Några danspalats på Norrmalm
Vid ett besök på Nalen väcktes mitt intresse för detta särpräglade dans- och nöjespalats, dess historia men också den moderna sällskapsdansens utövande i andra lokaler på Norrmalm.
När Skansen öppnades 1891 bereddes utrymme för sällskapsdans i form av folkdanser. Men det var först 30 år senare som de nya tongångarna, som den foxtrotliknande dansen shimmy, under protest fick utrymme där. Men redan i början av 1900-talet förekom i Stockholm dansundervisning i shimmy, Boston one-step och two-step. Sällskapsdans i offentlig miljö slog igenom omkring 1910, vilket föranledde upprörda känslor från moralens väktare. Bland andra stod prinsessan Ingeborg på barrikaderna mot de nya förfallet. Trots motståndet spred sig dansintresset snabbt. Bostonvals och ragtime var populära. Foxtrot (utvecklad av Harry Fox i USA) slog igenom under första världskriget och jazzen under 1920-talet.
Modern dans blev en populär umgängesform som utövades på flera platser i Stockholm; Sveasalen (på nuvarande NK-tomten), Berns, Danspalatset på Östermalm, Mosebacke och Boston Palace på Djurgården. ”Dansmarknaden” växte och danssalongerna blev allt fler. Åtskilliga etablerades på Norrmalm. Här beskrivs några av dessa utan någon särskild ordningsföljd.
Nalen
Regeringsgatan 74
Nationalpalatset, som var byggnadens ursprungliga namn, stod färdigt 1887. Namnet Nationalpalatset följde med de restaurangrättigheter som övertogs från en restaurang på Hamngatan.
Byggherar var två ordenssällskap Nytta och Enighet och Nöje och Vänskap. Det första instiftades 1834 för att ”gifva teatraliska föreställningar”, det andra fyra år senare med att ivra för ”sällskapsspektakel”. Huset innehöll en stor fest- och samlingssal, en mindre konferenssal (senare känd som Harlem), arkiv och sammanträdesrum samt restaurang. I de övre våningsplanen fanns hyreslägenheter, främst för medlemmar. Under marknivå fanns i två plan flera samlings- och aktivitetslokaler. Norrmalm var under denna tid under stark expansion. Men man måste ändå imponeras över de storslagna dimensioner byggnaden antog för de ändamål den var avsedd för.
Kostnaden för bygget, en halv miljon kronor, var en stor summa (motsvarar ca 30 milj kr i dagens penningvärde), dock inte jämfört med de skyhöga priser som i nutid gäller för centralt belägna fastigheter i Stockholm. Arkitekt var Gustaf Adolf Fristedt som fick uppdraget 25 år gammal. Han svarade senare för utformningen av ett stort antal byggnader på malmarna i Stockholm, de flesta nu rivna.
Det visade sig ganska snart att ordensbröderna förbyggt sig. Sällskapsarrangemangen räckte inte för att betala driftkostnaderna. För att få in pengar hyrdes lokalerna ut till allsköns aktiviteter; julfester för barn, gymnastikuppvisningar, träning och tävlingar i brottning och boxning, offentlig dans och, intressant nog med tanke på vad som komma skulle, fester för utslagna vuxna. Där fanns också på dagtid en missionsverksamhet av den senare välkände mötesledaren Lewi Pethrus. Han ledde en fraktion ur Baptistförbundet, Fribaptisterna, som sedan utvecklades till Pingströrelsen.
På Nationalpalatsets lokaler i gatuplanet, som kom att kallas Trocadero, kunde danskvällarna hålla på till tidig morgon till städgummorna kom för att röja upp för Lewi Pethrus´ missionsframträdanden. Kombinationen ”syndfull” dans och sträng religionsutövning kunde fungera i samma lokaler.
