Saluhallar å Norrmalm

Hötorget och Hötorgshallen. Foto Flickr


Saluhallar å Norrmalm

Föregångare till saluhallarna var den öppna torghandeln som bedrevs på centralt belägna platser i större städer. Under andra hälften av 1800-talet började man i Europa föra över delar av torghandeln till mer hygieniska och väderskyddade saluhallar. Tidiga var Hallarna i Paris 1854, Zentralmarkthalle i Wien 1865 och Smithfield Meat Market i London 1868. Bättre hygien var ett sätt att möta de återkommande epidemierna av t ex kolera. Varorna kunde också lättare hållas skyddade för råttor och andra skadedjur. Liknande förändringar ägde rum något senare i Sverige.

 I Stockholm fanns i omkring 1880-talet torghandel på ett 20-tal platser. Redan tidigt delade man upp handeln efter två produktkategorier. Av hygieniska skäl såldes fisk på ett särskilt håll och kött på ett annat.  I Stockholm var torghandeln, efter att näringsfrihetsförordningen blivit gällande 1864, oreglerad, vilket ofta medförde bristande sanitära förhållanden, blandning av livsmedel och levande djur och kaotisk trängsel om fria torgplatser.

För att bringa ordning i handeln fastställdes regler som 1898 samlades i torghandelsstadgan. I stadgan inkluderades handel både på torg och i saluhallar. Det gjordes ingen åtskillnad mellan bönders torghandel och stadsbors återförsäljning av lantbruksprodukter. Bestämmelser för ordning, renlighet, förbud mot slakt, om hästars närvaro och tider för handelns utövning mm fastställdes och sortimentsbegränsning infördes.


Stockholms stads saluhallsstyrelse 

inrättades 1907. Dess första benämning var Slakthus- och saluhallsstyrelsen (Sls). 

Den hade två uppgifter: att ansvara för stadens saluhallar och torg och att bygga det tidigare beslutade slakthuset (i Enskede). 

Tillsynen av torgen övertogs från drätselnämnden vars uppgifter var strikt inriktade på ekonomiska frågor och från polisen som tidigare svarat för tillsyn av ordning och hygien. Växande problem var att torgytorna minskade och blandningen av den ökande parti- och detaljhandeln. 

Partihandeln krävde stora ytor i konkurrens med den ökande trafikvolymen. Saluhallsstyrelsen förvaltning omfattar numera Slakthusområdet, Årstahallarna, stadens tre saluhallar och de tre anslutna salutorgen i konkurrens med andra företag på lokalmarknaden.

Man reglerade med beaktande av att tillgången på livsmedel inte skulle äventyras för en växande stadsbefolkning eller att det skulle leda till fördyringar.  Det ansågs från politiskt håll att matpriserna kunde hållas nere genom torghandel i jämförelse med butikförsäljning. Saluhallarna var ett mellanting. Stadgans hygienkrav medförde att handel på sju torg upphörde genom att försäljningen fördes över till saluhallarna.

Den första butiksformen i Stockholm som i någon grad liknande en saluhall var Bazarbolaget på Norrbro med start 1840. Där förekom dock inte livsmedel i egentlig mening. Flertalet saluhallar etablerades först mot slutet av 1800-talet.

Torg- och saluhallshandeln av färskvaror utvecklades vid den tiden åt två håll; dels direkt till konsumenten och dels till butiker (partihandel), vilket innebar att inte alla saluhallar var öppna för allmänheten.  

Handeln var emellertid orationellt ordnad genom blandning av partihandel och detaljhandel på små ytor. För att ”främja och organisera tillförseln och handeln med livsförnödenheter till huvudstaden” utsåg stadsfullmäktige en styrelse, Slakt- och saluhallsstyrelsen (SlS), att handha frågor som rörde saluhallsväsendet och torghandeln. Styrelsen hade som särskilt uppdrag att bygga ett slakthus. Den började sitt arbete 1907. Se faktaruta till vänster.

År 1914 kom en ny lag som förbjöd all torghandel med kött, fisk och mjölkprodukter. Många livsmedelsförsäljare flyttade då in i saluhallarna.




Saluhallar över tiden

Saluhallar

1840 - 1904 Bazarbolaget på Norrbro, även kallad Norrbrobasaren.

