Jacob Berzelius

Berzelius 2 b

  

Jacob Berzelius – från föräldralös till friherre


Norrmalm har hyst många framstående vetenskapspersoner. En grund för det var att stadsdelen under 1800-talet blev Stockholms akademiska centrum med Kungliga Vetenskapsakademien, Observatoriet, Tekniska högskolan, Farmaceutiska institutet, Stockholms högskola, Tandläkarhögskolan och senare Handelshögskolan. Åtskilliga företrädare för olika vetenskapsgrenar var också innevånare stadsdelen kortare eller längre tid. Det är naturligtvis långsökt att hävda att arbetsplats och boendeadress har något samband med framgång. Men det råkar vara så att en av landets genom tiderna största namn var Jacob Berzelius var norrmalmare under nästan 20 år. Och  han var yrkesmässigt verksam i stadsdelen under samma tid.

Jag fängslades av Berzelius livsöde och -gärning vid ett föredrag på Hagströmerbiblioteket framfört av Jan Trofast som är den nu levande kunnigaste Berzeliuskännaren. Han har utkommit med ett stort antal publikationer om Berzelius, den senaste 2018: Jacob Berzelius. Klarhet och sanning (hans motto vid invalet i Svenska Akademien), Fri tanke 2018, i vilken han beskriver människan bakom de vetenskapliga framgångarna, 649 sidor. Jag plockade också fram från bokhyllan biografin av Erik Jorpes, 111 sidor i litet format som ger en lysande sammanfattning av Berzelius liv och gärning, Jöns Jacob Berzelius. Almqvist&Wiksell. Uppsala 1960. Jorpes var en åländskfödd professor i medicinsk kemi på KI (han utvecklade heparin mot blodproppssjukdomar).

Litteraturen om Berzelius liv och vetenskapliga verksamhet omfattar många tusen sidor. Denna uppsats refererar till ovanstående två böcker och beskriver Berzelius livsgärning i en starkt komprimerad form. 


Barndom och uppväxt

Berzelius föddes 1779 och växte upp under ovanliga former. Hans far som var präst dog när han var fyra år och modern när han var nio. Modern hade gift om sig, sedan hon varit änka i två år, med kyrkoherden Ekmarck som tog hand om Jacobs uppfostran och lärde honom läsa skriva och intressera sig för naturen.  Redan från sex års ålder förde Jacob dagboksanteckningar.

Efter moderns frånfälle hade kyrkoherden att ta hand om en nyfödd bror till Jacob och sina egna fem barn. Det blev trångt i hemmet så Jacob fick flytta till sin morbror i Väversunda.  Det var inte bättre utrymme där. Morbrodern hade sju egna barn och en försupen hustru att ta hand om. Det blev tre hårda år innan han kom in vid Linköpings gymnasium. Han hade ett gott läshuvud. Som 14-åring kunde han ha klarat proven för studentexamen. Men han föredrog att följa den normala studiegången. Han skrev i dagboken att han fick bo under gymnasietiden i ett rum där potatisen förvarades. Men han var glad att rummet måste hållas så varmt att potatisen inte frös. Han lyckades trots de svåra förhållandena få plats för sitt stora naturintresse. Han skrev till exempel i dagboken att han insamlat 369 insekter, skalbaggar och fjärilar och observerat många fåglar till förfång för hebreiskan och kyrkohistorien.

Han hade lyckan att komma i kontakt med framsynta lärare som stödde honom i hans intresse för naturen. Detta medförde att han fick dåligt flitbetyg av lärarkollegiet genom att han försummat 63 lästimmar och i stället ägnat sig åt naturvetenskapliga ämnen vilket dock småningom visade sig var sanktionerat av rektorn.


Högre studier

17 år gammal kom han till Uppsala för avlägga sin studentexamen och börja med medicinska studier. Hans intresse var brett naturvetenskapligt, men han valde medicinen för att den var ett säkrare levebröd. Under studietiden fick han av ekonomiska skäl göra avbrott för att vara informator men lyckades efter något år få ett tre-årigt stipendium, vilket möjliggjorde att ta upp studierna i fysik och kemi. I Uppsala hade kemin goda traditioner genom upptäckter av personer som Torbern Bergman och Carl Wilhelm Scheele.  

