Kopia efter original av sonen C.G. Plagemann
Carl Fredrik Plagemann och Apoteket Nordstjernan
Carl Fredrik Plagemann var inte endast apotekare. Hans yrkeskarriär omfattade även entreprenörskap inom bland annat det kemisk-tekniska området och tidiga insatser för att få tillstånd en organiserad farmacevtisk undervisning. Den sistnämnda rollen var skulle bli förknippad med innehavarskapet av apoteket Nordstjernan, senast beläget på Drottninggatan 71.
Carl Fredrik Plagemann växte upp i Stockholm. Han antogs som elev på apoteket i Karlstad 1795 16 år gammal. Efter fyra år blev han klar med sin grundexamen, farmacie studiosusexamen. Han flyttade därefter tillbaka till Stockholm och tjänstgjorde på apoteken Ugglan på Drottninggatan och Enhörningen på Södermalm. 1803 avlade han apotekarexamen med betyget med beröm godkänd. Samma år köpte han apoteket Kronan i Södertälje, alltså vid 24 års ålder.
Redan då hade han intresse för kemisk-tekniska preparat som han tillverkade fabriksmässigt på apoteket. En bidragande anledning till att han startade tillverkningen kan ha varit att han var skuldsatt efter apoteksköpet. Apoteket Kronan hade ett för litet kundunderlag och gav för svag avkastning. Han sålde apoteket 1813, men tog med sig den kemiska fabrikationen till Bergsund gjuteris ägor på Södermalms västra udde i Stockholm.
Plagemanns nästa apoteksverksamhet blev Nordstjernan i Stockholm, men först efter många turer att få öppna ett bärkraftigt apotek i Stockholm. Han hade redan 1809 ansökt om tillstånd att få inrätta ett apotek på Mariatorget på Södermalm i Stockholm. Det var Kungl. Maj:t som bestämde om och var apotek fick etableras. Hans framställning motarbetades av apotekarnas egen organisation, Apotekarsocieteten (remissinstans) ansåg dels att Plagemann passade bättre som kemilärare och dels att befolkningsunderlaget i stadsdelen hade minskat p g a de offer som skördats i svensk-ryska kriget. Ansökan slogs med hänvisning till att det redan fanns ett apotek på Södermalm (Gripen). År 1815 gjorde han en ny ansökan. Även den avstyrktes av samma skäl.
Men Plagemann gav inte upp. Redan påföljande år kom en förnyad ansökan. Apotekarsocieteten avstyrkte, men denna gång röstade tre medlemmar i styrelsen för honom med kommentaren att Plagemanns kunskaper borde tas tillvara genom att beredas arbete i fäderneslandet (han hade nämligen en lärartjänst i Åbo på gång). I ett yttrande från professor Jacob Berzelius (som f.ö. bodde i Westmanska huset) föreslog denne att Plagemann skulle få ett apotekstillstånd (privilegium) förenat med villkoret att han under kemiprofessors ledning skulle lämna praktisk undervisning åt examenssökande apotekarstuderande. Berzelius hade samarbetat med Plagemann i olika sammanhang och hade satt värde på hans förmåga och kapacitet. All undervisning ägde på den tiden rum lokalt på olika apotek, vilket innebar stora skillnader i kvalifikationsnivå beroende på elevapotekets intresse och förmåga.
Plagemann fick sålunda anlägga ett apotek på villkor att han utan arvode, under överinseende av Berzelius, undervisade apotekselever. Apoteket benämndes instruktionsapotek och var unikt i landet. Privilegiet fick inte överlåtas utan Kungl. Maj:ts medgivande.
Även om Plagemann fick gott stöd för anläggningsbeslutet var det inte okomplicerat när det kom till frågan om var det skulle ligga. Enligt privilegiebrevet skulle det förläggas i ett område i väster avgränsat av Badstugatorna (nuvarande Sveavägen) och i söder norr om en linje dragen från Adolf Fredriks kyrkas kyrkomur. Vid den tiden var detta område sankt och bebyggt med enkla trähus. Han fann ingen lämplig lokal där utan fick begära tillstånd att inhysa sig i det Westmanska huset. Där fanns mycket väl passande lokaler med torkvindar och goda laboratorielokaler. Man kan ana en viss irritation från myndigheternas sida över Plagemanns specialförhållanden. Ansökan bifölls nämligen med ”uttryckligt förbud för Plagemann att vidare besvära med någon ytterligare underdånig ansökning om ändring af det nya apotekets anläggningsställe”.