Kö utanför Nalens entré. 1967 (Stockholmskällan)
År 1917 kom en rusdrycksförordning som förbjöd kabaréer och dans i samma lokaler som spritutskänkning pågick. Detta hade stora ekonomiska konsekvenser för Nalen. I mitten av 1920-talet köptes fastigheten av bröderna Lindstam som försökte få de nedslitna lokalerna att bli något som kunde likna de moderna danssalongerna av internationellt snitt. Ägarna genomförde därför en invändig ombyggnad 1925. Nationalpalatset lockade emellertid inte den mer välbeställda publiken som ägarna önskade. Det hjälpte inte mycket att man döpte om stället till Ceders salonger och 1931 till Alcazar. Orkesterledare under den tiden var bland andra Tore Jederby.
År 1934 blev Gustav ”Topsy” Lindblom tillfrågad om han ville överta Nationalpalatset. Han var känd som en framgångsrik idrottsman och var bland annat olympisk guldmedaljör i tresteg 1912. Han var etablerad journalist på Idrottsbladet men hade föga erfarenhet av nöjes- och musikbranschen. Han tog över på hösten samma år för en liten summa pengar. Topsy blev känd för att ha god ekonomisk kontroll på verksamheten och för det behövdes ofta hårda nypor.
Han betecknades som omusikalisk men hade en unik känsla för vad som var gångbart. Han kom under tre decennier att kunna dra till sig eliten för den musikstil som den mest aktuella. Under jazzperioden fanns de svenska toppmusikerna Arne Domnérus, Putte Wickman, Carl-Henric Norin, Bengt-Arne Wallin, Georg Riedel och många andra. Det var också populärt bland utländska artister att i samband med konsertframträdande komma över till Nalen för jamsession. Quincy Jones, Stan Getz och Delta Rhythm Boys är några exempel. När rocken slog igenom fanns Little Gerhard, Jerry Williams m fl på scenen. Topsy hade stor bredd i sitt programutbud. Tusenskönetävlingen, Povel Ramel och Martin Ljung, sexualupplysaren Elise Ottesen och Nalenpastorn John Hedblom fanns där. Ett uttryck för Topsys kraftfulla ledning var att han inte tolererade spritförtäring i sina lokaler – och lyckades behålla Nalens dragningskraft trots detta. En slogan som fanns med i annonseringen på 1950-talet var ”Där mycket händer och fötter. Gata regerings 74 var adressen”.
Topsy Lindblom avled 1960 . Sonen Hans tog över och fortsatte så gott det gick i sin pappas anda. Jazzepoken var under utgång. Rocken tog över men den passade inte så bra in i de trots allt begränsade utrymmena. År 1967 var Nalens dragningskraft så liten att affärerna inte gick ihop och, som man trodde, Nalen skulle stängas för alltid. Punkten sattes med ett rivningshot. Kvarteret var en del av cityomvandlingen. Genom några räddningsaktioner, bland annat i pressen, kunde man skjuta verkställigheten framåt i ovisshet under några år.
Räddningen blev sedan en insats från frikyrkligt håll. LP-stiftelsens (står för Lewi Pethrus och var en avläggare till Pingströrelsen) Erik Edin blev kontaktad av fastighetsdirektören (???) i Stockholm som meddelade att det uppstått hinder att genomföra rivningen och undrade om LP-stiftelsen kunde tänka sig att bli hyresgäst med rivningskontrakt. Så blev det och efter en ytlig upprustning, varvid bland annat de välkända väggmålningarna tapetserades över, kunde behandlingen av missbrukare, hjälpverksamhet för hemlösa mm ta vid i oktober 1968. Pingströrelsen var alltså tillbaka. Verksamheten fortsatte till 1997 då stiftelsen gick i konkurs. Eldsjälen Edin hade avgått med pension två år tidigare, men redan några år dessförinnan hade efterfrågan av den vård som LP-stiftelsen erbjöd minskat.
