Promenadgatan
Detta stod att läsa i Svenska Familj Journalen år 1871:
"På våra promenader från Observatorium ut åt landet gingo vi dock alltid förbi en del lokaler med sedan gammalt kända namn, och stundom kunde man väl också slinka in. Mellan vårt hem och Norrtull lågo på Norrtullsgatan fyra källare, alla nu försvunna. Först kom man till Fredriksberg i ett tvåvåningshus mitt för Surbrunnsgatan, därpå kom det av Bellman besjungna Tre Liljor och Mon Bijou, som då innehades av fransmannen Pierre och var mest känt genom källarmästarens två mycket vackra döttrar, som, sedan de en tid tjänstgjort i Bacchi-templet, togo värvning hos Amor och i många år tillhörde Stockholms finaste demi-monde. Slutligen låg ej långt från tullen Altona, även den en Bellmans-lokal, senare inköpt och ombyggd för Tysta skolan."
Denna beskrivning återfinns faktiskt även i "Två gamla Stockholmares anteckningar" av bröderna Selander från 1920, som berättar om deras barndom på 1850-talet. Varifrån de fått sin historia är okänt.
Sedan början av 1700-talet ansågs Drottninggatan allmänt vara både förnämlig och aristokratisk. Därför återfinns också många förnäma personer boende längs gatan, naturligtvis också vackra byggnader. I sin bok Stockholm, från år 1800, skriver Elers att Drottninggatan användes för promenader och även för överhetens resor till lustslotten Ulriksdal, Carlberg och Haga, ja även till Drottningholm.. Flanörerna klagade ibland på att beläggningen var dålig. Man önskade sig stenbeläggning, grus och trottoarer, men insåg att det för trottoarer krävdes breda gator, medan de befintliga var trånga.
Under 1800-talets senare hälft hade den aristokratiska prägeln ändrats till att bli mer fashionabel. Nya fastigheter ersatte byggnader av "föga arkitektoniskt värde" för att tillhandahålla näringslokaler. Bakom de förnäma fasaderna, på bakgårdarna, fanns stall, fähus, svinstior. Då och då kunde man på gatorna se hur oxarna drevs till slaktstället. Kanske var det någon olycklig pojke som fick skämmas för att oxen slet sig och orsakade rabalder.
På 1920-talet berättas om hur Drottninggatan blivit allt livligare. Brådskande människors som gick in och ut ur affärer, hur bilarnas, motorcyklarnas och omnibussarnas hornsignaler skapade en nervös kakafoni. Den förnäma prägeln för promenörer och boende levde ännu kvar fram till början av 1900-talet, då Strandvägen och andra stråk tog över.
Kungsbacken och Mon Bijou
Vi befinner oss i kvarteret Kungsbacken. Så heter det än idag och ligger omedelbart söder om kvarteret Kungstenen som vi också känner igen från Kungstensgatan.
Elers berättar om hur namnet Kungsbacken uppkommit. På våren 1371 slog kung Håkan Magnusson läger på norra sidan av Stockholm. Han belägrade Stockholm för att befria sin far, som hölls fången på Stockholms slott. Olaus Petri m. fl. har även skrivit att det fanns ett slott vid namn Konungsberg. Att det på den tiden fanns ett Kungsberget. Om det skulle syfta på Observatoriekullen eller hela området [Norrmalm] är oklart. Dock har vi i kvartersnamneet Kungsbacken spåren från från dessa dagar.
Kung Håkan Magnusson var kung över Norge och Sverige. Hans gemål drottning Margareta Valdemarsdotter var hans medregent. Hennes systers dotterson Erik av Pommern kröntes år 1397 till kung i Kalmar. Vid denna händelse skapades Kalmarunionen som kom att vara till 1524.
På den karta, som upprättades av Anders Torstensson 1636 hade gatan namnet ”Stoore Konnungz gatun”. År 1639 möter man första gången det namn som blivit bestående till våra dagar, nämligen Drottninggatan. Namnet var avsett som en hyllning till den minderåriga drottning Kristina.