Men det var inte klart med det. Apotekaren Cöster på grannapoteket Ugglan ansåg att Plagemann inkräktade på hans revir och överklagade. Cöster fick stöd från Apotekarsocieteten som i kraftiga ordalag förkastade ansökan. Det kan noteras att Cöster vid den tiden var ordförande i Apotekarsocieteten. Ändå beslöt Kungl. Maj:t att bifalla Plagemanns ansökan - sannolikt efter påtryckningar från Berzelius – och han kunde öppna apoteket Nordstjernan i oktober 1817 i Westmanska huset.
År 1829 köpte Vetenskapsakademien det Westmanska huset. Plagemanns hyreskontrakt för apotekslokalerna sades upp för att kunna användas för annat ändamål bl a för Riksmuseet.
Plagemann hittade nya lokaler strax utanför det i privilegiebrevet anvisade området, men han vågade inte besvära Kungl Maj:t med ett nytt undantag. Han berättade i stället för Berzelius om situationen. Berzelius tog upp frågan med den ansvariga myndigheten Sundhetskollegiet. Apotekarsocieteten var i sitt yttrande över ärendet återigen ovillig att tillåta etablering utanför bemyndigat område. Kungl. Maj:t beviljade ändå dispens och Plagemann kunde flytta apoteket till Norra latins tomt mot
Teckning av huset Drottninggatan 71,
utförd av Plagemanns dotter Dorothea.
Drottninggatan (nr 71) inte långt ifrån det läge apoteket hade från 1911 till nedläggningen 1972.
Plagemann blev alltmer engagerad vid sidan av apoteket och fann det bäst att utarrendera det 1831 för att få tid att ägna sig åt andra intressen och också förbättra sin ekonomi. Han fortsatte dock att examinera vid provisors- och apotekarexamina vid Karolinska institutet. Arrendator var apotekaren Åkerström som redan under tre år svarat för recepturgöromålen på Nordstjernan.
Så var det fram till 1852 då han sålde apoteket till sin svärson Fabian R. Kindstrand. Plagemann hade 1833 fått dispens från momentet i privilegiebrevet från 1816 att apoteket inte kunde överföras till annan innehavare om inte efterträdaren godkändes som instruktionsapotekare. År 1859 togs även det villkoret bort och apoteket kunde säljas i vanlig ordning. Det kvarstod emellertid likväl som instruktionsapotek tills dess instruktionsapotekarrollen upphörde år 1973.
Genom obetalda borgensförbindelser för två gamla vänner och egen förlagslåneskuld var Plagemann tvungen att avstå från sin inkomst av apoteksarrendet i sju år för att reglera skulderna. I årsberättelsen till Apotekarsocieteten 1832 förklarade Plagemann i egenskap av sekreterare – något förvånande - varför han arrenderade ut apoteket. Han hänvisade till dessa skulder, men också till förhållandet att han var tvungen att flytta apoteket från Westmanska huset till lokaler med avsevärt högre hyra samt till stora kostnader för sin stora familj.
Plagemanns apoteksetableringar hade varit diskutabla i förhållande till Sundhetskollegiets och Apotekarsocietetens regeltolkningar av formuleringarna i det ursprungliga privilegiet och man kan inse att det fanns vissa meningsmotsättningar som dock tydligen kunde hanteras på ett konstruktivt sätt och var i vart fall inte långvariga. Han blev nämligen engagerad som sekreterare i Apotekarsocieteten 1830 – 33 och ledamot av dess vetenskapliga kommitté tillsammans med apotekarna Cöster och Kantzau vilka båda varit ordförande i Societeten då Plagemanns ansökningar om apoteksprivilegier avstyrkts av societeten. En förklaring kan vara att Societeten hade att tolka apotekarnas privilegiebrev ur formell synvinkel och saknade dispensinstrumentet.
Det råder inget tvivel om att Berzelius hade en betydande inverkan på Plagemanns karriär på apoteksområdet. Berzelius hyste en kritisk inställning till apotekarkårens kompetens och trångsynthet och såg Plagemann som en konstruktiv person i förnyelsearbetet av den farmacevtiska undervisningen.