LP-stiftelsen hade räddat Nalen 1967. Nu var förståelsen av byggnadens fundamentala värden större och man sökte ansvarsfull ägare. Det blev SAMI (Svenska artisters och musikers intresseorganisation) som tog över. Renoveringen fick kosta 45 mkr och skulle vara klar på ett år. Ett utomordentligt avancerat arbete resulterade i fem konsertsalar, restaurang och bar, vinkällare och fiolbyggarverkstad, konferensanläggning, kontor och nio lägenheter. Innertaket som förstördes vid en brand 1970 återställdes och de välkända väggmålningarna togs fram och renoverades av skickliga hantverkare och konservatorer. Modern ljudanläggning gömdes in i byggnaden. Återinvigning ägde rum i november 1998.
Väggmålning från 1935 av
Erik Hermansson
Fenixpalatset
Adolf Fredriks kyrkogata 10
Fenixpalatset är ett annat exempel på att nöjes- och sportetablissemang huserat i samma lokaler som religiösa samfund. Denna byggnad uppfördes 1911 av affärsmannen Carl Smitt och var en av ett 20-tal byggnader som han var byggherre för. Han var sportintresserad och ägnade sig åt bland annat isjaktsegling och ballongflygning. Tillsammans med kompanjonen Rolf Wessman bestämde han sig för att uppföra ett sportpalats med rullskridskobana, bowlinghall, biljardsalong och annat som var på modet att introducera i Sverige. Innan han fått byggnadslov hade emellertid rullskridskoåkning hunnit bli omodern så han ändrade verksamhetsplanen till att i stället bedriva musiksalong.
Fenixpalatset 1912 (Stockholmskällan)
År 1912 öppnades palatset och fick ganska snart god publiktillströmning inte minst till konserter utförda av militärorkestrar och till av Ernst Rolfs kabaréer.
Redan 1896 blev det förbjudet att servera rusdrycker i varietélokaler. Öl och vin tilläts under vissa förhållanden och starksprit kunde tillhandahållas i angränsande rum. År 1917 skärptes emellertid restriktionerna vilket ledde till att publiken uteblev. Året därpå stängdes Bakfickan och 1920 såldes restaurangrörelsen till SARA-bolaget.
Efter en grundlig reparation och återställning av vissa för kabaréändamål gjorda förändringar kunde Fenixpalatset tas i bruk i sin ursprungliga prakt för dansaftnar två gånger i veckan. Denna verksamhet fortsatte fram till 1927 då SARA-bolaget beslöt att lägga ner densamma.
Bankettsalongen 1912, numera kafé. (Digitala stadsmuseet)
Under ett kort mellanspel (1930) fungerade den franska matsalen med viss ombyggnad som en liten intim teater. Både teatern och restaurangverksamheten upphörde efter ett drygt ett år. En ny ägare, Paul Meier, ägare av Oxtorgskällaren, tog över och startade ett dansetablissemang efter kontinentalt mönster med stor orkester och varietéunderhållning. Detta koncept var uppskattat och betraktades som bland de absolut främsta i Stockholm under 30-talet. Dansverksamheten annonserades med namnet KAOS. Orkesterledare var bland andra Håkan von Eichwald och Arne Hulphers. Under den tiden gjordes åter lokalrenoveringar för att återställa det ursprungliga utseendet. I samband med att Meier övertog spriträttigheterna från restaurang Kronprinsen och överförde dessa till Fenix bytte han namnet på etablissemanget till Fenix-Kronprinsen.
Den goda tiden var över 1940 då lokalen åter var till försäljning. Denna gång var det en nystartad pingstförsamling (Östermalms fria församling) som köpte huset för en miljon kronor. Med bara 200 medlemmar behövdes inte alla lokaler. Restaurangen och festvåningen hyrdes ut till hushållsskolan Margaretaskolan som drev restaurangrörelse där fram till 1973.