Berzelius lyckades upprepa Scheeles försök 1772 som ledde till upptäckten av syre. Han utförde experimentet i en skrubb i sitt hyresrum. Av stor betydelse för Berzelius intresseinriktning var boken Handbok för Pracktiska Läkarvetenskapen med bihanget Pharmacopé eller förtekning på de fläste enkla och sammansatta medel. Under den korta tiden i Uppsala hann han med att utarbeta en ny metod att framställa lustgas.

Det fanns ingen utstakad väg för Berzelius. Han fick dra sig fram under ganska knappa förhållanden. År 1800 var Berzelius assistent åt brunnsläkaren i Medevi. Hälsobrunnen som Urban Hjärne 120 år tidigare gjort till en populär institution med 500 gäster under säsongen. Berzelius fick vid sidan av läkartjänsten utrymme för kliniska experiment. Bland annat undersöktes galvaniska strömmars verkan på allsköns sjukdomar såsom bensår, danssjuka, förlamningar kalla fingrar mm. vilket redovisades i en avhandling som godkändes som doktorsavhandling. Landets störste kemist doktorerade alltså på behandling av mer eller mindre kroniska åkommor med elektricitet!


Läkare och kemist

Berzelius 1

Efter att ha klarat av med lic examen och försvarat sin doktorsavhandling inriktade sig Berzelius alltmer mot kemin. Han fick tjänst – utan lön - som adjunkt åt professor Sparrman på den anstalt som 1810 blev Karolinska institutet. Han försörjde sig som läkare hos på en brunnsrörelse för stockholmssocieteten. I en handledning på 52 sidor för de brunnsdrickande kunderna redogjorde han för de vatten som han komponerat. Verksamheten gick senare i konkurs. Han var inneboende under ett par år i en lägenhet i hörnet Nybrogatan/Riddaregatan och därefter hos ägaren av brunnsrörelsen.  

I Stockholm finns Berzelii park mellan Norrmalms torg och Nybroviken med Berzeliusstatyn som restes 1858. Det nämns ibland felaktigt att det var platsen för den brunnsverksamhet Berzelius hade intressen i. Den fanns däremot i Kungsträdgården. Vis av tidigare erfarenheter undvek han dock ett ekonomiskt engagemang. Hans roll var att svara för den kemiska kontrollen av produkterna. Hans efterträdare på professuren Carl Gustaf Mosander var däremot engagerad i rörelsen.

För att försörja sig lyckades han 1805 få en fattigläkartjänst på Normalm under tre år. Parallellt fortsatte han med sina kemiska experiment vilket ledde till att han kunde meritera sig för en lärartjänst i kemi på Krigsakademien på Karlberg något år senare och därefter professuren i medicin och kemi 1807. Problemet var att dessa tjänster gav honom ingen eller en blygsam inkomst. Professuren skötte han som vikarie utan lön under två år i hopp om att sedan få tillträda den. Men icke, en äldre sökande utsågs.  Berzelius blev tvungen att skaffa sig utkomst genom andra fattigläkartjänster. Inte nog med det han hade gått i borgen för en kollega vars verksamhet gått i konkurs vilket medförde att Berzelius blev betalningsansvarig för drygt 1000 rdr. Han fick låna upp hela beloppet vilket tog honom 10 år att amortera.


Social förmåga

Han hade trots den stora arbetsbelastningen tid för societetslivets spektakel och var en uppskattad gäst inte minst hos de unga damerna. Han hade också en stor begåvning att skapa kontakt med de besuttna i samhället. Till dessa får räknas att han undervisade kronprinsen Oscar i kemi och geologi samt gav väl besökta föreställningar med kemiska och fysikaliska experiment för hovet. 

