Sabbatsberg



Sabbatsberg får sitt namn

Redan år 1709 hade 26 tunnland vid Sabbatsberg köpts in av den tyske krögaren Valentin Sabbath efter avstyckning från Rörstrand. Hans namn blev senare odödligt genom att området fick namn efter honom. Han var redan tidigare ägare bland annat till den berömda källaren Rostock vid Västerlånggatan.

Motivet för köpet var att Valentin Sabbath ville anlägga karpdammar i de gropar ur vilka man hämtat leran för tegeltillverkningen under 400 år. Det pågick fram till slutet av 1600-talet. 

Kanske ser vi hur spåren av tegeltillverkningen i slutet 1200-talet i de verksamheter som än idag finns inom Sabbatsberg, hälso- och sjukvård samt äldrevård/boenden. Hur kan detta vara möjligt?


Stockholm, klosterstaden, byggdes i tegel

Klara kloster på Norrmalm instiftades av Magnus Ladulås. Hans dotter Rikissa blev en av klostrets abbedissor. Nunneklostret blev också av honom och senare också av andra rikt försett med jordagods. 

År 1288 och därefter skänktes nuvarande Rörstrand, Karlberg samt Djurgården med tillhörande fisken. Det innebar att stora delar av Norrmalm och Östermalm en gång ägdes av Klara kloster.  Ända ut till Sandhamn låg skärgårdsöar som låg under klostret, som kunde användas för vedhygge och timmertäkt. På Runmarö låg ett kalkbrott.

Livet i klosterstaden träder fram i de allra första bevarade breven från 1270-talet. Först då får vi veta något om Stockholm, staden utanför borgens murar. Dessförinnan hade ordet Stockholm endast förekommit som dateringsort i sju brev som bevarats från åren 1252 till 1273.

Under 1300-talet behövdes tegel och murbruk för den växande staden. Inte bara till kyrkor och kloster eller för det kungliga slottet som började byggas på 1290-talet. Även borgargårdarnas bostadshus byggdes inte sällan i tegel.

Tegelbruket hade enligt en regleringskarta från 1650-talet fyra större tegellador, som fanns i bruk fram till 1600-talets slut. På en Rörstrandskarta från år 1693 markeras platsen med en nedriven tegelugn.


120917 Rörstrand tegelbruk Klara


Klostret som tillhörde fransiskanerordens kvinnliga gren råkade i delo med samma ordens manliga gren, gråmunkarna, vilkas ägor gränsade till Klaraklostrets. Vissa källor hävdar att området kring Sabbatsbergs ägdes av Gråbrödaklostret. Ytterst handlade stridigheterna om pengar. Kalk och tegel gav klostren goda inkomster i den växande staden. Tvisten gällde den sand och lera som från den norra malmen hämtades till tegel och murbruk.

Rörstrand brukades flitigt av klostret fram till år 1511. I söder, på marken som kom att heta Sabbatsberg, låg sedan 1200-talet ett tegelbruk. Härifrån kom helt troligt också det tegel som användes för att bygga Klara kloster. 


Värdshuset kommer till

Med tiden blev tegelgroparna allt större och skämde naturen. Valentin Sabbaths motiv att köpa området att anlägga karpdammar vann de styrandes gillande. På så sätt kunde de åtgärda ett störande ingrepp i naturen. Men någon välgörande verksamhet bedrev dock inte Valentin Sabbath. 

Redan här ser vi hur stadens intressen strider mot exploatörernas intressen, oavsett om det är ett nunnekloster eller en värdshusägare.

För det egentliga skälet var att anlägga ett värdshus i denna 1700-talets lantliga utkant av Stockholm. Läget var lämpligt eftersom resande passerade på vägen nedanför till Karlbergs slott, där hovet vistades periodvis efter branden 1697 då slottet Tre Kronor brann ner.

År 1717 bokfördes nu en gårdsanläggning med huvudbyggnad och två flyglar. Den sydvästra bestod av stall, loge och lador på den plats där Nikolaihuset senare byggdes. Flyglarna finns inte kvar. 

Karpdammarnas läge

Karpdammarna tillkom senare, strax innan Sabbath gick bort 1720. På bilden ovan kan man orientera sig till var dammarna har befunnit sig i vår vardag genom att jämföra med Tilleus karta från 1733 hämtad från Stadsmuseets Faktakälla. 

