Från medeltida byar till stormaktstidens första stadsbildning
Norrmalms historia sträcker sig längre än Stockholms egen. I Brunkebergsåsen har man funnit rester från vikingatiden, sannolikt från byarna Ekeby och Väsby. Dessa omnämns 1286 i samband med Magnus Ladulås’ donation av stora delar av området till Klara kloster. Byarna "ligger vid det berg som kallas Malm". Det fornsvenska ordet "malmber" har med verbet "mala" att göra och betyder sandig mark, sandig höjd. Detta område, malmen, kallades så på grund av sin kuperade terräng och hörde ursprungligen till Solna socken, men hade nu ryckts loss från Solna dit det av ålder räknats.
Området norr om Stadsholmen ägdes vid slutet av 1200-talet till stora delar av ärkebiskopen. Magnus Ladulås bytte på 1280-talet till sig mindre partier av området för att strax därefter donera dem till det nybildade S:ta Klara kloster. Området låg mellan Brunkebergsåsen och stranden i väster.
Stockholm var en hansastad, låt vara inte särskilt djup mening. Som hansastad räknades de som som deltog i de årliga hansadagarna. Stockholm deltog endast en gång, år 1366. Den svenska stadslagen skilde sig också från den då gällande lübska lagen.
Vid denna tid levde tyskar och svenska sida vid sida. De förstod varandra, som vi idag förstår norska och danska. I Magnus Erikssons stadslag sägs att stadsrådet skulle bestå till lika delar av svenskar och tyskar. Skälet var troligen att bägge grupper skulle kunna ha inflytande. Denna ordning gällde fram till år 1471, året för Stockholms blodbad. Därefter kom rådet endast att bestå av svenska män.
Befolkningen på Norrmalm fick en ovanlig särställning mellan kronan, staden, klostret och socknen. De som bodde där ansågs vara medborgare i Stockholm trots att de bodde utanför stadsmuren. I kyrkligt sammanhang visste man inte vilken församling man tillhörde. Som arrendator fanns vissa förpliktelser mot klostret, andra mot staden. Kronan, dvs slottets ståthållare avkrävde dem skatt, dagsverken och tomtören. Under de följande århundradena fram till 1527 och klosterreduktionen bestod dessa oklara förhållanden.
Till Norrmalm hade lokaliserats illaluktande och utrymmeskrävande verksamheter såsom sädestorkar, slakterier och garverier.
Till Sankta Klara kloster hörde bland andra byn Väsby. Ägorna sträckte sig upp till Lögeboda mosse vid Ormträsket (där nuvarande Wennergren Center nu ligger) och nådde troligen ner till Norrström. Åt öster var åsen eller möjligen Rännilen gräns mot byn Ekeby. Till byn hörde klostrets ladugård, som låg där Hötorget ligger nu. När Gustav Vasa konfiskerade klostrets egendomar år 1527 blev Väsby ladugård en avelsgård. Hovstallet försågs härifrån med foder, som dock inte räckte. Från Uppland kom skatteleveranser i form av höforor för att fylla på kronoförråden. Kanske är det från den tiden som platsen bevarat sitt namn.
Redan vid denna tid var Hötorget en centralpunkt. Senare kunde man se när trupperna mönstrades innan de gick ombord på fartygen. Och än idag är Hötorget Norrmalms och Stockholms centralpunkt, kanske vid sidan om Gustav Adolfs torg. Denna viktiga offentliga plats omges av imponerande byggnader som skapar dagens offentliga rum.
Efter klosterreduktionen 1527 lades Solna socken under Storkyrkan. Under de kommande hundra åren upphörde Solna socken att existera som självständig församling. Detta gav Stockholm möjlighet att utvecklas mer ostört. I privilegiebrevet år 1529 uttalas att stadens råmärken skulle utmärkas med pålar och att båda malmarna skulle läggas ”under stadzens regemente och lydno”.
Befolkningens snabba tillväxt, som vid slutet av århundradet uppgick till ca 8 000 invånare, krävde att Norrmalm fick en egen kyrka. Johan III beslöt att återuppbygga den kyrka som idag kallas S:ta Clara kyrka. Den blev klar år 1590, sextio år efter det att S:ta Klara kloster med dess kyrka rivits på samma plats. Förstaden Norrmalm bildade nu en från Nikolai skild församling.
Allteftersom Norrmalm växte försköts gränsen mellan Solna och Stockholm fram till slutet av 1600-talet och har sedan dess i stort behållit den position den har idag.
Tullstaketen
En exakt gränsdragning till Solna fanns inte från början, men kom till år 1602, när Norre förstaden skapades. Teoretiskt hörde fortfarande marken till Solna församling, även om förstaden i praktiken förfogade över den som sin egen. Genom kungliga förordningar utökades Stockholms områden på Solnas bekostnad. Taktiken var densamma, först utflyttning och sedan införlivande.
