Georg Carl von Döbeln
Georg Carl von Döbeln föddes 1758 på sätesgården Stora Torpa, Segerstads socken i Västergötland. Gården var enkel. Hans far var häradshövding. Pappan avled då han var 8 år.
Inte bara pappan begravdes. Även hans farfar och en yngre bror. Alla döda i pesten.
Mamman gifte om sig med hovjunkare Johan Hellenstierna. Georg Carl var upprorisk mot den nya ordningen i hemmet och ville inte rätta sig efter den. Dessutom hade Hellenstierna förskingrat moderns förmögenhet. Den hade hon ärv av sin far ryttmästaren Lindgren som varit officer. Georg Carl placerades av släktingar 8 år gammal i Thuns skola utanför Vänersborg, för att utbilda sig till präst. I arvskiftet efter fadern fick han en förmyndare hovkvartermästare Rystedt som Döbeln ej heller kunde acceptera. Förhållandet mellan mor och son var ganska kyligt, speciellt då hennes nya giftemål hade förstört hans ekonomiska ställning.
När förmyndaren förstod att det inte skulle bli någon präst av Döbeln sändes han 1772, 14 år gammal till kadettskolan i Karlskrona för att bli officer. Bland kadetterna fanns Gustaf Mauritz Armfelt. Han var Döbelns raka motsats, vilket senare skulle visa sig i hans hårda kritik mot Döbeln. Det gick bra för honom i Karlskrona och han tyckte om sjön. Här lade han grunden till sina goda språkkunskaper i franska och latin.
År 1774 fick han en glimt av hovlivet när han tjänstgjorde som page, då hertiginnan av Sörmland reste till Stockholm från Wismar. Något bestående intryck gjorde inte resan på honom, han fick aldrig smak för hovlivets konstlade finesser. Han avslutade sina militära studier 17 år gammal. Han ville bli officer i armen inte vid flottan. Förmyndaren tvingade Döbeln att han skulle läsa juridik. Det pågick under två år. Efter alla konflikter med förmyndaren ansökte Döbeln tillsammans med sin bror att bli myndiga. Han framhöll själv att han alltid haft en vilja att bestämma själv. Han blev märkt av sin uppväxt. Självupptagen, lättrörd, mån om sin ära och ett hetsigt humör.
När han blev myndig var det lättare att få krediter. Han reste runt till släkt och bekanta. Han trivdes i sällskapslivet. Han var slösaktig i sin nyvunna frihet.
Hans första anställning efter utbildningen var 1778 som adjutant vid Sprengtportens värvade regemente i Skåne. Där han redan efter några veckor blev fänrik. Där hörde han talas om den amerikanska revolutionen och då ville Döbeln resa dit och gå i tjänst.
1780 begav han sig till Frankrike. Första året i Paris var svårt då han inte hade någon tjänst. Då Döbeln vistades i Paris var han en ung man över medellängd, ca 180 cm lång, bredaxlad, men samtidigt smärt. Hans ansikte var magert med bred panna och regelbundna nästan grekiska drag. Ögonen var gråblå och de granskade noga, nästan strängt den han talade med. Blicken sänkte han aldrig. Håret var brunt och lockigt. Stämman beskrivs som gäll och ibland nästan sjungande som i falsett. Hans temperament var häftigt. Hans vilja och känslor tog sig snabba och kraftiga uttryck. Han förde sig enkelt och ledigt även om den militära hållningen skapade en viss distans till andra.
Då han inte hade arbete övade han sig i kartritning och lärde sig mer franska och blev lurad i penningaffärer. Det som försvårade hans situation var att han saknade rekommendationsbrev. Han hade bråttom till Paris och förstod inte vikten av detta. Dessutom kom han mitt i sommaren, då Paris var tomt på personer som han kunde ha nytta av. Han blev avrådd att ta värvning som soldat av svenske ambassadörens ställföreträdare Staêl von Holstein. Han ordnade en plats åt honom som löjtnant vid Royal Suédois, men den tjänsten ville ha ej ha. Han ville ha ett mer omväxlande jobb och som kunde ge honom snabbare befordran.