Huvudbyggnaden, en malmgård finns kvar än idag. Den blev år 1761 Sabbatsbergs kyrka och används än idag. Loftboden byggdes troligen under den tid Rinck ägde Sabbatsberg. I samband med att kyrkan byggdes om 1828 renoverades också loftboden. Troligen maskerades den med yttre paneler till att likna kyrkan. Loftbodens ursprungliga utseende återupptäcktes år 1949.



Gården Sabbatsberg bytte efter Sabbats bortgång ägare ett antal gånger. År 1724 köptes egendomen av munskänken Johan Friedrich Rinck. På kartan av Petrus Tilleus kallas anläggningen för Rinkeshof. Under 1700-talets första hälft fanns här tobaksland och grönsaksodlingar, som var så vanligt, så här i stadens närhet. På bergen ovanför låg flera av stadens kvarnar.


Sabbatsbergs brunnsverksamhet

Norrmalms surbrunn från 1680-talet hade sin storhetstid fram till 1760-talet, då Sabbatsberg tog över som den mest populära hälsobrunnen. På 1820-talet kom Djurgårdsbrunn i ropet. 

Verksamheten vid Sabbatsbergs Hälsobrunn hade sitt ursprung i att apotekaren Johan Julius Sahlberg år 1734 funnit en mineralkälla inom Sabbatsbergsområdet. Han hade studerat kemi för Urban Hjärne, som var en av landets främsta förespråkare för hälsobrunnar. Sahlberg var sedan 1710 innehavare av amiralitetsapoteket Morian och under många år preses vid Kungliga Vetenskapsakademin.

De första brunnsgästerna kunde redan 1735 erbjudas mat och inackordering på det värdshus som Sabbath etablerat under 1710-talet. Verksamheten pågick under ett antal år utan att riktigt ta fart. Ett tecken på detta var dels att brunnsläkarna sällan stannade mer än ett år i taget. Dels att Sahlberg anordnade båtturer från Rosenbadstrappan för att locka gästerna att pröva den nya hälsobrunnen. Därtill var under slutet av 1740-talet verksamheten stängd under flera år.



Stockholms församlingar köpte in Sabbatsberg år 1751. Verksamheten fick då fastare former. 


Men det var som nämnts först på 1760-talet, som brunnsdrickningen fick riktig fart och och blev då en stark konkurrent till Norrmalms surbrunn. Vattnet vid Sabbatsbergs brunn ansågs helt enkelt vara mer hälsobringande. Somrarna 1766 och 1767 hade man omkring 500 gäster.

Brunnspubliken var socialt blandad. Verksamheten kom också fattighjonen tillgodo. Dels genom intäkter från brunnsverksamheten, dels genom att de fattiga gratis hade tillgång till hälsobrunnen på andra tider under dagen.

Men brunnsverksamheten var åtskild från fattighusvärlden med höga plank och byggnader. Brunnsgästerna kom till Sabbatsberg från Torsgatan medan fattighusets tillfart var via Sabbatsbergsvägen.


Ett nytt värdshus, nuvarande Katarinahuset, byggdes år 1767 för att återuppta värdshusrörelsen och med övernattningsrum för brunnsgästerna. Därtill byggdes ett surbrunnshus över själva källan, söder om värdshuset. Ett brunnsapotek fanns intill värdshuset. 

Den egentliga vattenkuren var förlagd till morgontimmarna. 

Resten av dagen överlämnades gästerna åt sig själva. På södra sidan om brunnsgården byggdes på 1790-talet ett Spatserskjul, där gästerna kunde promenera i skydd av regn eller sol. Även ett badhus byggdes omkring 1800 men brann ner femtio år senare.


Hur undergörande var då vattnet att dricka? Troligen bidrog vällingdiet, avkoppling, vila, motion och psykologi till de förbättringar som omvittnades.

Hälsobrunnar var lika mycket en plats för umgänge och sociala kontakter som för det direkta botandet av olika krämpor. Programmet pågick hela tiden man vistades där. Det innehöll brunnsdrickning, promenader, samtal, spel, lekar och måltider.


Brunnsverksamheten kämpade under senare delen av 1700-talet och in på 1800-talet för sin överlevnad med ständigt nya satsningar under olika ägare. I mitten av 1800-talet var besökarantalet nere i ca 100 årligen. Det var vid den tiden som Djurgårdsbrunns popularitet hade tagit över.