1849 -  1928. Nya Hötorgsbasaren. 1

1882 – 1955. Gamla Hötorgshallen.  2

1890 – 1930. Sveahallen. 3

1891 – 1954. Vasahallen. 4

1898 Torghandelsstadgan

1907 Slakt- och saluhallsstyrelsen tillsätts

1910 – 1938. Provisoriska fiskhallen. 5

1939 - 1985 Nya fiskhallen. 5

1912 – 1985. Centralsaluhallen. 6

1933 – 1985. Klarahallen. 7

1958 Nya Hötorgshallen. 2





Nya Hötorgsbasaren

Den första saluhallen i Stockholm var Nya Hötorgsbasaren som startade redan 1849 med markkontrakt på 20 år. Den fanns kvar ända till 1928! Då hade alla andra partihandlare redan flyttat till Centralsaluhallen. Basaren låg längs hovstallets vagnshus i kvarteret Vinkelhaken med nuvarande gatunumrering Kungsgatan 50. Den var knappt 800 kvm stor med källare till varje butik (18 stycken). Den var främst partihandel med torgförsäljare som kunder.

En annan tidig saluhall var Köttorgshallen vid Munkbron, som invigdes 1875 var inriktad på enbart kötthandel i såväl detalj som parti. Den avvecklades först 1950.

Östermalmshallen är den enda kvarvarande äldre saluhallen. Den invigdes 1888. Vid sekelskiftet 1900 fanns åtta saluhallar i Stockholm, vara fem på Norrmalm.


Gamla Hötorgshallen

Den första”riktiga” saluhallen  allmänheten på Norrmalm blev den Gamla Hötorgshallen som uppfördes i kommunal regi och öppnades 1882. Den ritades av AxelFredrik Nyström som hämtade inspiration från Parishallarna. Byggnadsmaterial var tegel och gjutjärnspelare,vilket var en ny teknik för saluhallsbyggnader.

Bänkskivorna var av ek eller marmor och golven belagda med asfalt. 


 Gamla Hötorgshallen och torghandel 1910. SSM


Exteriör av Gamla Hötorgshallen. SSM

                           

Golvytan var ca 1500 kvm och takhöjden 13 meter. Hallen hade ca 120 handlarplatser och var avsedd för enbart detaljhandel.  I den södra delen såldes kött och fläsk, i mellanpartiet fisk, ladugårdsprodukter och diverse andra varor. Norra delen var avdelad för bröd. 


                                   Gamla Hötorgshallen 1889. Målning av Lotten Rönquist. Wikipedia


Det var inte alldeles självklart för torghandlarna att flytta in genom att hyreskostnaderna för en försäljningsplats ökade. Klagomål på drag och kyla förekom också. Full beläggning blev det först efter några år


Den nya Hötorgshallen

När Konserthuset stod färdigt 1926 ansåg man att Hötorget borde förskönas och att saluhallen borde ersättas med en värdigare byggnad.  Men det   dröjde tills Norrmalmsregleringen i början av 1950-talet innan beslut om ombyggnad togs. Detta trots att Stockholms handelskammare menade att saluhallar var en otidsenlig handelsform. För att den nya byggnaden inte skulle konkurrera med Konserthuset förlades saluhallen till lokaler under gatuplanet.byggdes efter ritningar av arkitekten David Helldén. Den togs i bruk 1958, men invigdes först året därpå av kung Gustav VI Adolf i samband med Hötorgcitys invigning. Hötorgshallen har genomgått flera renoveringar främst när Filmstaden Sergel byggdes och öppnades 1995. Ytterligare ombyggnader gjordes kring senaste sekelskifte då bland annat anordningar för effektiv återvinning av spill av råvaror installerades. En omfattande ombyggnad  genomfördes 2010 – 2012 under obrutet öppethållande. En central kylanläggning anlades, vilket innebar radikalt minskad energiförbrukning och gatuplansbutikerna tillkom. 


Saluhallen är den största i landet. Där finns ett 40-tal butiker, restauranger och caféer.  Det internationella inslaget i varuutbudet är påtagligt.