Hur Plagemann lyckades som apotekare är svårt att få något djupare grepp om. Han var en aktiv apoteksinnehavare under 25 år varav drygt hälften av tiden på Nordstjärnan. I protokoll över genomförda inspektioner vitsordades att apoteket sköttes väl.
Undervisaren Plagemann
Man får intrycket att Plagemann tyckte att uppgiften att driva ett apotek inte var tillräcklig. Därom vittnar hans stora engagemang i kemisk-tekniska fabrikation. Men än viktigare var kanske hans ambitioner att förmedla kunskap inom farmaci, kemi och kemisk teknologi. Hans roll i att initiera en organiserad farmacevtisk utbildning var betydande även om han långt ifrån var ensam aktör.
Berzelius hade med intryck från ett stort internationellt nätverk en kritisk inställning till apoteksväsendet i Sverige och påyrkade förändringar i den farmacevtiska utbildningen. Inom apotekarkåren var det främst apotekarna Carl Göransson och senare Carl Ulrik Sprinchorn, båda ordförande i Apotekarsocieteten, som var lyhörda och drev utvecklingen. Bl a grundades en fond med uppgift att bl a ge stipendier till studerande i kemi, botanik, fysik och språk. Inspiration hämtades framför allt från Tyskland. Det är också viktigt att konstatera att vid denna tid, som en följd av genombrott på naturvetenskapens område, hade intresse väckts hos yrkessammanslutningar att starta högre fackutbildning inom områden som universiteten inte omfattade, t ex för ingenjörer, veterinärer och agronomer.
Plagemanns uppdrag förknippat med privilegiet på Nordstjärnan var att ge föreläsningar i farmaci och praktiskt laboratoriearbete för farmacevter med grundexamen och apotekselever. Om denna uppläggning ursprungligen varit Plagemanns eget förslag eller om han blev uppmanad av andra är en obesvarad fråga. Troligen var Berzelius inställning av avgörande betydelse. Det var emellertid Plagemann som planerade och genomförde undervisningen med stort engagemang. Han annonserade i Allmänna tidningar för att nå ett större antal studerande och ordnade med helinackordering för studerande som inte bodde i Stockholm. Apotekarsocieteten bidrog med stipendier till studerande. Föreläsningarna ägde oftast rum i Plagemanns bostad och laborationerna utfördes på hans apotek. Under fem år hade Plagemann 55 elever. Större antal var det förmodligen svårt att ge meningsfull undervisning/sysselsättning åt i de tillgängliga lokalerna.
Efter att 1819 års apotekarreglemente med skärpta examensfordringar trätt i kraft blev det uppenbart att något måste göras åt den förberedande undervisningen. Plagemanns föreläsningar var viktiga, men mer måste göras. Plagemann beskrev utbildningsförhållandena på apoteken i Sverige och noterade att eleverna anställdes som lärlingar vid 13 -16 år ålder. De arbetade i apoteket från tidig morgon till sen kväll sex dagar i veckan. Därutöver skulle de studera farmaci med en bräcklig allmän skolutbildning i botten. Plagemann menade att det krävdes en bättre allmän grund och vissa teoretiska kunskaper innan man sattes i praktiskt arbete på apotek. Apotekarsocietetens ordförande Carl Göransson sympatiserade med Plagemanns tankar. Han tog 1823 upp frågan i Apotekarsocieteten om hur man skulle kunna förbättra utbildningen för apotekarna. Han fick trots flera försök under fem år inget gehör från varken myndigheterna eller apotekarkollegerna.
År 1832 återkom Plagemann i ärendet vid Apotekarsocietetens årssammankomst med ett nytt ”Förslag till apotekares bildande”. Plagemann menade att en pharmacie studiosus borde äga goda vissa specificerade språk– och naturvetenskapliga kunskaper innan han gick upp i examen och efter godkänd sådan få tillstånd att tjänstgöra på apotek. Efter fyra års tjänstgöring skulle farmacie candidatexamen kunna avläggas för att efter ytterligare tre år nå pharmacie licentiatbehörighet med rätt att anmäla sig till examination för provisors- eller apotekarexamen. Man kan förstå att detta var svårt att få gehör hos Apotekarsocieteten för denna höga ambitionsnivå. Det skulle ju innebära kraftigt fördyrade studiekostnader och därmed en försämrad rekryteringssituation till apoteken samt ställa stora krav på en undervisningsorganisation som inte fanns i sikte. Plagemann var mer än 100 år före sin tid!