Redan 1796 hade det konstaterats att mineralhalten gått ner och detta misstänktes bero på att den nedre dammen hade rensats. Vid olika tillfällen under 1800-talet sänktes vattnet i de f d karpdammarna.  De vattenfyllda lergroparna efter århundraden av leruttag för tegeltillverkningen, var kanske till och med orsaken till det mineralhaltiga vattnet och därmed hälsobrunnens tillkomst? I så fall ser vi hur det som en gång startade på omkring år 1300 kopplar sig framåt i tiden ändå till vår tid.


Den minsta karpdammen låg i direkt närhet till Adolf Fredrikshuset. Den större och mer sammanhängande karpdammen hade sin norra del strax söder om Johanneshuset och öster om Katarinahuset, brunnshuset och fortsatte söderut. Den slutade strax söder om Expeditionshuset, där Gasklockan senare skulle anläggas.

På kartan ovan finns dels dammarna inritade på en karta från 1950-talet. Här syns gasklockan som byggdes på södra delen av dammområdet.


Gasklockan som nästan ändade brunnsverksamheten

Stockholms stad expanderade kraftigt under slutet av 1800-talet. Bostadsbrist och även brist på gas blev följden. Överingenjören vid gasverket Adolf Ahlsell föreslog att bygga en gasklocka vid Brunnsparken inom Sabbatsbergsområdet.

På grund av det framskjutna läge som klockan skulle få utlystes en pristävling. Projektet sågs också som en manifestation över stadens övertagande av gasförsörjningen. Det vinnande förslaget hade dimensioner som Pantheon i Rom med en högsta höjd på 43 m och en inre dimension på 48 m. I pristävlingen deltog även den då 24-årige Ferdinand Boberg.

På bilden ovan syns gasklockan sedd från Torsgatan. Bonniers kontor syns till vänster. Bilderna är tagna 1969 av Kerold Klang.

Från 1755 till 1869 användes sydvästra delen  av fattighusområdet som kyrkogård. I norra delen fanns ett gravkapell, som revs för att ge plats åt gasklockan. Ett nytt gravkapell uppfördes i mitten av 1880-talet norr om kyrkan i en byggnad som från början varit vagnbod.

När man schaktade och sprängde 1883 på fattighushjonens gamla begravningsplats ner mot Torsgatan, skadades källådern, med följd att brunnen sinade. Gasklockan blev mycket märklig och väckte stor uppmärksamhet. Den var i funktion till 1953. En arbetsgrupp med samlingsnamnet Gasklockan vid Sabbatsberg bildades 1968 för att förhindra dess rivning. Den revs till slut år 1970.

Man kunde tro att brunnslivet därmed skulle upphöra. Så var det inte, precis som i fallet med Surbrunnen, där nöjesverksamhet finns än idag. Här på Sabbatsberg kunde man sommartid i 85 år fortsätta att samlas för att dricka hälsovatten, låt vara buteljerat mineralvatten, som rekvirerades från apotek. Detta pågick fram till år 1968. Flera parker och trädgårdar fanns i omgivningarna. Bergius anlade sin berömda trädgård Bergielund 1751.



Vad som till för kort tid sedan återstod av brunnsverksamheten var en pump utanför Katarinahusets södra gavel, som upphörde att fungera 1968. Den har i dag ersatts av en staty, ett stycke veckat berg, ur vilket vatten ska komma. I verkligheten var det snarare ur leran som vattnet kommit.

Till Sabbatsbergs historia hör, förutom gasklockan, även gas- och vattenledningsverkets stora kontorskomplex längs Torsgatan. Det uppfördes under 1900-talets första år. Arkitekt var Ferdinand Boberg. 

På gamla kartor går Torsgränd snett upp mot Nikolai- och Klarahusen. I samband med att kontorskomplexet byggdes, drogs vägen om så att den numera går i den södra kanten av den tidigare kyrkogården. Idag finns bara kvar en liten gräsmatta som öppen yta. Resten av kyrkogården är bebyggd av nya bostadshus från 1980-talet.