Hötorgshallen Gösta Knochenhauer Flickr


Sveahallen

Sveahallen omkring 1900. Wikipedia

Sveahallen byggdes 1889 - 90 i privatregi i den växande Vasastan, i kv Sjökatten (nuvarande hörnet Sveavägen/ Kungstensgatan,  där bönderna ”parkerade” sina hästar och vagnar, ett så kallat bondkvarter) efter ritningar av arkitekten Ernst Haegglund.  Byggnaden uppfördes i två våningar med källare. Fasader i rutmönstrat tegel. Den var försedd med utsmyckningar av kalkstenslister och toureller (små torn, ofta förekommande på nyrenässansbyggnader).  Vatten och avlopp var indraget liksom gasljusbelysning. Indirekt dagsljus kom in via en taklanternin. Hallen rymde 46 försäljningsplatser, som var och en hade tillgång till en källarlokal. Byggnaden inrymde också fyra butiker åt gatan; för hushållsmaskiner, vävnadsbod, bosättningsartiklar och ett café.

Sveahallen fick ett besvärligt liv. När Sveavägen 1914 skulle höjas ett par meter krävdes stora och dyrbara ändringar av byggnaden. Slakthus- och saluhallsstyrelsen (SlS) fick erbjudande att köpa hallen men affären godkändes inte av stadsfullmäktige. Den revs 1930 för att lämna plats åt det nuvarande kontors- och bostadshuset Sveavägen 90.


Vasahallen

Ungefär samtidigt som Sveahallen tillkom öppnade, och inte långt därifrån, men på andra sidan åsen, Vasas saluhall som den också kallades. Även den i privat regi. Den låg under bakgården till fastigheten med ingångar från Norrtullsgatan 5 och Vegagatan 4. Det var en lång gång delvis övertäckt med glas som var placerad snett genom kvarteret Adlern mindre, en liten anläggning med 28 platser. Vasahallens kundkrets var främst de boende i de nya kvarteren. Mot Vegagatan fanns en brödbod. Saluhallen existerade som sådan fram till 1954. I mitten av 1960-talet revs huset för att ge plats åt det nuvarande bostads-, kontors- och affärshuset.


Bild 9 Adlern mindre 1930 (Vasas sluhall)[1]


För att tillgodose främst partihandels stora behov av lokaler valde SlS en central plats med nära kontakt med både sjötransporter och järnväg, nämligen Blekholmen. Där kunde samlas partihandel för fisk, frukt, grönt och blommor, medan all partihandel med kött lokaliserades till Enskede/Johanneshov. Dessutom bereddes utrymme för viss torghandel. Konsums grönsakshandel var förlagd till Barnhusstranden strax norr om Tullhuset.  Den första handelsverksamheten som flyttade till området var fiskförsäljningen


Fördelningen av markutrymmet framgår av skissen och flygfotot.                    

 

Provisoriska fiskhallen

190120 Provisoriska fiskhallen

Den Provisoriska fiskhallen kom till 1910 (Se planen nr 5). Bakgrunden var den att försäljningen av fisk vid Fiskaretorget vid Slussen ansågs vara ohälsosam. I vattnet vid Slussen slängdes avfall. Samtidigt förvarades fisken levande i sumpar, ibland under lång tid så att de avmagrade och blev otjänlig som föda. 

                                                                    Provisoriska fiskhallen. Foto SSM, odaterat

När fisken kom till konsumenten var den således gammal, död och dyr. Stadens Livsmedelskommitté från 1907 ansåg att ett snabbt ingripande var nödvändigt.  Man kunde inte invänta att den mer långsiktig lösning och att den planerade Centralsaluhallen blev klar. Den provisoriska fiskhallen, som uppfördes 1910 på Blekholmen, var en enkel byggnad och egentligen tänkt som en auktionshall, men fick alltmer karaktär av partihandel.                                                                   

Fiskhallsmästaren fick tillstånd att också sälja fisk. Han kunde dels ta ut 5% på hallens totala försäljning dels få inkomster på egen försäljning. Detta väckte stark kritik i dagspressen och starka motsättningar mellan fiskhandlarna och den enväldige fiskhallsmästaren. Det ledde till den så kallade strömmingsstriden som pågick ända till 1937, ett år innan auktionerna upphörde. Byggnaden revs 1939 och lämnade plats åt den nya Partifiskhallen. Provisoriet existerade således i nästan 30 år.

Strömming spelade en betydande roll i livsmedelsförsörjningen inte minst under första världskriget då brist på andra livsmedel uppstod. Ungefär hälften av fiskkonsumtionen utgjordes av strömming. Dessbättre var tillgången god.


