S:ta Klara kloster

Klara kloster


Sankta Klara kloster


Så här säger Erikskrönikan om Sankta Klara Kloster:


Å en holme, het Kidaskär,

ett kloster lot han mura där,

så vänt och så höveligt, 

att i hans rike var ej annat slikt.

Kyrkan är vän och stor 

och haver en fagran, ljusan kor,

svigbågarne äro lagda med gull, 

där är mycket folk i, då hon är full.

Det kloster gav han barfotabröder,

där bad han lägga sig, då han var döder.


Spåren av S:ta Klara kloster saknas idag, fysiskt, frånsett några grundstenar och något halssmycke som återfinns på något museum och i kyrkoherdens kontor i dagens S:ta Clara kyrka.

Men spåren finns ändå, denna dag. Men det ägnar vi för det mesta inte en tanke åt.

Tag namnet Klara. Det är idag ett av de populäraste namnen för flickor. Klara var år 2009 nr 13 på namntoppen. Namnet betyder "berömd" och finns i almanackan till minne av Klara av Assisi, Sankta Klara, som levde på 1200-talet i Italien.

Klara den heliga föddes Sciffi, en ansedd släkt, år 1194 i Assisi och dog 1253. Hon blev djupt gripen av en predikan av den helige Frans av Assisi, som hon åhört år 1212. Hon vände sig till honom för hon ville veta hur hon kunde leva ett heligt liv.

Frans upprättade ett kloster för henne och hennes medsystrar, San Damiano. År 1215 anförtrodde Frans åt Klara att leda det nya systersamfundet. Redan 1255 blev hon kanoniserad, två år efter hennes död.

Här i Stockholm är S:ta Clara kyrka ett annat spår från lång tid tillbaka. Den äldsta och största kyrkan, som lever än idag, mer än någonsin.

På den här platsen fanns till för snart 500 år sedan S:ta Klara kloster. Detta kloster kan man säga är också grunden för Stockholm utanför Stadsholmen. När Stockholm växte koloniserades klostrets marker i Stockholmstrakten av borgare som bosatte sig där.


Stockholm på 1200-talet

Norrmalm bestod för 800 år sedan av en lång sandås. Den kom senare att kallas Brunkeberg och sträckte sig från Norrström norrut, omgiven av sjöar, vikar, kärr och annat.

Sju brev finns daterade med Stockholm som dateringsort från åren 1252 till 1273. Först på 1270-talet får vi veta något om Stockholm utanför borgens murar.

Först av alla är det klosterstaden som träder fram i brevmaterialet.

Enligt Erikskrönikan ska Magnus Ladulås, då hertig, ha låtit mura ett kloster åt "barfota-bröderna" (franciskanerna) på "en holme som heter Kidhaaskäär". Klostret kom snart att efter den grå färgen på franciskanernas ordensdräkt kallas "gråbrödra-" eller "gråmunkeklostret", vilket gav namn åt ön som "Graborderholm" (1460) eller "Gramunkeholm" (1468).

Enligt klostrets eget diarium donerade Magnus Ladulås marken år 1270. I ett testamente från år 1275 omnämns en gåva till gråbröderna i Stockholm.

Under Magnus Ladulås regering 1279-90, blev klostret ett av Sveriges förnämsta. Kyrkan med dess ljusa kor och guldinlagda valvbågar prisas av Erikskrönikans författare.

Hans donationer till kyrkan började år 1285 och samma år förklarade kungen att han ville bli begravd i klosterkyrkan på Gråmunkeholmen, dvs. dagens Riddarholmen och i Riddarholmskyrkan.

Priorn i dominikanerklostret i Uppsala skriver år 1289 i ett brev till påven där han förklarar att Stockholm på några få år blivit folkrikare än någon annan stad i landet. Det var nu en köpstad och hamnstad, dit bröderna i hans orden ofta färdades. För det var så att tolvhundratalets tiggarmunkar, franciskaner såväl som dominikaner slog sig gärna ned i köpstäder. För där fanns människorna som de ville nå.