I kvarteret Kungsbacken fanns redan vid 1700-talets slut fanns i östra hörnet av korsningen Drottninggatan/Rådmansgatan Mummens källare. Traktören hette Jacob Christian Mums. Värdshuset hade som så många andra hak besjungits av Bellman. Värdshuset hade också som många andra en trädgård med ett lusthus eller en paviljong.
På en tavla av Cederholm från 1816 ser man en trädgård med klippta häckar och gräsmattor samt en skulptur i en rabatt.
I början av 1800-talet var övre delen av Drottninggatan ganska pittoresk och idyllisk med sina trädgårdar och var ännu inte så tättbebyggd. Naturligtvis var det många förnäma som under årens lopp bodde längs gatan. I kvarteret Kurland, som ligger söder om kvareret Kungsbacken, bodde vid denna tid bland annat konstnären Elias Martin. Carl Jonas Love Almquist föddes i samma kvarter år 1793.
Just utanför huset där Almquist bodde stod en dag Carl Gjörwell (som var arkitekt åt både Gustav III och Abraham Westman) vid sin släde. Anckarström stannade till på sin promenad norrut för att språka. Men Carl Gjörwell hade tidigare avsagt sig bekantskapen. Ett par dagar tidigare hade Gjörwells mor observerat Anckarström bland kungens maskeradgäster. Och det var den natten han tänkt mörda kungen). Detta var i början av mars 1792.
På bilden ovan till vänster ser vi Petit Café, ”Petissan”, Spökslottet och därefter tvåvåningshuset där värdshuset Mon Bijou fanns fram till 1824.
På bilden nedan ser vi Drottninggatan och hur kvällsolens strålar via Rådmansgatans mynning belyser fasaden på huset där Mummens källare/Mon Bijou låg. Jämför denna bild med den förra, den av Drottninggatan vid hörnet av Kungsstensgatan.
Någon av den tidens många flanörer berättar i Veckojournalen 1878 från sin promenad om vad som hänt vid Kungsbacken: ”...det der gamla huset till höger, som vi just passerade förbi uppe vid Kungsbacken, – ni ser, der qvarstår ännu en paviljong inuti trädgården, i hvilken de mot Gustaf sammansvurne herrarne hade sina möten. På den tiden kallades huset för ’Mummens källare’, gällde något senare också under namnet ’Mon Bijou’, men är nu privat egendom.
När jag far här förbi, kan jag inte låta bli att tänka på Du Puy, sacre-dieu! jag afundas honom hans tur hos damerna… Min mor, jag har allt skäl att tänka godt om henne, var alldeles betagen i denna sin tids Don Juan, hvars öde var en återupprepad landsförvisning. Det var för Venus’ skull han blef drifven från Danmark och för Bacchus’ från Sverige. Den danska prinsessan måtte emellertid haft god smak, och jag kommer ihåg, att man ansåg hennes lilla intrig förlåtlig nog.”
Det var just inne hos Mummens, som Du Puy bjöd på de två fyllda bålarna, som han kallade monarkiens och republikens. Hans gäster ville naturligtvis dricka kungens bål, men den innehöll bara färgat vatten. Därför kom man snart fram till värden och ville ha av republikens bål, som var av starkare slag.
Och för detta skämt blev han som sagt landsförvisad år 1800. Historien om De Puy har Erland Ros berättat om i en uppsats "Strövtåg på S:t Johannes kyrkogård" - Nordens Don Juan. De Puy blev inte bara landsförvisad en gång utan två gånger! Den andra gången från Danmark. Till detta ska läggas att han 1810 återvände till Sverige och blev där så småningom anställd på Operan, som hög baryton. Han både dirigerade och sjöng. Bland annat berättas det om ett bejublat tillägg till just operan Don Juan.