Av särskild betydelse var hans förhållande till Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister, som blev djupt intresserad av Berzelius vetenskap och bad om en plats i hans laboratorium. Vänskapen och samarbetet varade i över 30 år. Wachtmeister inrättade ett eget laboratorium på sitt gods i Årup och hade en omfattande brevväxling med Berzelius. Hans Gabriels far var riksdrots (en av de fem högsta posterna i riksledningen) och samarbetade med den framstående juristen Gabriel Poppius. Denne var mycket intresserad av utbildningsväsendet. Han var bland annat styrelseordförande för sedermera Kungl. Tekniska högskolan. Genom Wachtmeister fick Berzelius kontakt med Poppius också genom att de deltog i politiska strider inom akademien. Bekantskapen ledde fram till att Berzelius blev nära vän med familjen Poppius.

Berzelius hade en självklar roll i umgänget med den vetenskapliga eliten i Sverige och utomlands. Bland de svenska fanns Johan Gottlieb Gahn och Johan Gadolin som hade sina huvudintressen inom bergsvetenskapen och Carl Palmstedt som vän och direktör för Chalmerska slöjdskolan. Sedan Karolinska institutet grundats med hans medverkan ingick han i det medicinska vetenskapssamhället. Internationellt kan nämnas namn som Wöhler, Klaproth, Davy, Gay-Lussac och von Liebig.


Omfattande vetenskapliga insatser

Jacob Berzelius vetenskapliga produktion omfattade hela kemins område. Här en förteckning i rubrikform några av de viktigare av hans insatser.

  • Fundamentala och noggranna experimentalundersökningar. Han kom långt med enkla medel, t ex blåsröret som var kemisternas stetoskop. Vid ett sammanträffande med Goethe 1822 avslöjade Berzelius med blåsrörets hjälp att Goethes mineralsamling i stort sett var värdelös.
  • Läran om de bestämda proportionerna 1818 . Hur kemiska föreningar är uppbyggda av atomer och ordnade efter atomvikter, vilket ledde fram till periodiska systemet, utformat 1870 av Mendeljeff.
  • Symbol- och nomenklatursystem. Berzelius presenterade 1813 med ett enkelt, genialt system med innebörden att låta första bokstaven i grundämnesnamnet vara ämnets symbol. T ex Järn, Fe för Ferrum, Syre O för Oxygen, Bly Pb för Plumbum. Dessförinnan förekom olika svårtolkade system med antika och geometriska symboler. Det nya systemet antogs också i länder med annorlunda språkuppbyggnad t ex Ryssland, Kina och Japan.
  • Upptäckte nya grundämnen: Cerium (1803), Selen (1817), Kisel, Si (1828), Zirkon, Zr (1824, renframställning av) och Torium Th (1829)
  • Klarhet och lättfattlighet i ett kritiskt författarskap. Hans publikationer var omfattande. Den första kom 1806 och växte under åren. Den sista upplagan omfattade 5 volymer på 4650 sidor.
  • Nya och övergripande begrepp (isomeri, katalys m. m.)
  • Årsberättelser som kritiskt sammanfattande det gångna årets framsteg inom den kemiska vetenskapen
  • Banbrytande insatser inom djurkemin (biokemin)



Resor

Efter avslutandet av en lång intensiv arbetsperiod fick Berzelius ett sammanbrott och tillråddes att resa bort för att ta igen sig. Han tog i rejält och reste via England till Paris och var borta under 14 månader 1818 -1819. Kemin var tidens modevetenskap. Han passade på att träffa kolleger på hemresan också i Schweiz och Tyskland. Under bortovaron blev han vald till sekreterare i Vetenskapsakademien, vilket gjorde honom djupt tacksam. Hans begränsade inkomster fördubblades och han såg en framtid med vetenskapligt arbete utan att behöva tänka på att skaffa inkomster.