På 1280-talet borde Stockholms borg ha stått klar. Från den tiden betraktas staden som kungasäte.


Karta «Över hela staden» från 1642. Här syns hur Brunkebergsåsen dominerar landskapet och delar Norrmalm i två hälfter med varsin huvudgata, Drottninggatan respektive Regeringsgatan. Norr om Stadsholmen syns den nya stadsplanen för Norrmalm och Ladugårdslandet med sina rätvinkliga kvarter, medan ett ålderdomligare stadsmönster ännu helt behärskar Södermalms bebyggda delar. 



S:ta Klara kloster kommer till

Nästan lika gammalt som Gråmunkeklostret är S:ta Klara kloster på Norrmalm. På den norra malmen, utanför staden, på den plats där nu S:ta Clara kyrka och kyrkogård är belägna låg en gång S:ta Klara kloster. 

Ärkebiskopen bytte 1286 bort till kung Magnus Ladulås den tomt där spetälskehospitalet S:t Görans hospital stod. Hospitalet låg för övrigt på avstånd från staden för smittans skull, troligen ungefär vid nuvarande Johannes kyrka. Kungen lät sedan tomten ingå i den jord som han 1288 skänkte till det nygrundade S:ta Klara kloster. 

Åtminstone den första byggnaden var av trä. Senare byggnader var av gråsten och tegel. För att klostret skulle lämnas i fred lät kungen flytta den väg som gick förbi och som ledde till Uppsala.

På den norra sidan fanns en trädlund. På den södra fanns täppor för grönsaksodlingar. Klosterbyggnaderna sträckte sig söder och väster om kyrkan från nuvarande skolhuset till och med kyrkoherdebostället.

Det var vid den här tiden en utskjutande udde eftersom strandlinjen löpte strax nedanför Drottninggatan och vidare i höjd med Vasagatan.

Vare sig Gråmunkeklostret eller S:ta Klara kloster var egentligen  ett kloster utan ett konvent. Begreppet "kloster" kommer från ordet "claustrum", stängt rum. Tiggarordnarna bedrev sin verksamhet ute bland människorna. Enligt deras eget språkbruk användes ordet "konvent" från latinets "convenio", komma samman.

På sommaren 1289 anordnades den största festen hittills i Stockholms historia. Med flygande fanor och klingande spel red Magnus över den nybyggda Norrbro. I sitt följe hade han drottning Helvid, deras barn, hovet, riddare och biskopar. Hit hade också många förnäma gäster kommit i samband med att S:ta Klara kloster skulle invigas. I Erikskrönan skrivs det att "då vart i Stockholm hovat med stor makt". I slottsalen vad det senare gästabud och dans för att fira klostrets tillkomst. Men säger Erikskrönikan, "där var tukt och ädel sed".

På ängarna nedanför Brunkebergsåsen hade Magnus Ladulås dubbat sin yngste son, den 8-årige Birger till riddare tillsammans med hertig Albrekt av Braunschweig. Därtill var över fyrtio andra svenskar och tyskar med i festligheterna.

Hertigen var en av de rikaste herrarna, som ägde koppargruvan i Rammelsberg i Harz. Han och många andra hade kommit till Sverige för att nyttja de möjligheter som fanns till gruvbrytning här, när gruvorna i Tyskland sinade. På 1280-talet drog därför en ström tyskar genom Stockholm på väg mot Bergslagen. Alla väntade otåligt på den svenska kopparn. Falu koppargruva var redan i full gång.



De goda åren under 1300-talet

Nunneklostret blev rikt försett med jordagods. Bland egendomarna som skänktes av kungen år 1288 fanns nuvarande Rörstrand, Karlberg samt Djurgården med tillhörande fisken. Det innebar att stora delar av Norrmalm och Östermalm en gång ägts av S:ta Klara kloster.  Ända ut till Sandhamn låg skärgårdsöar som ägdes av klostret och som användes till vedhygge och timmertäkt. På Runmarö låg dess kalkbrott.