Centralsaluhallen

Centralsaluhallen byggdes under 1910 – 1912 efter ritningar av arkitekt G. Améen anställd på stadens arkitekturavdelning. (Se planen nr 1). Byggnaden kunde delvis tas i bruk under olympiska sommarspelen 1912.  Använd markyta var 4 300 kvm. 



Mitt emot Centralsaluhallen på Kungsgatans norra sida låg det 1908 uppförda Pakettullhuset (även kallat Posttullhuset), ritat av Ferdinand Boberg (nr 8 på planskissen. Foto SSM).  

Byggnadstekniskt var bågtakskonstruktionen uppmärksammad. I byggnadens fyra hörnpartier rymdes kontorsutrymmen i tre våningsplan.                                                                                                             

Centralsaluhallen från väster, ca 1916. Foto Benno


190110 Bild 15 Centralsaluhallen annons

Centralsaluhallen skulle tillgodose både detaljhandelns och partihandels behov av bättre och mer hygieniska lokaler för kött, charkuterier och fisk samt blommor. Även speceriaffärer för konserver, korv och hästkött förekom. Det var en trög start. Kunderna föredrog de gamla köpställena (främst Hötorget). Det var för långt att gå till Blekholmen! 

Året efter öppnandet gavs 50% rabatt på hyrorna för att locka till sig hyresgäster. Ännu femton år efter öppnandet gavs hyresrabattering. Först 1928 flyttade köttgrossister från Köttbasaren (vid Munkbron) till Centralsaluhallen. Lokalstandarden var låg. De stora takfönstren släppte in kylan. På vintern kunde temperaturen gå ner till 10 minusgrader med påföljd att varorna frös och var omöjliga att bearbeta. Kylrum fanns inte i anslutning till försäljningslokalen utan i källaren. De interna transportanordningarna var få. Handkraft var nödvändig.



Annons i samband med Centralsaluhallens öppnande.


Klarahallen

Klarahallen gränsade till Centralsaluhallen söderut. (Se planen nr 2). Hallarna drevs av Stockholms stad. Klarahallen uppfördes 1933 efter ritningar av Hakon Ahlberg. Hallen, som invigdes av prins Gustaf Adolf, byggdes för att rymma partihandel med frukt, grönsaker och blommor och blev fullbelagd från början. Innan Klarahallen öppnade 1933 ägde partihandel med blommor rum på torgen. I

Handelsträdgårdarna i Stockholms närhet hade länge väntat på en fungerande handelsplats.  Trädgårdsidkarna hade, särskilt under andra världskriget då biltransporter var begränsade, ett hårt liv. En handlare från Hässelby berättar att han skickade varorna med åkare (gengasdrivet fordon), cyklade till Klarahallen för att kl 6 – 9 sälja till återförsäljare och sedan överblivet till allmänheten. Cyklade därefter tillbaka till Hässelby för att utföra dagen trädgårdsarbete.  Allmänheten kunde efter partihandelns slut på dagen köpa blommor och trädgårdsprodukter på torget utanför.

Med ökande befolkning och behov av större ytor för trafik i centrala staden blev förhållandena för partihandeln ohållbara. Hela partihallsverksamheten flyttade till den nybyggda Årsta partihallar och var avslutad 1962. Hallarna revs i etapper och det öppna området efter Klarahallarna var under många år en stor parkeringsplats. Centralsaluhallen försvann 1985.



Källor

Brundin, Anders. Johnson, Anders. Kroon, Eta. Kött och Blod, Slakthusområdet i Johanneshov 100 år. Stockholm 2012

Friman, Helena. Söderström, Göran. Stockholm en historia i kartor och bilder. Stockholm 2008

Högberg, Staffan. Stockholms historia del 2. Stockholm 1981

Nordin, Christina. Oordning Torghandel i Stockholm 1540-1918. Stockholm 2009

Tillstam, Rune. Livet i Klarahallarna. Stockholm 1996

Tillstam, Rune. Stockholms skafferi. Årsta partihallar. Stockholm 2002

Wikipedia. Stockholms saluhallar


Leif H Eklund 2018

 

 

 

 

 

 

 


© Adolf Fredriks historiegrupp 2007 – 2019