Större framgång hade Carl Ulric Sprinchorn med sitt 1835 i samband med ändring av societetens stadgar framlagda förslag, vilket innehöll upprättandet av en farmaceutisk läroanstalt i Stockholm inkl finansiering genom obligatoriska avgifter från apotekarna. Detta ledde till bildandet av Pharmaceutiska Institutet 1837. Det tog alltså 20 år att åstadkomma en organiserad fackutbildning för apotekare. Plagemann satte bollen i rullning men överlät efter 15 år till andra att fullfölja tankarna.
Institutet drevs av Apotekarsocieteten och hade de första åren lokaler på olika ställen på Norrmalm, men flyttade 1863 till ett av Societeten byggt hus i hörnet Wallingatan/Upplandsgatan (ämnet är berört i uppsatserna om Apotekarsocieteten och Kvarteret Vega på denna hemsida).
Privilegiet på apoteket Nordstjernan var personligt och förbundet med instruktionsrollen. När Plagemann hade kommit i ekonomiska svårigheter ville han själv tona ner betydelsen av behovet att undervisa. År 1833 sökte han tillstånd att överlåta sitt personliga privilegium till annan apotekare samtidigt motiverade han sin ansökan med att de år som gått visat att han uppfyllt förväntningarna som hade ställts och att apoteksprivilegiet inte längre skulle vara personligt utan att det skulle vara säljbart. Han avslutade med att framhålla att en överlåtelse av apoteket var det enda hopp han kan bygga sin och sina barns bärgning på. Argumentet ter sig egendomligt eftersom Plagemanns barn utom ett var vuxna.
Sundhetskollegiet avslog Plagemanns begäran till hans stora besvikelse. I ett personligt brev till Plagemann försöker Berzelius förklara Kollegiets inställning, i vilken han instämmer. Han går klart emot Plagemanns resonemang och konstaterar att uppgiften att examinera har varken Plagemann eller någon annan stockholmsapotekare fått betalt för. Däremot hade Plagemann belönats för undervisning av elever genom apoteksprivilegiet. Berzelius ansåg Plagemanns ansökan omotiverad. Det måste ha svidit för Plagemann att inte få fortsatt stöd från Berzelius. Först 20 år senare, fem år efter Berzelius död, kommenterade Plagemann i sina memoaranteckningar Berzelius åsikter i ärendet. Han var besviken över att han inte fått något erkännande av Sundhetskollegiet för sina undervisningsinsatser. Han konstaterade vidare att ”Stora mån (män?) är ej ofelbara” det kan t o m leda till att ”man kan förgå sig mot en gammal vän”. Han beklagade sig över att Berzelius inte ville stödja honom i den svåra ekonomiska knipa han befann sig. ”Detta ville Berzelius inte behjärta men Carl Johan den ädle Konungen insåg min vådliga ställning och biföll min ansökning, och min familj blev frälsad.”
Plagemann lät sig nämligen inte nöja med avslaget. Han skickade in en ny ansökan nu till Kungl Maj:t som under hösten 1833 biföll Plagemanns anhållan med två villkor, nämligen att efterträdaren skulle ha erforderliga kunskaper för att vara instruktionsapotekare och att apoteket skulle vara beläget inom ursprungligen fastställda gränser. Apotekare Reinhold Kindstrand var arrendator fram till 1852 då han köpte apoteket. Kindstrand blev följdriktigt också instruktionsapotekare. Ungefär samtidigt gifte sig Kindstrand med Plagemanns yngsta dotter.
Jag vill nämna några exempel på att Plagemann anlitades som lärare i många sammanhang.
Han hade nära kontakt med Berzelius och hjälpte honom vid de föreläsningar i experimentalkemi som Berzelius höll för dåvarande prins Oscar. Han höll själv föreläsningar för medlemmar i diplomatiska kåren i Stockholm. Han var under 10 år lärare i kemi vid Krigsakademien vid Karlberg.
Några ord om entreprenören Plagemann
Redan under Södertäljetiden bedrev Plagemann fabrikation av diverse kemiska preparat. Det gällde bl a bensvärta (benkol) och salmiak. Möjligen var detta den första kemisk-tekniska fabriken i landet. Det skulle dröja ca 100 år innan tillverkningsmonopolet för läkemedel upphörde, men med Berzelius kraftfulla hjälp var det nära att det kunde kringgås Fabriksområdet vid Bergsund på Södermalm redan 1814. Kungl Maj:t gav inte Plagemann något exklusivt apoteksprivilegium för sin tillverkningsverksamhet. Affärerna gick dock inte så bra. Stockholmsapotekarna ville inte vara kunder och endast få på landsorten var intresserade. Efter ett par år nödgades Plagemann lägga ner verksamheten.