År 1622 stadgades att flottans folk skulle slå sig ner i närheten av Stockholm. Kronan anvisade mark på Ladugårdslandet. Fortfarande hade Norre förstaden ingen egen juridisk rätt till området, då den inte hade eller någonsin skulle få några stadsprivilegier.
En gränsdragning tvingades fram och år 1622. Då infördes den så kallade Lilla tullen (för varor inom landet). Det var en skatt på ca 3% av värdet på "ätliga, slitliga och förnötliga varor". Tullstaketen infördes för att hindra varusmuggling, eftersom försäljning på landet samtidigt blivit olagligt.
Solna Hembygdsföreningens skrift
Det första tullstaketet löpte från Klara sjö ungefär längs Barnhusgatan mot öster till dagens Birger Jarlsgatan (dåvarande Rännilen). Staketet fortsatte utmed dess bortre sida mot Saltsjön. Det redan annekterade området på Ladugårdsgärdet blev en ny stadsdel i staden när staketet 1640 flyttades österut. Många familjer hade då hunnit tvångsförflyttas i samband med regleringen av Norrmalm. Staketet kom att gå från Linnégatan-Narvavägen snett upp mot norra Humlegården. Som en följd delades området upp i två församlingar, Klara och Jakob. Den senare omfattade allt öster om åsen.
Tullstaketet flyttades igen efter kungligt beslut år 1649 från det förutvarande läget vid Barnhusgatan till nuvarande Odengatan. En tullstuga fanns nedanför Observatorielunden i korsningen av nuvarande Norrtullsgatan och vägen som ledde till Carlbergs slott. En mur mot Rörstrands ägor blev gräns i väster. Gränsen i öster vek av mot sydost vid nuvarande Jarlaplan (Träsksjöns nordspets). På Ladugårdslandet utökades gränsen ytterligare.
Stockholm omkring 1650
Det tredje och slutliga steget togs omkring 1670. Gränsen mot Solna kom därefter att gå ungefär som den gör i dag. Från staketet längs Rörstrands beteshage gick det ner strax väster om Gamla tullen vid Dalagatan-Odengatan, som övergick i Rörstrandsmuren som förde ner till stranden. Från ett nyuppfört tullhus vid Norrtull löpte gränsen till tullstugan vid Roslagsvägen och det stora Djurgårdsstaketet, som i sig gick ner till Saltsjön. Stadstullen upphörde 1810.
Roslagstull 1670
Norre förstaden
Stockholm hade, som nämnts, i början av 1600-talet ca 8 000 invånare, varav ca 3 000 bodde på Norrmalm. Norrmalm var en kåkstad, delvis av slumkaraktär, med ett virrvarr av gator och vägar. Där bodde ”tjänstlösa och lösdrivare”. Stadsdelen tyngdes av inkvartering av trupper, skjutsfärder för kungliga tjänstemän och andra pålagor. Men även sjöfolk och hantverkare fanns det i hög utsträckning boende där.
Många av de som bodde på Norrmalm arbetade på Skeppsholmen, eller Holmen, som idag kallas Blasieholmen. På Hötorget kunde man också se mönstrande trupper innan de gick ombord på fartygen.
På Skeppsholmen, nuvarande Blasieholmen, låg Artilleriets verkstäder och kronans skeppsgård. På 1640-talet flyttades Skeppsholmens verksamhet till ”Nya” Skeppsholmen. Drottning Kristina donerade då nästan hela Blasieholmen till adelsmän. Delvis för att utsikten från slottet inte skulle störas. Grevarna de la Gardie, Horn, Douglas och Hans Wachmeister och Seved Bååt. som uppförde Bååtska palatset. Byggnaden finns kvar sedan den tiden. Besökande utländska diplomater förevisades gärna Skeppsholmen, i motsats till Norre förstaden.
År 1602 protesterade norrmalmsborna mot alla pålagor. Hertig Karl nyttjade tillfället att splittra Stockholms styre så att staden inte skulle kunna utmana hans politiska makt. Hertig Karl hade fyra år tidigare i Stångebro besegrat kung Sigismund, som de styrande i Stockholm från början hade uttalat sitt stöd för. Nu ville han krossa all opposition.
Nu, år 1602, bildades Norre förstaden och fick en egen magistrat bestående av två borgmästare och tolv rådmän. Rådhuset låg vid nuvarande Gustav Adolfs torg. För Stockholm, dess borgmästare och råd, var den nya staden en nagel i ögat, en konkurrent till Stockholm och skulle bekämpas. Först år 1620 fick staden uppbära kommunal skatt. Ett utkast till stadsprivilegier utarbetades år 1624, men blev aldrig genomfört.