Trots den omfattande arbetsvolymen på hemmaplan kunde Berzelius lägga in många resor i programmet. Beaktande att samfärdsmedlen var i sin barndom är det en gåta att han hann med. Här ska nämnas bara några få resor. Hans utförliga resebeskrivningar i brevform gör det lätt att få en uppfattning resornas syfte och innehåll men huvudsakligen om omständigheterna kring resan.

1830 (10 dagar) deltog han i Naturforskarmötet i Hamburg. Han skickade utförliga redogörelser över händelser och om personer han mött till sin vän Gabriel Poppius. 

Vid nästa resa, till Göteborg 1833 (ca 40 dagar), var Gabriel medresande och reserapporterna adresserades i stället till Gabriels hustru, Gustavia. Så fortsatte det under andra resor, även sedan Berzelius gift sig med Gustavias dotter Elisabeth och hon var medresande. Då titulerade Berzelius Gustavia med ”Min goda mamma” och liknande, vilket får tolkas som att Berzelius tidigt betraktade sig/betraktades som en del av familjen Poppius.

Rekreationsresan till Paris 1835 som varade ca 3 månader. Frieriet på försommaren tog honom tydligen så djupt att han behövde en rekreationsresa. Resesällskap var kemisten Reinhold Dahlström, som under vintern arbetat på Berzelius´ laboratorium. Berzelius skickade brev till sin fästmö men också detaljrika resebeskrivningar till sin blivande svärmor.

Reseberättelser i brevform finns därefter från 4 resor vid vilka hustrun medföljde i flertalet. Så ock på Triumfresan genom Tyskland 1845 (2,5 månader). Den resan var mycket föranledd av att Berzelius hälsa var klen med diagnosen överarbetning. Hans läkare Magnus Huss hade ordinerat en längre brunnskur. Resan gick först med hjulångaren Svitiod från Stockholm till Lübeck och sedan vidare  till Stettin - Berlin – Leipzig – Carlsbad – Potsdam – Dresden – Franzenbrunn - Bamberg – Würtzberg – Frankfurt –Coblenz – Bonn – Köln - Göttingen – Hamburg – Lübeck – Ystad - Calmar – Stockholm. Resan företogs med fartyg på floderna och hästdiligenser men också bitvis med ”jernbana” , vars utbyggnad påbörjats i Tyskland 10 år tidigare. 

I brunnsorterna stannade han drygt 4 veckor. Under hela resan blev Berzelius hyllad av kungligheter, grevar och baroner samt vetenskapens dignitärer från hela Tyskland. Hur det gick med hans hälsa framgår inte av berättelserna. Men han fogade sig i drickprogrammet och var efter den fjärde dagen uppe i tolv glas, vilket han befarade att ”det myckna vatten man ännu har i sig, verkar ofördelaktigt på tankekraften….”.


Giftermål

Hustrun

Berzelius hade, trots intresserade beundrarinnor, avstått från alla tankar på äktenskap. Arbetet lade förmodligen hinder i vägen. Dessutom var han helt nöjd med sin hushållerska och laboratoriebiträde Anna Sundström. Berzelius betraktade henne som ”ordentlig, ärlig, rask och ful, egenskaper som alla bör förenas hos en ungkarls piga”. Hon anställdes när Berzelius tillträdde tjänsten som sekreterare i Vetenskapsakademien med lokaler på Stora Nygatan 30. 

Under 1830-talet skrev han i sina självbiografiska anteckningar att han började känna sig ensam och att han uppnått en sådan ekonomisk ställning att han skulle kunna komma i åtnjutande av familjelivet. Han var emellertid osäker på hur han skulle gå till väga och vände sig till vännen Wachtmeister för råd. Det innebar att Berzelius 1835 beslöt sig för att fria till Poppius´ 24-åriga dotter Elisabeth (Betty), som efter några veckors betänketid lämnade ett positivt svar. Berzelius var alltså 32 år äldre än Elisabeth, som han sett bli vuxen i sitt umgänge med familjen Poppius. Han firade jul med familjen redan när Elisabeth var 4 år gammal. Vigseln förrättades i december samma år av Johan Olov Wallin som ersättare för den insjuknade ärkebiskopen. Som kunglig bröllopsgåva utnämndes Berzelius  till friherre av Karl XIV Johan. Lyckönskningar strömmade in från kolleger från när och fjärran. 