På 1980-talet bytte församlingen namn först till Fenixkyrkan och därefter till Citykyrkan. Citykyrkan drev ett kafé för församlingsmedlemmar i festvåningen. År 1990 öppnades kaféet för allmänheten. Församlingen hade 2007 ca 1200 medlemmar varav ca 350 är aktiva. Några lokaler hyrs numera ut bland annat till några unga församlingar.
Byggnadsarkitekt var Hjalmar Westerlund. Stilen är influerad av nationalromantiken. Den stora musiksalongen upptar ca 500 kvadratmeter yta och går genom tre våningsplan. Taket utgörs av en välvd glaslanternin. Rummet är uppbyggt som en teatersalong med upphöjd scen, läktare och loger. Inget lutande golv med fasta bänkar har gjort att rummet kunnat fungera som dansgolv eller restauranglokal med lösa bord och stolar. När församlingen tog över lokalerna gjordes musiksalongen om till gudstjänstlokal. Fasta stolar för 590 personer monterades på golvet och på läktaren placerades bänkar för 390 personer. De övre logerna sattes igen och utrymmet bakom kom att användas av Margaretaskolan som kök.
I den övre källaren fanns bowlingbanor. På andra våningen fanns Franska matsalen med plats för 110 gäster och ett kafé som hade direkt kontakt med logerna i musiksalongen.. Väggarna i matsalen har mahognypanel med rikligt av intarsier. Matsalen gjordes om av församlingen till en mindre gudstjänstlokal med lösa bänkar. På den tredje våningen fanns festvåning med plats för 150 personer, rökrum, intima salonger och klubbrum. Fjärde våningen inreddes med möteslokaler.
Stilmässigt är Fenixpalatset en blandning av detaljer och drag från olika perioder. Trots att användningen av lokalerna kom att ändras radikalt när församlingen tog över skedde ingen större ombyggnad än när SARA-bolaget och Meier tillträdde. Pingstförsamlingar, särskilt unga, har få regler om hur gudstjänstlokaler ska se ut. I Fenixpalatset, med påkostad inredning, fann man särskilt liten anledning att göra stora ingrepp.
Vinterpalatset
Norra bantorget
Vinterpalatset öppnades 1914 under namnet Auditorium. På tomten för Auditorium vid Norra bantorget låg tidigare en av Klaragasverkets gasklockor. I samband med Olympiska spelen i Stockholm 1912 byggdes den uttjänta klockan om till en rund teatersal genom att man sparade murarna till klockans bassäng. Ovanpå murarna uppfördes ett hotell och gasklockans fundament byggdes om till konsertsal. Det var Stockholms konsertförenings huvudsal fram till 1926, då man flyttade till det nybyggda Konserthuset. Som biograf öppnade övergångsvis Röda Kvarn, som flyttat från den rivna Sveasalen vid Hamngatan 1914.
Vinterpalatset en vinterdag ca 1949. ( Digitala stadsmuseet)
Teatersalen var cirkelrund med en diameter på 32 meter. Den rymde 1751 sittplatser.(Konserthuset har 1776 platser). Förutom filmvisningar och orkesterframträdanden uppfördes operettföreställningar, bildvisningar och politiska möten. När konsertverksamheten hade flyttat till Konserthuset byggdes Auditorium om så att platsantalet ökade till 1952 stycken. År 1940 upphörde biografverksamheten och lokalen användes för teater och revyer.
År 1942 ändrades namnet till Vinterpalatset och året därpå byggdes det om till danspalats av ägaren Carl Nelson. På 1950-talet hade Vinterpalatset Stockholms största dansgolv och plats för två orkestrar om så var önskvärt. Jitterbug var dock inte tillåtet. Även konserter förekom. Att lyssna till Håkan von Eichwalds orkester 1931 kostade 3 kronor + 30 öre i skatt och 15 öre i garderobsavgift.