Under sin lärartid på Karlberg fick Plagemann tillstånd att anlägga en brunnsinrättning för vissa artificiella hälsovatten och besittningsrätt på det aktuella området 1½ tunnlad inom Karlbergs trädgårdar för sig och sina arvingar under10 år. Brunnsverksamheten gav dålig lönsamhet och lades ner 1832.
Det var som tidigare nämnts mycket av tvingande ekonomiska skäl som Plagemann arrenderade ut Nordstjernan och sökte sin utkomst på annat sätt. År 1833 fick Plagemann i uppdrag av grosshandlaren Carl Fredrik Liljevalch att anlägga en fabrik i Skellefteå för tillverkning av terpentinolja, harts och kimrök av grankåda. Det rådde hungersnöd i Västerbotten och Norrbotten p g a missväxt. Liljevalch var en filantrop och ville lindra nöden genom att köpa upp grankåda från fattigt folk. Plagemanns uppgift av var att inrätta en fabrik för att bearbeta skogens råvaror. Liljevalch hade gjort andra investeringar i Västerbotten och Norrbotten och kallades Norrlands välgörare. Satsningen lär ha kostat honom hans enskilda förmögenhet. Avsikten med detta projekt var också att tillvarata råvaror som skogen gav och undervisa allmogen om lämpliga framställningsmetoder särskilt av pottaska.
År 1843 utnämndes Plagemann till direktör för salpetersjuderiverket i Norrland och bosatte sig i Umeå. Han flyttade 1856 tillbaka till Stockholm (till apotekshuset) och lämnade direktörsbefattningen två år senare.
Familjeförhållanden m m
Carl Johan Fredrik Plagemann föddes i Stockholm 1779. Hans föräldrar var av tyskt ursprung. Pappan var rektor vid Tyska nationallyceum i Stockholm, där Plagemann också undervisades under nio år.
Plagemann var gift två gånger. Först med Hedvig Åslund, som avled, 40 år gammal, efter en olyckshändelse vid en explosion under beredning av knallsilver. Paret fick fem barn: Den äldste sonen Carl Gustaf, var utbildad farmacevt och konstnär. Han var upphovsman till porträttet av sin far, vilket visas i början av denna artikel. Den äldsta dottern gifte sig med bryggaren Isak Ulrik Abrahamsson Westman, som var son till storbryggaren Abraham Westman, som byggde det Westmanska huset på Wallingatan åt sig.
I det andra äktenskapet trädde den förstas syster in som maka. Med henne fick Plagemann ett barn, Dorothea, som gifte sig med Plagemanns efterträdare på apoteket Nordstjernan.
Den enda utlandsresa Plagemann företog var vid 75 års ålder då han tillsammans med sin svärson, Kindstrand, besökte flera tyska städer i syfte att studera nya apotek för att få idéer till utformningen av de nya apotekslokalerna i nybygget på Drottninggatan 71 A.
År 1858 inlämnade han sin avskedsansökan. Han fick efter en motion i riksdagen en pension på 2000 Rdr banco (motsv 175 000 kr i 2009 år penningvärde) för tjänsten som salpetersjuderidirektör.
Plagemann tilldelades 1831 hederstiteln assessor, blev RVO 1838 och RNO 1860. Plagemann blev liksom alla ”Apothekare i hufvudstaden som betalade årsavgift” ledamot av Svenska Läkarsällskapet 1824. Detta var en ny regel för Sällskapet, För Plagemann innebar det att han också blev medlem i sällskapets ”Comité”, som motsvarade styrelse, under ett 10-tal år. År 1831 tilldelades han hederstiteln assessor och 1832 blev han ledamot av Linnéanska samfundet.
Plagemann dog 1864, 85 år gammal, och begrovs på Solna kyrkogård. Graven kvar är en familjegrav att finnas i evärdelig tid. Den finns inte långt ifrån Berzelius grav.
Referenser
Kontakta författaren leif.h.eklund@gmail.com
Leif H.Eklund 2013