1781 anställdes han som officer vid greve De La Marcks regemente. Rekommendationer av Staèl. Regementet hade order att skeppas till Amerika, men i sista stund omdirigerades de till Indien. Han var nöjd att lämna Paris som kostade honom så mycket pengar. När flottan lämnade Brest blev de anfallna av engelsmännen. Döbelns skepp var svårt skadat. De återvände till Brest. Alla hans kläder, böcker var förstört av saltvatten.
Två månader senare, i februari 1782 lättade flottan ankar mot Indien. Anledningen till resan var att Frankrike hade förlorat sina kolonier till engelsmännen. Nu sökte de revansch genom att stödja indiska furstar. Döbeln förde dagbok under resan. Det var stora umbäranden under den ett år långa resan. De gjorde stopp under resan i till exempel Kapstaden, Mauritius och på Ceylon för att laga skeppen, proviantera och ersätta med ny besättning. Stormar, feber, svåra sjukdomar, död och slavar drabbades den franska flottan av. De flesta i besättningen var ej sjövana.
De första tre månaderna i Indien var händelselösa. Sedan kom ett anfall från engelsmännen. Fransmännen var belägrade i sin fästning. När det såg som mest kritiskt ut för fransmännen fick de information om att fred hade slutits sex månader tidigare i Europa. 1500 europeer hade dödats. De hade dött till ingen nytta. När striderna var över umgicks de forna fienderna med varandra. Döbeln njöt av det glada livet. La Marck och Döbeln kom väl överens. Döbeln stod sin chef nära, han var som en fadersgestalt och vän för honom och gav hans liv stadga för många år framöver. La Marck utsåg Döbeln till sin adjutant på hemresan från Indien 1784. Returresan tog 6 månader till Frankrike.
Vid återkomsten till Frankrike tågade han med en trupp soldater till Strasbourg. Där fick han ett meddelande från La Marck att greven av Haga skulle anlända till Paris. Han presenterades för Gustav III tillsammans med andra svenskar. Några dagar senare skulle han delta i en fest i lilla Trianon. Där fanns ett orosmoment. Bland Gustav III följeslagare fanns Carl Peyron, som var kungens gunstling, men La Marcks fiende och en ärelös man i Paris. Peron hade varit i La Marcks arme men även kammarpage hos Gustav. Peyron hade vägrat att följa med på resan till Indien. Han avskedades av La Marck som även stämde honom. Gustav hade trotsat opinionen och lät gunstlingen följa med på resan till Paris. Gustav III uppträdde ohövligt mot La Marck. Peyron var aggressiv. Han utmanade La Marck på en duell. Duellen skulle hållas hemlig. Parlamentet ville få slut på den formen av uppgörelser. Men Gustav visste om det och utsåg Döbeln till Peyrons sekundant. Valet var svårt för Döbeln. Han vägrade. Han förstod vad detta skulle betyda för hans karriär i Sverige. Vid duellen skadades La Marck . Helt frisk blev han ej. Peyron avled i sviterna av skadorna. Av slaganfall sade man. Vid begravningen av Peyron deltog ej Döbeln och det försämrade ytterligare hans relation till kungen.
Han återvände till Sverige 1784. Han hade ansökt om en kaptensfullmakt, men befordrades till löjtnant. Han skrev till Staél i Paris om hjälp, men fick ingen, eftersom Staaél också var i onåd hos Gustav. Han träffade Gustav III på Drottningholm, men kungen belönade honom bara med ord. Han återvände därför till Paris 1785.
Han begärde avsked från Sprenportens regemente, men fick förlängd pension. Han stod alltså kvar i svenska armen.
Döbeln tjänstgjorde fyra år vid garnisonen i Stasbourg och var La Marcks adjutant. Eftersom Döbeln var en av de ryktbaraste utlandssvenskarna, vände sig många svenskar till honom för att han skulle ta sig an deras söner. Ibland avvisade han dem, ibland tog han sig an dem. Åren i Strabourg var lugna och bekymmersfria för honom. La Marck kunde inte förstå att Döbeln drogs till Sverige. De tankar och idéer som föregick revolutionen hade ändå satt djupa spår hos honom.
