Cedersdal
Idag finner vi i området en historisk tråd i namnet Lögdebodavägen, som leder från Roslagstull upp till Bellevue malmgård. (Se separat uppsats.) Möjligen kan de historiska dokumenten tolkas som att Löghoboda, som det hette då, var det som idag heter Cedersdal, den gamla malmgården, som vi fortfarande kan se vid Vanadislunden. Och det kan vara riktigt, om vi antar att den mark där Cedersdal ligger idag, tillhörde torpet Löghoboda.
Namnet Löghoboda var troligen namnet på ett torp, som på 1300-talet tillhörde S:ta Clara kloster. Namnet kommer troligen av att här fanns ett ”lögningsgrund”, dvs ett badställe. Och badade gjorde man säkerligen i Ormträsket. Namnet finns ju också kvar i lördag, lögardagen. Och ordet träsk hade då snarare betydelsen ”liten sjö”.
I ett protokoll från den 23 april 1724 noteras att sillpackaren Anders Olsson Wahlberg begärt att få arrendera "stadsens utmark och bergen ytterst på Norremalm emellan Ormträsket och Brunnsviken. Ormträsket var en avsnörd vik av Brunnsviken. Den fanns kvar som insjö ungefär vid nuvarande Sveaplan ända in på 1800-talet.
Av markeringarna på nedanstående karta från 1863 ser vi hur Ormträsket geografiskt kopplar ihop både Cedersdal och Bellevue.
Ormträsket, Cedersdal och Bellevue enligt karta från 1863
På nedanstående moderna karta ser vi hur Ormträsket försvunnit och Wennergren Center byggts på platsen för den gamla badsjön. Kvartersnamnet är kvar, Ormträsket. På platsen för tidigare Svea gymnasium, på kartan Stockholms universitet, återfinns Cedersdal i kvartersnamnet. De historiska kopplingarna är synliggjorda på detta sätt.
Den tidigare sammanhängande egendomen skars brutalt i två delar när Värtabanan anlades mellan 1878 och 1882. Ett av flera okänsliga ingrepp som gjordes i Bellevueparken under denna tid och in på 1900-talet. Stockholmsåsen som tidigare dominerat området blev bortschaktad som sand och grus för byggnationen av Stockholm. Det förändrade kraftigt områdets karaktär. Brunnsviksvägen drogs rakt genom parkens gräsmattor.
Stränderna förändrades genom att Brunnsvikens vattennivå 1863 sänktes med 1,25 meter när kanalen Ålkistan byggdes. Två småbåtshamnar anlades i parken. Området började förfalla till att bli ett kåkområde med småindustri.
Idag begränsas Bellevue av de stora trafiksystemen från Norrtull till Roslagstull och i söder av Cedersdalsgatan med Wenner-Gren Center. Dessa trafiksystem byggs nu ut ytterligare under mark med Norra länken, som i dagarna just blivit klart.
Området kring Ormträsket, kom med sina trädgårdsodlingar, på sluttningen ner från Bellevue, att helt ändra karaktär genom två storskaliga nybyggnationer. Mellan 1935 och 1936 uppfördes en skolbyggnad i funkisstil, Norra flickläroverket, ritad av Nils Ahrbom och Helge Zimdahl. Senare kom byggnaden att kallas Sveaplans gymnasium. Efter renovering 1995 övertogs lokalerna av Stockholms universitet.
Bakom skolbyggnaden låg själva Ormträsket. Invid ligger idag Wenner-Gren center, ritat av Sune Lindström och Alf Bydén. Under åren 1959-61 uppfördes detta höghus på 25 våningar omgivet av en fyra våningar hög böjd byggnad som innehåller 140 lägenheter för utländska forskare.
Strax söder om skolbyggnaden passerar Cedersdalsgatan. Den förbinder Sveaplan med Roslagstull. Gatan, en sträcka på 300 meter, fick sitt namn 1936 efter den än idag bevarade Cedersdals malmgård, som ligger söder om vägen, i Vanadislundens nordöstra hörn, intill Sveaplan.
Platsen för denna malmgård, det forna Löghdoboda, har, som antytts, sina rötter från 1300-talet. År 1365 nämndes namnet första gången i ett brev till kung Albrekt av Mecklenburg (1364-89).
Cedersdal byggdes troligen under första hälften av 1700-talet. År 1740 bodde här bokhållaren Mattis Åhmans med sin trädgårdsmästare Petter Lundberg. Gården låg då vid Ormträsket. Trädgårdsmästare Lundberg byggde år 1741 en egen malmgård, Ingemarshof, vid nuvarande Frejgatan och Johannes folkskola.
Cedersdals malmgård från väster 1904. På höjden till vänster syns Bellevues malmgård med sidohus och Carl Sparres träslott. Stockholms stadsmuseum, Larssons ateljé.
Malmgården, den träbyggnad, som finns än idag, nu med gulmålad fasad och brutet tak, är således en av de sista resterna av ett stort antal malmgårdar i området vid Norrtull. Den byggdes om 1783 till sitt nuvarande utseende av dåvarande borgmästaren Anders Bengtsson Liidberg. År 1799 köptes huset av tobaksplantören Peter Cedergren. År 1809 omtalas hans "tomter" för Cedersdal. Här drevs fram till 1839 en blomstrande handelsträdgård och tobaksodling.