Sabbatsberg blir centrum för fattigvården


År 1737 hade församlingarna fått ansvaret för att driva fattighus. Stockholms församlingar gick ihop för att organisera en gemensam fattigvård. För detta ändamål köptes köptes år 1751 Sabbatsberg in av stadsförsamlingarna från dödsboet till Diedrich Kather. Därmed inleddes en ny epok på Sabbatsberg, nämligen som anläggning för pensionärs- och åldringsvård, senare sjukvård, en verksamhet som pågår än i dag.

Klara fattighus' verksamhet flyttades till Sabbatsberg redan år 1751. Av de 300 fattiga som tilldelats Sabbatsberg kunde endast ca 100 tas emot i Sabbaths gamla huvudbyggnad. Den räckte snart inte till. 

Den gamla huvudbyggnaden byggdes år 1760 om till kyrka. Storkyrkoförsamlingen (Nicolai) byggde tillsammans med Finska och Franska reformerta samt Riddarholmsförsamlingarna ett eget fattighus, Nicolaihuset. Det blev klart 1756 och kunde ta emot 300 fattighjon.

Det gamla värdshuset ersattes som nämnts av ett nytt värdshus, Katarinahuset, som stod färdigt 1767. Denna verksamhet finansierade under dessa år fattigvården.

En ny organisation för staden Stockholm trädde i kraft år 1812. De gamla fattighusen skulle nu främst ta emot äldre arbetsoförmögna. Till detta kom åtagandet att försörja fattiga med tillfälliga svårigheter. För detta ändamål uppfördes samma år Klarahuset för att kunna ta emot dessa s. k. försörjningshjon. 

Femtio år senare övertog staden hela ansvaret från församlingarna för de fattiga. Det var i kommunreformen 1862. Stadens fattigvård utom den på Söder skulle förläggas till Sabbatsberg. De 360 platserna beslöts utökas med ytterligare 525.



Som följd av beslutet uppfördes 1872 två identiskt lika hus på området för att kunna ta emot 566 hjon. Det blev Adolf Fredrikhuset och Johanneshuset, belägna närmast Vasaparken. Husen fick sina namn efter de församlingar de betjänade. Mellan dessa hus anlades Sinnenas trädgård för alla sinnen, syn, hörsel, lukt och smak, ritat av P.U. Stenhammar.

Katarinahuset, värdshuset från år 1767, användes under koleraepidemierna 1834, 1853 och 1858 som sjukhus och därefter sjukhusprovisorium fram till år 1879, då huset användes för fattigvården. 

sabbatsbergkatarinahuset 46


År 1918 infördes en ny fattigvårdslag. Som en följd döptes fattighusen om till ålderdomshem. Byggnaderna moderniserades. Vatten drogs in och vårdpersonal anställdes. Antalet platser i fattighusen var då drygt 1000. I början av 1950-talet  minskade antalet till ca 630. Orsaken var antalet boende per rum hade minskats. Dessutom skilde man friska och sjuka åldringar åt. Sjukvården utvecklades för den senare gruppen.

Under 1930-talet blev det tydligt att behovet av sjukvårdsinsatser ökade bland dem som bodde på ålderdomshemmen. Man inrättade därför särskilda sjukavdelningar eller vårdhem. De friska pensionärerna kunde bo i rum med kokvrå i de så kallade församlingshemmen.



År 1950 blev Nya hemmet klart för de nya folkpensionärerna. Ett höghus med enkelrum. Kritikerna kallade det för en förvaringsanstalt. Därefter moderniserades fattighusen Nicolai- och Klarahusen. Sist byggdes Adolf Fredrikshuset om år 1955.

Nicolaihuset är idag kontor. Klarahuset hyrs av länsmuseet. År 1996 flyttade Svenska föreningen för byggnadsvård och Genealogiska föreningen in i f.d. värdshuset, Katarinahuset. Och än i dag finns där en lunchrestaurang, som bedrivs med hjälp av unga människor med funktionshinder.

I stort sett levde fattigvårdslagen från 1871 vidare fram till år 1956, då den ersattes av en ny socialvårdslag. Nio år tidigare hade ålderdomshemmen skilts från fattigvården. Förändringarna fortsatte och år 1971 överfördes sjuk- och ålderdomshemmen till landstinget. Kommunen tog så över åldringsvården år 1992. Tre år senare tog staden över fastigheterna.


