har smoking eller finkostym. Det skiljer sig tydligt från den klädsel som numera blivit normal på teatern. Skulle vädret kräva ytterplagg så behöver teatergarderoben vakta mycket mink under föreställningen. Men har man festblåsan på sig är det bra att inte dölja den med minken. Många beundrare, som man kan visa upp sig för, står utanför teatern.
Välj rätt ingång!
Redan när man närmar sig hörnet Vasagatan/Kungsgatan känns stämningen i luften. Tittar man upp mot fasaden ser man högst upp ett torn klätt i kopparplåt. Den plåten lades om 2016 och har ännu inte blivit ärggrön. Man kan läsa ordet TEATER i en relief högt däruppe. Lyktan ovanför ingången lyser ordentligt rött.
Tittar man ned ser man att det står klungor av festklädda utanför entrén. Ingen tycks vilja gå in förrän man träffat sina kändiskompisar. Klockan tickar dock och snart ska föreställningen börja. Det finns två ingångar. En för de mindre kända och en för de övriga. Den för de kända har röd matta och leder till fotograferna, som ger direktiv om hur man vill plåta de nyanlända. Vi tar den andra ingången och försöker dra oss mot fotograferingen. Vi vill ju se vem som är där utan att själva komma med på bild!
Är det champagne i glasen?
Det verkar som om ingen vill fortsätta in mot salongen. Alla vill visa upp sig och alla vill hälsa på alla. Foajén blir trång och det krävs armbågar för att ta sig fram till ett av de bord med mousserande vin som bjuds alla i publiken. Det skålas flitigt och man får hålla hårt i glaset så det inte knuffas ut. Klockan ringer både en, två och tre gånger men ingen tycks ta notis om att det ska börja där inne.
Vi som ska upp till andra raden får dock börja den långa vandringen upp. Det finns hiss till vänster, men där är det också trångt. Väl uppe och inne på sin plats kan man följa hur publiken långsamt intar sina platser. Teaterdirektören har nog försökt placera de inbjudna så att man har bekanta runt omkring sig, för det hälsas och pratas, när man tränger sig in mot de lediga mittplatserna.
Vi ser att begreppet utsålt som den tända röda lyktan ovanför teaterentrén indikerade, inte betyder att alla platser på andra raden är besatta. Nej det finns gott om lediga platser när det är dags. Har de som bjudits in och placerats på andra raden valt att inte dyka upp? Men varför får inte fler av oss vanliga chans att gå på premiären? På parketten blir det dock fullsatt.
Spelet kan börja
Till slut är alla på plats och uppmanas att stänga av mobilerna och att inte fotografera under föreställningen. Premiärpubliken stödjer och hejar på sina fans. Det finns inhyrda "skrattare" som vet exakt när det är dags att förstärka en poäng från scenen. Föreställningen börjar alltid i högt tempo. Man överraskas av alla busvisslingar som höjer ljudnivån. Det applåderas kraftigt efter varje soloprestation.
Premiärkvällens höjdpunkt - pausminglet i Guldfoajén
Föreställningens höjdpunkt kommer efter drygt en timme. Det blir paus och då bryter minglet ut. På första våningen, där också första balkong är belägen, finns en stor bar. Den kallas inte för inte för Guldfoajén. Den sträcker sig över hela teaterns kortsida mot Kungsgatan. Det finns en bar på vardera sidan med stora oljemålningar infällda i väggarna ovanför. Väggarna pryds också med "guldfärg". Stora kristallkronor ger bra ljus. Festklädseln syns och ingen kan missa vem som är där. Inte bara här, utan i hela teatern, finns vackra pelare, som i trängseln ger intryck av att vara gjorda av fin, grön kolmårdsmarmor. Skärskådar man dock pelarna, när det inte finns så mycket annat fagert att titta på, passar nog det franska uttrycket in: Trompe l´oeil (som bedrar ögat). I trapporna finns dock riktig, men lite sliten kolmårdsmarmor.