S:ta Klara blev med tiden den största enskilda jordägaren i sydöstra Uppland med  upp till 165 gårdar utöver de stora sammanhängande markerna mellan Sorunda och Uppsala.

I motsats till gråmunkarna hade S:ta Klara kloster rätt att i sin egenskap av nunnekloster inneha jordagods, eftersom nunnorna inte fick lämna klostret och därigenom inte på samma sätt som munkarna kunde samla allmosor och gåvor. 

Klaranunnorna rekryterades från början främst ur adeln och senare även från borgarklassen. Många dokument finns också bevarade som rör donationer av värdeföremål.

Totalt är tjugo abbedissor kända. Den tredje var Magnus Ladulås dotter Rikissa. Hon var sju år när hon vid bildandet skrevs in som nunna. Antalet nunnor varierade. Det finns uppgifter om att det var 30 - 40.

Klostret råkade i delo med Stockholms gråmunkar vilkas ägor gränsade till Klaraklostrets. Tvisten gällde sand och lera som från norra malmen hämtades till murbruk vid de båda klosteranläggningarnas samtidigt pågående byggnadsarbeten.

Samtidigt ägde Gråbrödraklostret tegelugnar vid nuvarande Sabbatsberg. Kalk och tegel bör i vilket fall ha kunnat ge klostren en god inkomst i den växande staden.

Klostrets ställning konsoliderades bl a genom att de borgare som ville bebygga klostrets tomter åtnjöt samma förmåner som borgarna i staden.

År 1347 tog konung Magnus Eriksson klostret i sitt skydd och förbjöd sina fogdar att kränka den frälsemannarätt som klostret hade.

År 1358 befriade Erik Magnusson klostret från alla utlagor.

År 1366 utsträcktes denna rätt av konung Albrekt till klostrets åbor (bönder med tidsbegränsad besittningsrätt). Han gav även konventet rätt att välja ut tio fattiga landbönder som inte kunnat betala för sig att till dem upplåta jord och bli klostrets landbönder.

Abedissan Kristina klagade en gång hos konung Albrekt att hans fogdar samt riddare och väpnare for fram som "glupande ulvar mot menlösa lamm" mot klostret. År 1365 utnämndes därför marsken Karl Ulfsson till Tofta till särskild beskyddare.


1400-talets tillbakagång

Under mycket lång tid var Klostrets anseende stort. Bland annat berättas att S:t Eriks baner i Uppsala placerades i S:ta Klara kloster när år 1495 Sten Sture d. ä. planerade att gå i krig mot Finland. Kung Hans lät avlägga sin konungaed i S:ta Klara kloster år 1497.

Sedan kom olyckorna. Klostret eldhärjades en första gång år 1406 och sedan en andra gång på självaste Pingstdagen år 1446. Efter detta var välståndet i avtagande.

Abbedissan Anna Reinholdsdotter berättar år 1508 hur de väntar på att taket ska rasa in vilken stund som helst. Ärkebiskopen i Uppsala lovade dem som gav bistånd att kunna tillgodoräkna sig nunnornas goda gärningar och förböner. Men kanske stod inte dessa tjänster i så hög kurs eftersom hjälpen uteblev. Även påven utlovade skattelättnader till dem som hjälpte klostret. Men inte heller det gav resultat.

Men klostrets öde var beseglat i och med reformationen. En bidragande orsak var att den sista abbedissan, nämnda Anna Reinholdsdotter Leuhusen. Hon som många svenskar betraktade danske kungen som Sveriges kung. Det berättas att då Christian II år 1522 återkom efter Stockholms blodbad höll Gustav Vasa staden avspärrad. Hungersnöd uppkom. Många, som var motståndare till Kalmarunionen, uppsökte då S:t Klara kloster. Från klostertornet gav vid flera tillfällen abbedissan sin svåger, borgmästaren Greger Holst tecken att det fanns svenskar i klostret, vilka hämtades och avrättades.