Westmans Fåfänga

Abraham Westman var den som lät bygga den ståtligaste Fåfängan i Stockholm på sin tid. Vem var nu han? Han har fått en egen berättelse, som du hittar här

Abraham Westmans svåger, slottsbyggmästaren A. U. Kirstein hade redan år 1777 fått arrendera åkermarken vid Sabbatsberg, där han försökte odla tobak och holländsk klöver. Här anlade han en malmgård på den östra högplatån. Westman lyckades ta över kontraktet efter besvärliga förhandlingar med fattighusdirektionen. I kontraktet ingick även ansvaret för driften av värdshuset. Svågern fick också tillåtelse att överta arrendekontraktet, som han tillträdde år 1793. Senare återfinns också på en karta en anteckning att Sabbatsbergs värdshus arrenderats ut av fru Westman.

På tomten lät Kirstein bygga ett rappat korsvirkeshus i en våning med brutet tegeltak. Alldeles ovanför, vilket framgår av kartan här nedan, började Westman samma år att uppföra ett sommarställe. 


Det stod klart sommaren 1794 och hade flera namn: Lusthuset, Fåfängan eller Salongen. Det bestod av en 11 m lång och 8 m bred tegelbyggnad i två våningar med tjärat spåntak. På den södra fasaden fanns oljemålade dekorationer mellan fönstren. Pardörrarna var av ek och plåtbeslagna. Ingången var på den norra sidan. Bottenvåningen innehöll förstuga, några mindre rum och kök. Våningen en trappa upp var ett stort rum. Huset hade fyra fönster åt varje väderstreck, små i bottenvåningen, stora i den övre.

Fåfängan vid Sabbatsberg lär ha varit den skrytsammaste av alla i staden. Den beskrivs av en samtida så här: Abraham Westman har på en kulle i parken låtit bygga ett vackert lusthus av sten med en ypperlig utsikt över staden och ger stället en märklig prydnad. I parken bredvid dammen fanns ett runt, öppet tempel med åtta kolonner och kupigt koppartak. Därtill fanns i parken två små sjöar eller dammar. Templet revs före 1834. Det finns också markerat på kartan ovan.



Änkan Elisabeth Westman behöll Sabbatsberg till sin död 1830. Mot slutet förlorade hon intresset, varför Fattihusdirektionen önskade återta arrendekontraktet.

Senare användes Fåfängan för Sabbatsbergs brunnsbaler och revs i slutet av 1870-talet för att ge plats åt Sabbatsbergs sjukhus. Lusthuset torde ha legat i förlängningen av Rådmansgatan i anslutning till Sabbatsbergs högsta punkt. 

Och till sist: varför hette det Fåfänga? Som vanligt finns det olika tolkningar och teorier. En tolkning anger att ursprunget till begreppet Svensk Fåfänga är en översättning från franskans La Folie, som också lånats till engelskan i ordet folly. 

Etymologiskt betyder folie "brist på förstånd", "dårskap". Det är dåraktigt, fåfängt, att odla en ofruktbar jord, att bygga ett stort hus etc. I Frankrike fanns hundratals platser som kallades La Folie.


Betydelsen av "Folie" blev med tiden snävare. Under slutet av 1700-talet avsågs med dessa "Folies" de lusthus eller "maisons de plaisance". Begreppet "Fåfänga" uppkom senare än själva byggnaderna, först ett par årtionden in på 1800-talet. 

Men även denna teori har sina svagheter när man noterar att tysken Hackert redan 1764 benämnde Bellevue som "Vue de Paschens fåfänga". Och det är ju en annan historia, Bellevues.


Sabbatsbergs brunnslasarett blir sjukhus


Brunnssläkaren professor E. Gadelius hade år 1807 inrättat ett brunnslasarett, som låg lite avsides, mellan dammarna. Lasarettet var även det avsett för fattiga som fick fri bostad, kost och vård. Medlen erhölls genom insamling bland brunnsgästerna samt genom kollekt i Jakobs kyrka. 

Området behöll sin lantliga prägel fram till mitten av 1800-talet. Befolkningen ökade från ca 90 000 invånare till 300 000 invånare vid sekelskiftet 1900. Behovet av sjukvård ökade och Sabbatsbergsområdet var redan etablerat.

På 1870-talet tjänade, som nämnts, det gamla värdshuset, Katarinahuset, som provisoriskt sjukhus medan Sabbatsbergs sjukhus byggdes. Sjukhuset ritades som en paviljongbyggnad av arkitekten Ernst Jacobson och stod klart 1879. Entrén låg mot Torsgränd med infart från Torsgatan. Runt sjukhusets paviljonger anlades en sjukhuspark för rehabiliteringen av patienter. Vasaparken styckades av från sjukhusområdet och anlades år 1898.