Vinterpalatsets salong på 1960-talet (Wikipedia)
Vinterpalatsets danssalong 1956 (Wikipedia)
Här uppträdde inte bara internationellt framstående jazzmusiker såsom Louis Armstrong, Coleman Hawkins och Fats Waller utan också andra kända artister t ex Charlie Rivel och Josephine Baker. Så pågick det till 1958 då Svensk filmindustri i samarbete med ägaren byggde om anläggningen till en modern biograf med så kallad Cinema-teknik, vilken passade bra i den runda lokalformen. Filmduken var hade måttet 20 x 8 meter och filmen visades med tre synkroniserade projektorer. Världens första och enda Cinemiracle-film Windjammer visades för fulla hus under över ett år.
År 1964 gick man över till 70 mm film och två projektorer. När intresset för storbildsfilmer svalnade blev verksamheten inte lönsam. Fastigheten köptes av LO 1977, revs, och på tomten uppfördes ett kontorshus. Den sista föreställningen hölls nyårsafton 1977.
Biografen 1964 (Wikipedia)
Baldakinen/Bon Palais
Barnhusgatan 12
När det nya Folkets hus invigdes 1960 fanns en restaurang med namnet Baldakinen givet av den baldakinramp som skjuter ut mot Barnhusgatan. Det var ett känt dansställe och träffpunkt för mogen ungdom. Även thédans förekom. År 1969 fick det namnet Alladin. Så var det fram till 2008 då Stureplansgruppen övertog verksamheten, som samtidigt fick namnet Bon Palais. Där bjuds på diskotekdans och nattklubb.
Huset uppfördes på den tomt på vilken den första Folkets Husfastigheten, byggd 1901, låg. Arkitekt var Sven Markelius. Det nuvarande namnet är City Conference Centre som också inkluderar den tidigare gymnasieskolan Norra latin.
Bal Palais
Kungsgatan 65
Lokalen låg i källarplanet till biografen Palladium där numera Casino Cosmopol finns.
Teatermannen Axel Ranft startade med en kabarésalong 1920. Han ägde flera teatrar i Stockholm bland annat Oscars.
År 1931 köpte Sven Håkansson dansrestaurangen Bal Tabarin, vars namn ändrades först till Bal Palladium. Ägaren av biosalongen Palladium ville emellertid inte bli kopplad till dansverksamheten varför Håkansson fick ändra namnet till Bal Palais. Sven Håkansson var bara 19 år när han tog över verksamheten och fick som omyndig starta med en bulvan. Han var palatset trogen till 1984.
Många kända artister uppträdde på Bal Palais såsom Reeperbahn, Ella Fitzgerald och The Police. Storband var Thore Ehrlings orkester och Charles Redlands 12 mannaorkester som uppträdde även mitt i veckan. Andra minnesvärda artister var Kvartetten Synkopen och Erik ”Bullen” Berglund. Lill-Babs debuterade där som sångerska i Simon Brehms orkester. Något senare framträdde Leif Kronlunds orkester med Ann-Louise Hansson.
Sveasalen
Sveasalen, en av de äldsta av nöjeslokalerna med dans, var belägen i en om- och tillbyggnad till Sparreska palatset på den tomt där nu NK ligger. Sveasalen inreddes 1888. Byggmästaren Carl Oscar Lundberg hade köpt Sparreska palatset och inredde en kabarélokal i en tillbyggnad mot Smålandsgatan. Inspiration fick han från Berns salonger. Danssalongen som rymde 1140 personer var utformad i morisk stil av Ludwig Peterson.
Varietéförbudet 1896 innebar ett avbräck för alla kabaréetablissemang. (Förbudet innebar att spritservering var förbjuden i samband med artistframträdanden). Inte nog med det. Eldsvåda förstörde inredningen, men byggnaden öppnades på nytt två år senare. Lokalen eldhärjades åter 1909.
År 1912 invigde företaget Svenska biografteatern sin första premiärbiograf, Röda Kvarn, i Sveasalen . Biografen hade 867 platser och en 14-mannaorkester. Biografskedet blev kort, redan påföljande år revs huset för att göra plats åt NK-huset.