På riksdagen i Västerås 1527 beslöts att S:ta Klara kloster skulle rivas. Teglet skulle användas till stadsmurarna samt bostäder till nunnornas behov. Det påstås att stenen från det rivna klostret bland annat har använts för att bygga Birger Jarls torn på Riddarholmen. På grund av särskilda omständigheter fick Helgeandshuset fram till 1550 behålla sina gods. Allt som tillhört S:ta Klara kloster tillföll slottet utom Klara gärde, som blev mulbete. Markerna norr därom lades till den kungliga ladugården.

Nunnorna flyttades till det då utrymda Gråmunkeklostret, där ett sjukhus inrättades. Verksamheten pågick där till 1557, då den flyttades på grund  av dess "onda stanck" till Danvikens hospital. Efter år 1573 försvinner S:t Klaras nunnor ur historien.

S:ta Klara klosters inventarier försvann de också. År 1908 hittades på en vind två altarskåpsdörrar tillhörande S:ta Klara kloster med målningar från omkring 1500. De finns nu på Medeltidsmuseet. En bild av helgonet S:ta Klara finns att beskåda på fasaden på Fredsgatan 9 och även på församlingshuset invid Klara kyrkogård.

Bland de värdefullaste klenoderna i Statens Historiska museums guldsmiderigalleri hör den kedja av guld som är förknippat med S:ta Klara klosters sista abbedissa. Den väger 665 gram och är 149 cm lång. Vissa hävdar att denna kedja gått i arv från abbedissa till abbedissa, men det är långtifrån säkert.

På den gamla klostergrunden lät Johan III börja bygga nuvarande kyrka. Den byggdes under åren 1572 - 1590. Arkitekten, byggmästaren och skulptören Willem Boy var delaktig i projektet. Han var även delaktig i Stockholms, Svartsjös och Drottningsholms slott samt Riddarholmskyrkans tidigare torn och S:t Jacobs kyrkas första etapp. 

Efter  en brand år 1751 byggdes kyrkan om efter ritningar av Carl Hårleman. Den fick då sin nygotiska form.


Utgrävningar


Gamla hörsägner berättar, att på klostrets forna plats sedermera uppstått ett illa känt hotell, varifrån människor spårlöst försvunnit. Dessförinnan var platsen för det gamla klostret tillhåll för en del farliga element, för vilka människoliv intet betydde. Sålunda berättar Messenius d ä, född 1579 och död 1636, i sin Stockholmskrönika, att även då det var fred i och omkring Stockholm det hade sina farligheter att gå till trakten av det förstörda klostret för att roa sig, ty där höll rövare och arga skalkar hus i de grottor, som förut bebotts af fromma eremiter." (Tidningsartikel i september 1908, med anledning av Klara folkskolas bygge.) 

År 1909-10 gjordes utgrävningar på den gamla klostergrunden i samband med att en folkskola skulle byggas där. (Nordberg: S.Clarae minne eller berättelse om det gamla S. Clarae kloster")

Då man påbörjade grundgrävningarna för Klara folkskola, påträffades i kyrkogårdens sydvästra hörn medeltida murrester som antogs ha tillhört det för 480 år sedan rivna S:ta Klara kloster. Murarna fotograferades och täcktes över med ett brädtak, för att senare närmare undersökas. 

Detta skedde emellertid inte förrän 1917 då en uppmätning gjordes som kompletterades med en schematisk beskrivning och fotografering. Inga lösa föremål noterades förutom en del formpressat tegel och ett mynt från 1500-talet. 