Barkön
Baren bjuder nu på torr och kall champagne - gratis till dem som fått barbiljetter. Den lilla övriga skaran köar för ett glas vin. Det är fortsatt trångt och publiken rör sig, pratar, skrattar och kindpussar. Alla tycks känna alla. Ja, så har nog teaterdirektören tänkt sig att det ska vara. Här ska alla trivas och prata väl om vad man ser, så att den stora publiken utifrån landet lockas hit och bidrar till teaterns ekonomi. Det sägs ju att en uppsättning av den storlek som normalt görs på Oscars kräver minst 100 föreställningar med minst 90 % beläggning dvs. totalt över 80000 betalande måste komma och se föreställningen. Och så har det varit i de flesta fall under de senaste åren.
Tyvärr har pausen också ett slut men de särskilt berörda har hunnit få veta var och när efterfesten och firandet ska ske. För några ska den äga den rum på teatern medan andra får dra ut på stan.
Västra änden av "Guldfoajén" Foto: Förf.
Andra akten
Andra akten startar med fortsatt publikstöd. Applåderna och "skrattarna" ser till att skådespelarnas premiärnervositet mildras. Det mesta går bra och sällan märks att repetitionerna varit "otillräckliga". Skulle de varit "tillräckliga" skulle det aldrig blivit premiär. Det är alltid mycket bra skådespel som bjuds. Oscars har sökt upp musikaler som blivit framgångsrika världssuccéer. Men det finns enstaka, spännande undantag och det är den senaste musikalen, den svenska Så som i Himmelen, som bygger på filmen med samma namn och som skrivits av Kay och Carin Pollack. Trots att båda kom och satte sig bredvid mig i Guldfoajén på föregående premiär: Gentlemannen lyckades det inte för mig att få tag på biljetter till deras premiär. Jag borde ha passat på att fråga, när vi satt bredvid varandra.
Så som i Himmelen har blivit den dundersuccé man kunde förvänta sig och man har följdriktigt meddelat den första förlängningen av spelperioden. Gissningsvis kommer det fler förlängningar om huvudrollsinnehavarna kan ställa upp. Det kan ju bli många år och många föreställningar.
Det slutar i ett blomsterhav
Andra akten tar slut. Då utbryter en applådåska och visslingar värdigt en premiär. Stående ovationer. Stampande i golvet. Ett blomsterhav bärs in och fördelas mellan alla aktörer; inte bara till skådespelarna utan också till regissör och andra ansvariga. Man vinkar ut mot salongen, som tack till bekanta man sett. Man vet nog var de sitter. Det här delen av premiären tar en bra stund, vilket man ska ha i åtanke, när man beställt hemfärd i limousinen, om man inte, som i vårt fall, bor i kvarteret nästgårds.
De närmaste vännerna till skådespelarna träffas för att fira succén och skaka av sig premiärnerverna. Det blir sent men redan nästa kväll ska föreställning nummer två spelas. Den nya publiken har kanske hunnit läsa vad kritikerna tyckte, vilket styr deras förväntningar. Skådespelarna är dock "lite" trötta och det blir ofta den sämsta föreställningen av uppsättningen. Min dotter som varit kostymör har påpekat, att om man inte fått biljetter till premiären ska man gå först på den tredje föreställningen då skådespelarna vilat ut sig och återfått skärpan.
När blir nästa Oscarspremiär?
Genast väcks tanken om när blir det premiär nästa gång. Ja, nu dröjer det nog. På samma sätt kändes det när jag sett den helt fantastiska uppsättningen av Singin´ in the rain. Här slog tre riktigt duktiga dansare igenom på allvar: Hanna Lindblad, Rennie Mirro och Karl Dyall. I andra akten fylls scenen av "regnvatten" medan Rennie sjunger, plaskar och faktiskt springer lodrätt upp på en vägg i ett lyckorus. Vilken fantastisk scen och vilken prestation av teknikerna att fylla den med vatten varje kväll. Föreställningen gavs 275 gånger. Den flyttades till Göteborg men kom tillbaka några år senare. Jag fick även den gången år 2006 vänta bra länge på nästa Oscarspremiär.
Lennart Ernerot 2019