Det flanören kom ihåg var hur det i dessa kvarter i februari år 1809 förekom dramatiska försök att göra revolution mot Gustav IV Adolf. Bland andra generalerna Adlercreutz och Adlersparre lyckades dock några veckor senare slutföra revolten den 13 mars
Gardesdegraderingen
En på ett sätt ringa händelse i oktober månad 1808 var upprinnelsen till att planerna på att störta kungen fick extra kraft. Det var den så kallade gardesdegraderingen. Från sin jakt Amadis kunde Gustav IV Adolf själv bevittna en svensk reträtt i de finska striderna mot ryssarna. Denna reträtt betraktade kungen som onödig. Gustaf IV beordrade delvis på grund av detta en så kallad gardesdegradering. Delvis var det också förlusten av Sveaborg av liknande orsaker som anses ha påverkat hans beslut. Berörda garden skulle splittras och fråntagas sina ärofulla namn. Denna degradering drabbade även oskyldiga, bland dem garden på Åland.
Baron Henning Wrangel och några andra officerare på Åland planerade därför att överfalla kungens skepp på hemresan från Finland, men de missade den möjligheten. För att kunna fortsätta sina planer söktes kontakt med likasinnade i Stockholm. De återfanns i den så kallade Cederströmska klubben. Baron Jakob Cederström, även han drabbad av degraderingen, samlade revolutionssinnade i sin och sina bröders bostad snett mittemot Operan vid Gustav Adolf torg.
Jacob Cederström hade tjänstgjort i västra armén under befäl av Gustaf Mauritz Armfelt, som skulle ha kunnat ha en mer aktiv roll, men där ödet inte ville det.
Bland de upproriska fanns också Hans Järta, som skulle få stor betydelse vid utformningen av den kommande regeringsformen. Han var tidigare protokollsekreterare och hade vid riksdagen 1800 avsagt sig adelskapet och bytt namn från Hierta till Järta. Nu var han verksam som jurist. Han ansåg att planen var ohållbar, illa förberedd, och att man borde avvakta.
Man hade tänkt sig hertig Karl, kungens bror, som efterträdare även om han var gammal och svag. Det fanns egentligen få alternativ. Därför planerades en ny regeringsform för att styra upp och som skulle antas före den kommande kröningen. Även en revansch mot Ryssland diskuterades, där England antogs bistå med pengar och trupper. Drömmarna krossades i mars 1808, då ryssarna avancerade över havet in på den svenska norrlandskusten och den finska armén tvingades kapitulera i Kalix i december 1808.
Henning Wrangels plan var att hela Ålands armé skulle tåga mot Stockholm. Han försökte i december 1808 övertala general Adlercreutz, som inte ville lova någonting förrän ämbetsmännen godkänt planerna.
Februarikuppen 1809
Den 25 januari 1808 satt några män i paviljongen till Mummens källare för att smida planer på att störta kungen Gustav IV Adolf. Initiativtagare var Jakob Cederström, Magnus Björnstjerna, kapten vid Finska gardet och Henning Wrangel. Det bestämdes då att en kupp skulle genomföras. Datum fastställdes till den 8 februari.
Kanske var det den händelsen som senare gjorde att Mummens källare i början av 1800-talet valde att byta namn till Mon Bijou och senare år 1824 även flyttade till Norrtullsgatan, mitt emot värdshuset Tre Liljor.
Pådrivande var bröderna August och Carl Henrik Anckarsvärd från Västra armén, vars bägge flanker leddes av Georg Adlersparre och Carl-Henrik Posse, som också vunnits för sammansvärjningen. Ju närmare genomförandet man kom desto mer ökade tveksamheten. Mest tveksam var Hans Järta. Han ansåg fortfarande att planerna inte var tillräckligt genomtänkta.
Anders Fredrik Sköldebrand, chef för en arméfördelning i Gävletrakten, hade utsetts till revoltledare och anlände till Stockholm inkognito den 3 februari. Vid ett möte hos Cederströms bestämdes att gå vidare oavsett Hans Järtas uttalade tveksamhet. Sköldebrand kallade till möte på Beckers värdshus om aftonen den 5 februari.
Planen blev att 24 personer skulle äta middag på Beckers värdshus den 8 februari, den planerade kuppdagen. Under förmiddagen skulle kungen vara på slottet. På återfärden till Haga skulle han arresteras. Vid ett givet tecken att konungen lämnade slottet skulle fyra officerare vid kavalleriet till häst och på avstånd följa konungens ekipage ända till Beckers värdshus, där en täcksläde, förspänd av ett fyrspann och körd av en av de sammansvurna, skulle hindra passagen under förevändning att den höll på att vända.