När Karl IX dog 1611 ändrades förutsättningarna. Sonen Gustav II Adolf och rikskanslern Axel Oxenstierna ville att Stockholm skulle moderniseras och expandera. Befolkningstillväxen var stark och Stockholm måste som stormaktshuvudstad få ett nytt ansikte.
I oktober 1634 tillträdde den förste överståthållaren som kronans högste tjänsteman i Stockholm, amiralen och riksrådet Clas Larsson Fleming. Han drev fram ett beslut om återförening. Med två veckors varsel upphörde Norre förstaden den 15 maj 1635 att existera. Då införlivades även Södermalm med staden och dessa delar skulle fortledes nu regeras från Stortorget. I samband med denna förändring kunde Solna åter bli en egen församling.
Den första stadsplanen
Den vildvuxna bebyggelsen på Norrmalm tillfredsställde inte kraven på hur en huvudstad ansågs skulle se ut som anstod en stormakt som Sverige. Det blev också uppenbart när utländska gäster skulle bjudas in till Gustav II Adolfs begravning år 1633 att Stockholm måste förändras radikalt. Stadsrådet ville för att inte armodet skulle bli alltför synligt minimera antalet deltagande utländska gäster.
De hitresande kunde se ett virrvarr av hus och vägar slingra sig. De såg en kåkstad, på vars flacka, torvtäckta hustak getter betade. Den unga stormaktens rykte stod på spel. Redan tidigare hade Gustav II Adolf önskat sig en finare huvudstad.
Kåkstaden var delvis resultatet av den mycket kraftig befolkningsökningen. Dels kom inflyttande från övriga delar av Sverige, men också från de områden som erövrats i kriget utanför Sverige. Från ca 8000 invånare i början av 1600-talet växte staden till ca 40 000 invånare på 1660-talet. Det motsvarar en årlig ökning på närmare 3%.
Ökningen var i samma storlekordning som Stockholm skulle få erfara drygt 200 år senare, i slutet av 1800-talet. Även i det fallet uppstod behov av en ny stadsplan (1866).
Här nedan en rekonstrukton av hur det kunde se ut i den södra delen av Norrmalm.
Källa: Stockholm En historia i kartor och bilder
På den äldsta kartan (nedan) från 1625 ser man Brunkebergsåsen som avdelar staden i västra respektive östra Malmen. De enkla trähusen ligger i klungor längs krokiga vägar. På kartan i väster syns den av Johan III påbörjade uppbyggnaden av Sankta Klara kyrka. I öster Jakobs kyrka. Beridarebanan finns mitt i bilden, där vi idag har Sergels torg i närheten. I norr syns tullstaketet som en krökt linje.
Nuvarande Blasieholmen, längst ner till höger, hette då Skeppsholmen. Näckströmmen skilde den från Östra malmen. Nybroviken gick då in mot nuvarande Normmalmstorg, där Packartorget kom att anläggas.
Källa: Stockholm En historia i kartor och bilder
Regeringen beslöt 1636 på Axel Oxenstiernas initiativ att uppdra åt stadens förste överståthållare Clas Fleming att låta ta fram en ny stadsplan. Generalkvartersmästaren Olof Hansson Örnehufvud, som var Flemings närmaste man, skulle göra en skiss på malmarna och dess gator, ”tagandes dem så breda som han någonsin kan”. Stadsingenjören Anders Torstensson var den som till slut skulle utforma själva stadsplanen.
Renässansens ideala radialplan, som ursprungligen var ett lån från det romerska härlägret, hade krav på symmetri och rätlinjighet. Allt skulle utgå från slottet. Det rutmönster av gator anses ha inspirerat till den första stadsplanen, som består till största delen än i dag. Huvudgator skulle som Drottningatan (1637) och Regeringsgatan (1640) vara. Den förra för att uppmärksamma den blivande drottningen Kristina och den senare Förmyndarregeringen själv.
I början av år 1637 blev dess slutliga arkitektoniska form klar. Längts ner till vänster syns Sankta Klara kyrka och nere till höger Jakobs kyrka. Ett vårdtorn syns på Brunkerg. Tullstaketet syns längst upp i kartan. På gränsen syns Barnhuset som då var planerat. Nere till vänster ligger Blekholmen som fick broförbindelse på 1630-talet.