Det fanns en Sveasal även på David Bagares gata 7 med klassisk stil. Publiken där var enligt Post-Gunér ”fulla sjömän och bedagade damer”.
Sveasalen 1901 (Digitala stadsmuseet)
Andra etablissemang och adresser
Här nedan ges ytterligare ett urval av etablissemang, med korta kommentarer.
Avalon (från 1942, nu Fasching). Hade tidigare namn som Zanzibar, Teaterkaféet, Oscarsresturangen
Berns Uppfördes 1862-63. Ombyggnader 1942 och 1964. Dansband bl and andra George Enders och Putte Wickman.
BZ/Berzelii Terrass kom till 1928-29. Arkitekt Albin Stark. Jazzband som uppträdde var t ex Simon Brehm och Emil Iwring.” Lockade skolungdom och sjuksköterskor” enligt Post-Gunér.
Cecil, Biblioteksgatan 5C. Känt för sin så kallade thé-jazz. Sven Arefelt musicerade under 30- och 40-talen. Stället bytte senare till namn till Alexandra.
Griggs, Kungsgatan 24. Dans till orkester, men ”inget inneställe” enligt Post-Gunér.
Maxim/La Visite, Drottninggatan 81B. En restaurang med namnet Maxim fanns också på Götgatan 19.
Regenten/Saravoy/Adlon Club, Regeringsgatan 50. Jazzklubb 1940- till 1950-tal. Dans pågick till 1970. Orkesterledare Gösta Törner.
Sfinx, Kungsgatan 29. Uppfördes 1928. Arkitekten hette Ivar Engström. Bytte namn några gånger, Phönix och Prag förekom. Återtog ursprungligt namn 1948. Var ett hederligt dansställe med publik i alla åldrar. Gammeldans förekom någon dag i veckan.
Strömsborg (Adam och Eva) i Norrström hör sedan 1934 till Gamla Stan. Den nuvarande byggnaden uppfördes 1897 efter ritningar av Claes Grundström. 1929-30 byggdes huset om med Ragnar Östberg som arkitekt. Byggnaden rymde därefter en restaurang med dansmöjligheter (Trianon) vilken brann 1953. Numera används byggnaden som kontor.
Virveln, Drottninggatan 112. Enligt Post-Gunér ”lockades ordinära gäster till en småtråkig inredning”, men den hade stans största dansgolv som alltid var fullt. Tore Ehrlings orkester uppträdde 1931.
Referenser
Fenixpalatset – från nöjespalats till pingstkyrka. Anna Micro Vikstrand, Nybruk BHT 53/2007.
Nationalpalatset 1886 – 1998. Lotta Arvidsson m fl. Stockholm. Info Books AB 1998.
City – drömmen om ett nytt hjärta, Anders Gullberg. Stockholmia förlag. Tryckår 1999?
Jazzens lokaler i Stockholm. Hans Eklund, Lars Lindström och Bengt Wittström.
Guide till 60-talets Stockholm. Anders Post, Anders Gunér. Stockholm. Wahlström &Widstrand 2005.
I våra kvarter. Stockholm under 60-talet. Ingemar Unge. Hudiksvall. Lars Åke Wiberg. 1994.
Gå ut, en bok om bland annat dansgolv 1967 – 97. Carl Fredrik Holtermann. Stockholm. Bonnier 1997.
Fenixpalatset 1912-1937. Fogelströms boksamling. Stockholm. Nordisk Rotogravyr 1937.
Biografen Zita – det första vinterpalatset i Stockholm. Kjell Furberg. Stockholm Film och TV 1993.
Från Biopalats till Kasino. Mats Wickman. Stockholm Casino Cosmopol. Svenska spel 2003.
Stockholm dansar och ler. Erik Näslund och Bengt Wittström. Dansmuseet. 1992.
Biljetterna till Nalen och Fenix har erhållits av Åke Lilieblad.
Wikipedia
Leif H. Eklund 2015