Därmed skulle det kungliga följet hindras från att komma förbi. Vid detta ögonblick skulle de sammansvurna rusa ut från sina gömställen för att hålla hästarna medan de fyra kavalleriofficerarna övermannade de två beridna husarerna som vanligen följde monarken. Under tiden skulle man gripa konungen med våld och tvinga in honom i täcksläden. Resten av de sammansvurna skulle följa med inne i släden som skulle genom Roslagstullen bege sig bort mot Vaxholm, dit en av de sammansvurna först borde ha gett sig av för att motta den höge fången, som insvept i en grön kappa skulle passera för en förnäm rysk fånge, som skulle fängslas i fästningen.
Några av officerarna skulle finnas på Mon Bijou för att efter underrättelse från Beckers kunna rida genom staden och ansluta sig till dem som bortförde kungen till Vaxholms fästning. Hans Järta hade motvilligt gått med på planen. Han hade inga högre tankar om vare sig Sköldebrands eller Adlersparres kapaciteter som chefer för den kommande statsvälvningen. Planen att utse hertigen av Södermanland, hertig Karl, till regeringschef ansåg han vara olycklig. Statssekreteraren Lagerbring understödde Järta.
Efter mötet på Beckers värdshus den 5 februari fick Henrik Anckarsvärd i uppdrag att bege sig till Nynäs för att övertala Armfelt att ställa sig till förfogande som ledare för kuppen. Det var märkligt nog Hans Järta som fört fram hans namn som alternativ till de personer han själv ifrågasatt som kandidater att ta över efter genomförd revolution. Adlercreutz hade ju tackat nej.
Den 7 februari uppsökte Hans Järta Carl Henrik Anckarsvärd för att försöka omvända honom. Han påtalade bristerna hos personerna som skulle överta makten. Vad gällde hertig Karl var frågan vem som skulle bli hans rådgivare. Reuterholm var det under expeditionsministären efter Gustav III. Järta ansåg att Adlersparre var förträfflig i abstrakta idéer, men att han inte behärskade det besvärliga förvaltningsmaskineriet. Sköldebrandt var konstnär och ryttare, där förvaltningen var honom lika främmande som månens invånare.
Trots att man kommit överens om att inte träffas innan, hade några av revolutionsmännen samlats hos baron Jakob Cederström på morgonen den 8 februari. Vid ettiden anlände också Hans Järta. Han hotade då med att bli angivare om inte planen drogs tillbaka. Han ifrågasatte än en gång planen att röva bort kungen mitt på ljusa dagen. Ett enda skrik skulle kalla till sig många människor. Att trupperna skulle hasta till kungens försvar, att revoltörerna skulle bli upphunna på isen till Vaxholm. Som i sin tur skulle tvinga dem att döda kungen. Sköldebrandt anklagade högljutt hur Järtas feghet skulle medföra att ett så gynnsamt ögonblick att frälsa fäderneslandet skulle gå dem ur händerna. Säg hellre fäderneslandets förstörelse, replikerade Järta och upprepade sitt hot att "ange hela tillställningen".
De klenmodiga bävade än mer. På Beckers dök därför endast nio revolutionärer upp. Skulle planen genomföras? Kungens ekipage skulle bestå av sex personer. Man ansåg sig underbemannade och beslöt sig för att dra sig ur. Nu visade det sig att kungens ekipage var mycket mindre, varför kuppen mycket väl kunde ha lyckats med detta första skede. Hur det skulle gå senare vet ändå ingen.
Gustaf Mauritz Armfelt hade låtit sig övertalas och skulle den 8 februari möta Ankarswärd vid Tallkrogen utanför Skanstull. På vägen dit körde Armfelts släde av vägen och generalen slog huvudet blodigt mot en trädstam. Sedan hans sår förbundits begav de sig i Ankarswärds släde in mot staden. Vid tullen möttes de av beskedet att kupplanen hade övergivits. Armfelt återvände till Nynäs gård.