Sabbatsbergs sjukhus byggdes senare ut i riktning mot Dalagatan. Huvudbyggnaden byggdes 1914 ut med fler paviljonger. Huvudentrén flyttades till Dalagatan, som strax skulle byggas färdigt. Totalt fanns nu 819 sjukplatser. Vattenklosetter fanns i samtliga byggnader.


Sabbatsbergs sjukhus


På bilden ovan ses sjukhuset mot sydväst, närmast med mur och entré mot Dalagatan, med vattnet i fonden och gasklockan till höger.

Högplatån, som sjukhuset byggdes på omgavs av murar, berg och staket. Muren längs Torsgränd byggdes i samband med sjukhusets tillkomst. Torsgatans murar, trappor och terrasser anlades år 1947 under ledning av stadsträdgårdsmästare Holger Blom.

Utbyggnaden fortsatte under 30- och 40-talen i utkanten av sjukhusparken. År 1968 påbörjades den sista stora utbyggnaden. Paviljongsjukhuset revs och ersattes av en ny huvudbyggnad. Den bebyggelse som uppfördes i utkanten, runt sjukhusparken finns kvar och används som kontor och olika institutioner.

Sjukhuset började tio år senare avvecklas. Akutverksamheten upphörde 1993, då verksamheten övergick i privat verksamhet, Sabbatsbergs närsjukhus. Denna verksamhet planerar åter för en utökning av antalet vårdplatser. 

Eastmaninstitutet uppfördes för Folktandvården på 1930-talet. George Eastman, grundaren av Kodak, hade skänkt medel till byggnaden.

Den vårdande traditionen från mitten av 1700-talet lever vidare än idag, mer än 250 år senare. Sjukhusverksamheten finns kvar än idag, nästan 200 år efter.

Under 1970-talet planerades att Barnhusbron skulle ansluta till Rådmansgatans södra del. Barnhusbron anlades men övriga planer blev aldrig förverkligade. På 80-talet byggdes bostäder i den södra delen av Sabbatsbergsområdet, på den gamla kyrkogården, gasklockstomten.

Och på delar av det gamla sjukhusområdet byggdes 450 nya lägenheter av tre olika byggherrar under åren 2006-09, delvis på mark som en gång varit karpdammar. Där står också det redan efter två år kultförklarade "Guldhuset", uppfört av Sven-Harry Karlsson, ritat av Gert Wingårdhs arkitektkontor.


Referenser

Nordisk familjebok, Westman, 1921
Nordisk familjebok, Sabbatsberg, 1921
Sörenson, Vägvisare till Stockholm, Sabbatsberg, 2009
Högberg, Stockholms historia II, Fattigvård Sabbatsberg, 1981
Högberg, Stockholms historia I,  Brunnsverksamhet, 1981
Westerman, Riksförsäkringsverkets kvarter, 1993
Nordén, Sällsamheter i Stockholm Innerstaden s 172
Egeland, En stump av Drottninggatan, 2005
Forsstrand, Carl Storborgare och Stadsmajoer Hugo Gebers förlag, 1918
Nyreröd, Lusthus till bruks och till syns, 1975
Werner, Sankt Eriks årsbok, Norrtullsgatan och dess omgivningar, 1904 
Nordström Sankt Eriks årsbok, Från fattighjon till folkpensionärer - Sabbatsberg under 200 år, 1952 
Nordström, Sankt Eriks årsbok, Nu är drivning börjad, 1954
Westman, Sankt Eriks årsbok, Bryggarkungen, 1994 
Rosenström, Historik över Sabbatsbergs Fattighus 1752-
Sjölund, Sabbatsbergs sjukhus 111 år, 1989
Stadsbyggnadskontoret, Program för Sabbatsberg, 2001
Rosander, Sabbatsbergs fattighus och hälsobrunn under tre århundraden, 1996
Sydvästra Vasastaden Byggnadsinventering, Stockholms stadsmuseum, 1976
Petrus Tilleus karta, 1733
Lundgrens karta, 1885



Leif Stenudd 2013

© Adolf Fredriks historiegrupp 2007 – 2015