1788 återvände han till Sverige. Han hade varit nio år utomlands. Det var för att delta i Gustav III:s ryska krig. Kungen trodde att ett segerrikt krig skulle göra hans utrikespolitiska ställning starkare. Han lyckades inte få några bundsförvanter eller ekonomiskt stöd. Han hade inte rätt att starta krig utan riksdagens medgivande. Men en rysk trupp översteg gränsen som på beställning. Skott avlossades och ryssarna drog sig tillbaka. Kriget var illa planerat. Döbeln ville visa att han var en kungatrogen undersåte. Han anställdes i mars 1789 som kapten vid Savolax lätta infanteri och adjutant hos överste von Stedingk. I slaget vid Porrassalmi utmärkte han sig särskilt väl, men blev träffad av en kula i pannan. Med skottet i pannan var kriget slut för Döbelns del. Under flera veckor efter skottet lossade benbitar ur såret. Skadan besvärade honom resten av livet och var orsaken till att han alltid bar ett svart silkespannband .Han blev en sjuk krigsfånge. Kriget hade skötts illa. Fred slöts mellan Ryssland och Sverige 1790 utan några landavträdelser. Freden blev en besvikelse för kungen. Det enda han uppnådde var att inte Ryssland kunde lägga sig i Sveriges författning.
Döbeln hade vid hemkomsten problem med sin skada. Han var melankolisk, förgrämd, hade ont och en stark huvudvärk. Smärtan gjorde livet outhärdligt. Det blev bättre då man utförde en trepanation. Döbelns lynne och uppträdande kom att påverkas av skadan. I sällskapslivet blev Döbeln väl mottagen, särskilt bland damerna. Han hade erfarenhet från Paris.
1791 blev han erbjuden två års pension för att sköta sin hälsa. Samma år förbjöd kungen svenskar att resa till Frankrike. Döbeln hade funderingar på att igen flytta utomlands för en preussisk tjänst. Före 1789 hade han även tankar på Frankrike. Förhållandet till kungen lyckades han inte förbättra. Då kungen hörde om trepanationen skulle han ha sagt att det var ett gott botemedel för en tjurskalle.
1793 fick han äntligen en tjänst. Han blev major vid Västgöta-Dals regemente och en tid senare överstelöjtnant i armen. Med tjänsten följde ett kaptensboställe Önne i Dalsland. Fyra mil från regementet i Vänersborg. Vännerna tyckte att han förvisades ut i ödemarken. Innan han bosatte sig på Önne 1795 flyttade han runt på olika herrgårdar i landet. Döbeln borde gifta sig, men han var obeslutsam. Hans husföreståndarinna på gården hette Christina Ullström. Hon var en klok och rask kvinna, kvicktänkt och glad och hon skötte huset till Döbelns belåtenhet. 1796 föddes en dotter, som avled året dårpå. 1802 föddes en son, Napoleon.
Önne blev en fast punkt i tillvaron. Gården var förfallen. Men med sin energi gjorde han gården ekonomiskt lönsam och Christina fick hushållet i gott skick. Hon sålde gårdens produkter i städerna runt omkring. Han hade 9 hästar, 60 får och 36 kor. Döbeln bidrog att tröskverk togs i bruk i landet. Satsade på boskapsskötsel och avel. Han införde koppympning och botade sjukdomar. Han hjälpte bönderna med skrivelser. Han hatade dryckenskap och var motståndare till brännvinsbränning.
Hushållet var stort. Han tog han om sina fyra brorsbarn. Brodern Ernst hade avlidit 1802.
Döbeln lämnade Önne 1805. Han hade tänkt lämna familjen kvar men ändrade sig och tog dem med sig. Han utnämndes till sekundchef vid Nylands infanteri i Finland vid 48 års ålder. Till befattningen hörde bostället Friggesby i Kyrkslätt.