I brevväxlingen med sin unga hustru framkommer inga problem med den stora åldersskillnaden. Tvärtom var det en mycket förälskad och kärleksfull make. En som inte blev så glad när Jacob kom på giftastankar var Anna. Hon fick söka nytt jobb efter 17 år hos Jacob.


Bostäder 

Under studietiden och de första yrkesåren delade han bostad och laboratorieutrymme med kollegor  bland annat på Klara Norra Kyrkogata. Under en period bodde och laborerade han under ett par perioder i mineralogen och brukspatronen Wilhelm Hisingers hus Nybrogatan/Riddargatan och därefter tillsammans med en annan kollega på Klarabergsgatan.


Han fick han sin första egna bostad genom tjänsten som Vetenskapsakademins sekreterare 1819. Där, på Stora Nygatan, hade han också sitt laboratorium. Akademin flyttade till nya lokaler 1829 när Westmanska palatset på Wallingatan övertogs samma år. Berzelius bodde där resten av livet m a o i 19 år. Också där fanns laboratorielokaler. I fastigheten fanns också Naturhistoriska museet. Det berättas att den s k måndagsklubben, som sammanträffade hos Berzelius, upphörde i samband med flyttningen på grund av att vännerna tyckte att platsen var för avlägsen! 


Berzelius var även aktiv inom sin stadsdel genom att han var av överståthållaren utnämnd ordförande i Adolf Fredriks församlings sundhetsnämnd under koleraepidemin 1834. Hans ständige trätobroder i Uppsala Israel Hwasser förlöjligade Berzelius åtgärder att förhindra kolerans spridning som enligt Hwasser inte skedde genom smitta.


Utmärkelser och hedersbetygelser

Berzelius blev ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1808, Kungliga Vitterhetsakademien 1829 och Svenska Akademien 1837 (stol nr 5). Han var medlem/ledamot av 94(sic) intellektuella sällskap bland andra redan 1813 Royal Society. KVO samt RNO 1815. Han adlades 1818 och tilldelades statlig pension 1841.



Eftermäle

Berzelius var måttligt intresserad av upphöjelsen till adelsutnämningen och andra hedersbetygelser, men demonstrerade inte mot ritualerna. Han tillämpade dock aldrig rätten att lägga von till sitt efternamn. Han visade ofta stor ödmjukhet mot ödet att, trots bräckliga förutsättningar, få ägna sig åt en verksamhet som han älskade. Den inställningen uteslöt inte att han i debatter, polemik och handling kunde vara tämligen hårdhudad; den aldrig avslutade tvisten med professor Hwasser i Uppsala som exempel.

Hans äktenskap blev barnlöst. Berzelius led av migrän och gikt, vilket uppenbarligen inte påverkade hans arbetskapacitet nämnvärt. Under det sista levnadsåret var han förlamad från midjan och säng- och rullstolsbunden.

Han lyckades aldrig, trots de yrkesmässiga framgångarna, skapa sig en trygg ekonomi. Mycket beroende på att han hade stöttat vänner och nära släktingar med betydande belopp.

Berzelius dog den 7 augusti 1848 av slaganfall. Begravning ägde rum i Adolf Fredriks kyrka av ärkebiskopen Carl Fredrik af Wingård. Men han gravsattes på Solna kyrkogård.

Olika konstnärers uppfattning av Jacob Berzelius. 



  • Berzelius 2Berzelius 3

 

Närmare verkligheten än så här kan man inte komma. 



Referenser

Trofast, Jan. Jacob Berzelius. Klarhet och sanning. Fri tanke. Stockholm 2018

Jorpes, Erik. Jöns Jacob Berzelius. Almqvist & Wiksell. Uppsala 1960 



Leif H.Eklund

2021

© Adolf Fredriks historiegrupp 2007 – 2021