De sammansvurna bröt upp och reste tillbaka till sina regementen. Februarirevolutionen sprack på mållinjen. Henning Wrangel var besviken. När revoltören Griepenwald, kom hem till Åland några dagar senare, föreslog han kungamord.
Upprorsprocessen fortsätter
Vid Västra armén hade en liknande upprorsprocess som den på Åland pågått samtidigt och parallellt. Denna process skulle komma att leda längre i revolten mot kungen. Majoren vid Västra armén Carl Henrik Anckarsvärd var den mest pådrivande. Han lyckades i december 1808 övertala Georg Adlersparre att gå med. Denne var högt aktad, både som krigare, politiker och publicist. Hans skäl att revoltera var den allmänna oordningen, planerna att Sverige skulle delas mellan Ryssland och Frankrike och kungens finanspolitik.
I anslutning till det nya året träffades C H Anckarsvärd och Georg Adlersparre på Ulriksdal. Senare kunde Anckarsvärd också påräkna stöd från befälhavaren för västra flygeln, översten baron Carl-Henrik Posse. Denne träffade Adlersparre den 8 januari i Ökna gästgiverigård mellan Eda och Vänersborg. Planerna tog fastare form för en revolution. Anckarsvärd kom så att bli indragen i kuppförsöket den 8 februari, Han var förvånad över hur långt planerna hade kommit i huvudstaden. Tydligt var att även de i Västra armén varit lika ovetande som Åländska brigaden varit om vad som pågått.
Vid samma tid begav sig Adlersparre till Karlstad för att där undersöka officerarnas inställning. De var positiva till planerna. Först i slutet av februari fick Adlersparre kunskap om att kuppen misslyckats. Intresset från officerarna kvarstod och för att frälsa fäderneslandet gavs trupperna order om uppbrott den 6 och 7 mars för att börja marschen mot Stockholm via Västerås och Uppsala, vilka kontaktades. I Stockholm underrättades Adlercreutz och Jakob Cederström. Även Henning Wrangel på Åland underrättades.
Adlercreutz önskade att trupperna skulle återvända till gränsen i väster eller sättas in mot ryssarna i norr. Maktkampen mellan Adlercreutz och de radikala officerarna med Adlersparre i spetsen hade börjat. Västra arméns trupper i Stockholm skulle ge Adlersparre den politiska tyngd som han behövde för att genomdriva sin politik. Armfelt ställde sig till en början på Adlersparres sida.
Marschen startade planenligt med 400 man den 6 mars men gick märkligt långsamt. En del forskare har angett Adlersparres tveksamhet, kanske feghet som orsak. Andra har hävdat att det var med hänsyn till relationen till Norge och risken för invasion när trupperna nu avlägsnats.
När Adlersparre närmade sig Stockholm hade kungen redan avsatts. I stället för att sätta in trupperna mot ryssarna, valde han att tåga in i Stockholm. Där upprättades ett krigshögkvarter av revolutionsledningen i Westmanska palatset under några månader våren 1809.
Det finns berättelser om hur Adlersparre från sitt högkvarter i Westmanska palatset stövlade nerför Drottninggatan. Han hade pressat hertig Karl att lämna över kontrollen över polisen i huvudstaden. Han hade så blivit landets mäktigaste man. Denne Adlersparre försvann lika plötsligt ur svensk politik 1810 som han kommit. Begåvad men utan människokännedom och uthållighet.
Referenser
Egeland, En stump av Drottninggatan, 2005
Elers, Stockholm, 1800
Jensen, Revolutionen 1809, uppsats Uppsala universitet, 1996
Ramel, Gustaf Mauritz Armfelt, 1997
Ros, Erland: De Puy - Strövtåg på S:t Johannes kyrkogård, 2000
Schinkel, Minnen ur Sveriges nyare historia, 1854 genom www.hernbloms.se
Selander, Två gamla stockkholmares anteckningar, 1920
Sjögren, Drottninggatan genom tiderna, 1923
Starbäck, Berättelser ur svenska historien, nionde bandet, 1886
Svenska Familj Journalen, 1871
Veckojournalen, 1878
Wrangel, Stockholmiana I-IV, 1912
Leif Stenudd 2012