1808 anföll ryssarna utan krigsförklaring. Döbeln fick befäl över tredje brigadens eftertrupp och han hade tillfälle att utmärka sig i de flesta slagen till exempel Lahintalo, Pyhäjoki, Nykarleby och framför allt slaget vid Lappo, där han angrep fiendens västra flygel och bidrog till segern vid Kauhajoki. Där tillfogande han ryssarna ett kännbart nederlag, samt vid Jutas där han vann en överlägsen seger. Soldaterna hade oerhört svårt. Bister kyla, dålig klädsel och utrustning. Lite eller ingen mat , ingen inkvartering. Ett svårt slag var uppgivandet av fästningen Sveaborg under befälhavare Cronstedt
Döbelns förtjänster under detta fältslag medförde befordran till generalmajor och han fick Svärdorden stora kors.
Döbeln förordnades till befälhavare på Åland. En överlägsen rysk styrka anföll. Han överförde sina trupper till Grisslehamn. Döbeln förhandlade sedan med den ryske överbefälhavaren fram konventionen på Åland. Det innebar att varken ryska eller svenska trupper skulle besätta Åland och hotet mot Stockholm avvärjdes. Döbeln ingick stilleståndsavtal med ryssarna, som utrymde Umeå och därmed kunde alla svenskarnas förråd räddas. Döbeln lyckades också förmå den norske befälhavaren att utan blodspillan dra sig tillbaka över gränsen.
Under 600 år hade Sverige -Finland varit ett land. Nu blev Finland ryskt. Fred slöts i Fredrikshamn 1809. Sverige avträdde Finland, Åland och ett område i nordligaste Sverige.
Finska officerare fick lön av ryssarna om de stannade kvar i landet. Detta gällde senare även svenska officerare.
För egen del hade Döbeln förlorat Friggesby och hade därmed inget hem och dåligt med pengar. Men friherre blev han 1809. Sonen erkänns som äkta, men Döbeln gifter sig inte.
Han upplöste äktenskapet utan att gifta sig. Den ekonomiska förlusten för Döbeln var stor.
1809 års lön hade inte betalats ut. Efter flytten från Finland bodde inte Döbeln och Christina Ullström tillsammans. Då han ansåg sig vara ”fri”, nämner han sitt mål att gifta sig rikt. Han friar till Sophie Piper, Axel von Fersen syster.Han fick nej. Döbelns hälsa blev sämre. Han led av gikt, magkramper, hosta och frossa.
Den nye kronprinsen Carl Johan förstod Döbelns belägenhet efter att han lyckades föra sin sak inför Karl Johan. Kronprinsen befallde honom att redogöra för varför han blivit åtsidosatt vid de militära utnämningarna. Döbeln såg i kronprinsen mannen som skulle rädda Sverige ur dess förfall. 1812 utnämndes Döbeln till regementchef i Skåne vid de Norra skånska infanteriregementet. Det krävdes en fransman för att befordra honom.
Det var ett nytt regemente ha skulle sätta upp. Han anställde gärna veteraner från finska kriget vid regementet. Carl Johan hade inte samma känsla för Finland som Döbeln, utan han såg bara kallt på kartan. 1812 gick franska trupper i i Svenska Pommern. Ryssland och Sverige gjorde en överenskommelse att Finland skulle tillhöra Ryssland och Norge tillhöra Sverige.
I september 1812 utnämndes Döbeln till befälhavare för armens fjärde avdelning. Året därpå befordrades Döbeln till generallöjtnant. Av kronprinsen fick han en snusdosa, prydd med ädelstenar. Men Döbeln var inte medgångens man. Så länge han hade en överordnad var det bäddat för konflikter, oförskyllda eller självförvållande.