Vid mitten av 1930-talet gjordes en utgrävning av ett område väster om det tidigare undersökta, som visade att anläggningen fortsatt västerut. Smärre gatuarbeten med arkeologisk kontroll har även senare utförts i området utan att murrester påträffats, som kan knytas till klosteranläggningen. 

De byggnadsrester i det aktuella området som under sommaren 1982 blottlades och dokumen-terades, hade redan tidigare varit föremål för undersökningar.

Anledningen till att lämningarna för tredje och sista gången frilades var ett planerat nybygge för kontor för Stockholms församlingsdelegerade. Arkeologernas uppgift var att komplettera tidigare dokumentation av de murar som ånyo kom i dagen. 

Vad man såg var en huslänga med tre rum i väst-östlig riktning, utan avslutning vare sig åt väster eller öster. Längan kan alltså ha bestått av fler rum. 

    Under golvet framkom ett fundament av stora flata gråstenar med  basen till en tegelpelare i två skift med fasade hörn.  I höjd  med klosterrummens grundsula påträffades tolv stenskodda stolphål. De kan ha varit rester av en  första klosterbyggnad i trä, eller ha använts för  byggnadsställningar till den nu framtagna delen av anläggningen. De tre rummen har  troligen tillhört den sydvästligaste delen av klostret och var sannolikt sammanbyggda med övriga delar.  

I sydvästra delen av Klara kyrkogård, på ett djup av 13,5 m, påträffades
 lämningar efter en byggnad som troligen tillhört S:ta Klara kloster. 


Det är  inte uteslutet att det har har funnits kök och matsal.  Dock saknas föremål som ger ytterligare stöd åt denna teori.  Förmodligen ligger huvuddelen av klosterruinerna under kyrkogårdens gravar. Efter fullföljd undersökning revs de framtagna murresterna. En del byggnadsdetaljer togs tillvara,  bl a merparten av det handslagna golvteglet. Möjligen har det använts i Medeltidsmuseet på Helgeandsholmen,  när det nu står färdigt, detta nåden år 2010.


Mitt i Stockholms city står nu S:ta Clara kyrka. Varje morgon ringer klockspelet ut: ”Din klara sol går åter opp”. För ond och god på nedre Norrmalm. 

     Men vem vet egentligen om att det började med att ett helgon givit området dess namn och att ett nunnekloster styrt här i 250 år. 


Referenser

http://www.svenskanamn.se/visa/Klara

http://wadbring.com/historia/undersidor/clara.htm

http://www.historiska.se/historia/manadensforemal/2006/mfmars2006/

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sankta_Klara_kloster

http://martin.lajvsverige.se/Hospital%20och%20Helgeandshus%20-%20En%20studie%20av%20omsorgsv%E4sende%20i%20medeltidens%20Sverige.pdf

http://www.sfv.se/cms/showdocument/documents/sfv/kulturvarden/2009_01/_tagandes_gatorna_sa_breda_som_han_nagonsin_kan_rivningar_.pdf

http://www.stockholmskallan.se/php/fupload/SMF/SD/SSMB_0005785_01.pdf

http://www.hagen.web.surftown.se/stockholm.htm

http://web.comhem.se/bennerstam/norrmalm.htm

http://matswerner.blogg.se/2009/june/blod-och-dod-shopping-och-lite-glass-en.html

http://svenskaregenter.se/magnusladulas.html

http://fornvannen.se/pdf/1950talet/1958_047.pdf

http://svenskakyrkan.se/26DCE7CB-18C7-47AA-A9EA-DD0FC42C1C4B.pdf


Dahlbäck, G (1987) I medeltidens Stockholm. Stockholm: Stockholmia förlag

Nordisk Familjebok (1902)

Högberg, S (1981) Stockholms historia del 1. Stockholm: Bonniers Fakta

Stahre, N-G et al (1986) Stockholms gatunamn, innerstaden. Stockholm: Allmänna förlaget


Leif Stenudd 2009

© Adolf Fredriks historiegrupp 2007 – 2016