Källa: Karta 1642 med stadsplanen utlagd (Stockholmskällan)
Uppgiften att förverkliga planen var gigantisk. Praktiskt taget alla de tvåtusen gårdarna på Norrmalm måste rivas eller flyttas. Tusentals hushåll fick flytta till utkanten av staden. Skadestånd skulle utbetalas om ett hus måste rivas. De som hade råd kunde få stöd att bygga representativa stenhus längs de nya gatorna. De mindre bemedlade fick flytta längre ut eller kunde få kontantersättning för sina hus.
Kartan nedan antyder hur dåvarande (1625 års karta) bebyggelse och vägar skulle omvandlas till det rutnät som den nya planen från 1642 visade.
Källa: Stockholm En historia i kartor och bilder
Det praktiska genomförandet påbörjades redan i mars, år 1637 och då på Västra malmen (norr om Klara kyrka, på Klara gärde). Den Stoore Kunnugz gatun (Drottninggatan) stakades ut.
År 1641 var Drottninggatan stensatt mellan tullporten norr om Hötorget och till Malmtorget, nuvarande Gustav Adolfs torg.
En omfattande brand år 1640 underlättade väsentligt förnyelsen. Drygt två hundra gårdar öster om Brunkebergsåsen förstördes vid det tillfället. De drabbade fick nya tomter på Ladugårdslandet. En trolig konsekvens var som nämnts att tullstaketet år 1640 flyttades österut till att omfatta delar av Ladugårdsgärde.
Elden härjade åter 1751 då området kring Klara kyrka brann ner. Även kyrkan antändes. Det nybildade Stockholms stads Brandförsäkringskontor finansierade återuppbyggnaden. Det Adelcrantska palatset finns bevarat från denna tid.
Planen var i stort sett genomförd år 1652. På 16 år hade staden förvandlats och kunde nu tävla med Europas övriga huvudstäder. Till sin omfattning var förändringen vida större än den som Stockholms city genomgick vid mitten av 1900-talet.
Någon egentlig stenstad blev ändå inte verklighet vid denna tid i det framväxande nya Norrmalm. Standardhuset av tegel var i tre våningar med fem fönsteraxlar, med källarvalv och magasin eller bodar i bottenvåningen. Ett sådant hus finns bevarat på Drottninggatan 8, som idag disponeras av Regeringskansliet.
När Karl X Gustav begravdes år 1660 kunde man med stolthet bjuda in utländska herrar. Den italienske diplomaten Lorenzo Magalotti besökte Stockholm 1674. Han rapporterade då att Stockholm då hade byggnader som endast Italien kunde tävla i kvalitet vad gäller arkitekturens regelbundenhet. Stadens adliga palats hade smyckats med de enorma kulturskatter som hemförts från de många krigen.
Från denna tid har Stockholms utveckling varit en ojämn kamp mellan viljan att imponera på utlänningar och önskan om att ha en stad som kunde tillgodose sina medborgares behov.
Stockholm växte från ca 8 000 personer i början av 1600-talet till att vid seklets slut vara 70 000 invånare. Under 1700-talet förändrades inte antalet invånare på grund av den stora pesten vid mitten av seklet.
Stockholm blir en huvudstad
Formellt fick Stockholm stadsprivilegier redan 1 maj 1436. Officiell huvudstad blev staden först 1634 genom Regeringsformen det året.
Från år 1622 började rikets ständer att samlas i Stockholm. Administrationen för Sverige blev nu permanent i Stockholm från att tidigare ha varit ambulerande. De ledande ämbetsverken flyttade till staden. Svea Hovrätt fick sitt säte i Stockholm år 1614. Militären fick sin stationering i staden.
Stockholm präglades av skeppsbyggnationer. Skeppsgården var på 1620-talet Sveriges största arbetsplats. Norrmalm hyste många skeppare, sjömän, hantverkare och handelsagenter. Även kunskapsarbetare som läkare kom hit.
Sammanfattningsvis blev Stockholm vid denna tid huvudstad, inte bara formellt, utan även i kraft av sin storlek, sin ekonomiska betydelse som handelscentrum, närvaron av organisationer för rikets politik och kultur.
Vid slutet av 1600-talet var således Stockholm en helt ny stad gestaltad av Erik Dahlbergs stick över Stockholm på 1680-talet.
Referenser
Ericson Wolke: Det bortglömda Stockholm
Friman, Söderström: Stockholm En historia i kartor och
Högberg: Stockholms historia II s170f
Högberg: Stockholms historia I s 196f
Stockholms Stadsmuseums byggnadsinventeringar
Samfundet S:t Erik Årsbok 2011 Offentliga
Samfundet S:t Erik Årsbok 1928, s 196
Samfundet S:t Erik Årsbok 2012,
Solna Hembygdsförenings årsskrift nr 10 om Solna socken 1941
Wikipedia
Leif Stenudd 2012, 2014, 2018, 2020