I maj 1813 fick Döbeln order att inställa sig i Pommern. Carl Johan var inte där. Adlercreutz var kronprinsens ersättare. Carl Johan hoppades att få efterträda Napoleon. Därför kunde han inte uppträda som Frankrikes fiende. Hans privata politiska spel gjorde honom militärt handlingsförlamad. Problem uppstod kring Hamburg. Staden hade rest sig mot Napoleon och med hjälp av ryska trupper drivit undan fransmännen. Napoleons motståndare i Tyskland väntade på stöd från svenskarna i Pommern. Sverige, England, Ryssland, Danmark slöt förbund mot Napoleon. Men Adlercreutz var bunden till att ha lovat Carl Johan att ingen svensk bataljon fick sättas in förrän Carl Johan anlände. Situationen var pinsam för svenskarna. Snart belägrades Adlercruetz av utländska dignitärer att få bistånd från Sverige. Döbeln stod inför ett avgörande val. Äntligen var han i händelsernas centrum. Hellre räddade han Hamburg än gick mot Norge. Döbeln bestämde att han skulle gå mot Hamburg, men han gjorde det efter Adlercreutz instruktioner. Kronprinsen anlände till Stralsund. Han stoppade genast framryckningen mot Hamburg. Trupperna var redan delvis inne i Hamburg. De avvärjde ett franskt anfall. Döbeln ansåg att han inte borda ändra en order han redan gett, trots kronprinsens order. Karl Johan fann att han hade en general som påbörjat ett eget krig.
Kronprinsen blev rasande. Hotade Döbeln med dödsstraff. Döbeln fick order att lämna ifrån sig befälet och trupperna fick dras tillbaka. Många ansåg Karl Johans agerande var obegripligt. Till exempel Tsar Alexander och Tyskland. Prins Oscar ansåg att det dåliga förhållandet mellan Döbeln och Adlercreutz bidragit till olyckan.
Döbeln begärde självmant att ställas inför krigsrätt. Han ville rehabilitera sig. Det som hänt egentligen var att han blivit ersatt som befälhavare. Carl Johan ansåg att det räckte med avsättning. Men Döbeln var Döbeln. Krigsrätten sammanträdde. Generalerna ville inte sitta i krigsrätten och döma en kollega. Döbelns sinnestämning växlade. Fri eller arkebuserad. Rätten dömde honom till arkebusering då han inte lytt order. Kronprinsen mildrade domen till ett års fängelse på Vaxholms fästning, med bibehållen tjänst, inkomster och värdighet. Under bevakning sändes Döbeln till Sverige. Hans fall väckte stor uppmärksamhet. Döbeln som fånge var en första klassens sensation. Första tiden på fästningen drabbades han av ohälsa. Han flyttades då till kommendantens bostad. Han fick brev från vänner från Önne och av många adelskvinnor som han tidigare umgåtts med. Döbeln levde ett inskränkt liv på fästningen tills han fick en hushållerska Anna Björk, som även följde honom efter frigivningen. Hon blev mor till hans andra son Victor.
Döbeln hade skrivit till Karl Johans att bli benådad. Det verkställdes i januari 1814.
Döbeln flyttade till Stockholm. Han mottogs genast i societetslivet. Redan i slutet av januari var han bjuden till hovet, särskild med uppmaning från drottningen. Kronprinsen såg till att han fick ekonomiska ersättningar. Hans ställning var äntligen tryggad. 1816 utnämndes han till ständig ordförande i krigshovrätten. Från fånge till ordförande. Döbelns relationer till Karl Johan var goda. Avogheten försvann i takt med tiden.
Våren 1818 åkte Döbeln till Paris för att introducera sin son Napoleon i landet. Han träffade Napoleons generaler. Sina gamla vänner träffade han inte. De hade giljotinerats. Hemresan var strapatsrik. Då han anlände till Stockholm var han sjuk. Men han tillfrisknade efter några månader, men blev han sängliggande igen. Krafterna avtog och han kände att slutet närmade sig. Döbeln sköttes av Anna Björk. Men han drabbades av en svår sorg då Victor avled endast tre år.
Den 16 februari 1820 avled Döbeln, 62 år gammal. Kungen ville bekosta likfärden men Döbeln hade i sitt testamente skrivit att han inte ville ha ett begravningsfölje. Han ligger begravd på Johannes kyrkogård. På gravstenen står Ära, skyldighet, wilja. Det är också hans valspråk som friherre och även Norra skånska regementets valspråk.
Marianne Browalli 2009