År 1873 köpte staden Cedersdal. En period av förfall inleddes. Arbetarfamiljer flyttade in under en period. Så småningom övervägdes rivning. Arkitekten Holger Blom lyckades förhindra rivningen på 1940-talet. Då bodde konstnären Anders Jönsson i huset. Han hade sina skulpturer uppställda i tobaksladan. De var så tunga att golvet brast. Anders Jönsson lämnade kvar efter sig i byggnaden olika utsmyckningar och gipsavgjutningar. Hans skulptur Flicka i aftonsol står nu i Vanadislunden.
Cedersdals malmgård 1904
På 1700-talet odlades tobak överallt på Stockholms malmar. Tobak var en av de viktigaste grödorna fram till 1860-talet då staden började växa. Det var en mycket lönsam verksamhet. Både arbetskraft och gödsel fanns nära.
Sådden skedde i mars-april och plantorna sattes ut i början av juni. Bladen plockades i augusti och hängdes upp på tork i ladorna. De sista odlingarna upphörde upphörde vid andra världskrigets utbrott.
Tobaksladan på Cedersdal är troligen också den från början av 1700-talet. Någon källa uppger dock att den byggts av Peter Cedergren, dvs efter 1783. De många tobaksladorna i landet är nu försvunna. Det enda undantaget är tobaksladan vid Cedersdals malmgård.
Ungefär hälften av all tobak var svenskodlad år 1750. Stadsodlingen fick mot slutet av 1700-talet konkurrens från landsbygden och smuggling från Norge och Ryssland. När stenstaden började växa hamnade odlingarna allt längre ut där stadsbebyggelsen slutade. Stockholm hade dock gynnsamma förhållanden och tobaken var av hög kvalitet. På 1890-talet skördades i Sverige ca 1 miljon ton, varav Stockholm stod för 300 ton. Först 1939 upphörde odlingen i Stockholm helt.
Om vi tittar oss omkring ser vi att det i sluttningen ligger ett antal röda trähus. Bostadslängorna kallas "Cedersdalsgatans hus". De byggdes som nödbostäder år 1919, två år efter Hemutställningen 1917, i bostadsbristens tid efter första världskriget. Hemutställningen vände sig till arbetarklassen med bostäder utrustade med enkla möbler och husgeråd formgivna av svenska konstnärer. Gunnar Asplunds bostadskök fick mycket beröm, Carl Malmsten fick pris för sina strama möbler i rödbetsad furu. Dagens Nyheter tyckte att speciellt Gunnar Asplunds arbetarbaracker - trots den barocka formen - gav en känsla av livfullhet och trevnad, som ansågs vara av stor social betydelse.
Vanadislundens nödbostäder, bild från 1967
Byggnaderna skulle vara ett provisorium. Man tog därför i anspråk mark som var avsett för andra ändamål. Här skulle man visa att minibostäder om ett rum och kök eller ännu mindre, med enbart så kallades bostadskök (spisrum), kunde vara acceptabla bostäder, om dessa var välplanerade. Det var således meningen att husen skulle rivas. Det var vid denna tid förbjudet att bygga trähus, men nöden tillät ett undantag. Och förbudet mot trähus fanns kvar ända fram till 1994.
Området var under många årtionden förslummat. På 1960-talet rustades de upp och de små lägenheterna slogs samman till större. Liknande hus på Rackarbergen (nuvarande SöS) och vid Skånegatan/Ringvägen revs, men de i Vanadislunden kom att stå kvar. Idag påminner de om gamla tiders bruksmiljöer.
Referenser
Bergman, Anna m.fl, Vasastaden 1:64, Stadsmuseet, 2013
Callert-Holmgren, Kerstin m.fl.: Stockholm - vår gröna stad, 1998
Dahlberg, Erik: Hundra år i Vasastan: tillbaka till Sibirien och Pampas, 1998
Dahlberg, Erik: Från Sibirien till Pampas: en bok om Vasastan med omnejd, 1989
Ericsson, Niklas m.fl.: Stockholm, historien om den stolta staden, 2002
Högberg, Staffan: Stockholms historia 1 och 2, 2004
Landell, Nils-Erik: Den gröna staden, 1979
Landell, Nils-Erik: Norrtull, stadens gräns, Hagabladet 4/2000
Landell, Nils-Erik: Från ingenting till Bellevue, Hagabladet 4/2001
Lindberg, Birgit: Malmgårdarna i Stockholm, 2002
Lundevall, Peter: Stockholm - den planerade staden,
Nordén, Åsa: Sällsamheter i Stockholm: innerstaden, 1998
Rittsél, Johan m fl: Husen i Nationalstadsparken. Stockholmsdelen, 2005
Stockholmskällan - vårt kulturarv på nätet
Stockholms stadsarkiv (SSA)
Stockholms stadsmuseums arkiv (SSM)
Väg- och Vattenbyggaren: Så ska Bellevueparken bevaras, 4/2006
Leif Stenudd 2008, 2015