Fattigvården


sabbatsbergkatarinahuset_46

Katarinahuset, värdshuset från år 1767, användes under koleraepidemierna 1834, 1853 och 1858 som sjukhus och därefter sjukhusprovisorium fram till år 1879, då huset användes för fattigvården. 


Sabbatsberg blir centrum för fattigvården

År 1737 hade församlingarna fått ansvaret för att driva fattighus. Stockholms församlingar gick ihop för att organisera en gemensam fattigvård. För detta ändamål köptes köptes år 1751 Sabbatsberg in av stadsförsamlingarna från dödsboet till Diedrich Kather. Därmed inleddes en ny epok på Sabbatsberg, nämligen som anläggning för pensionärs- och åldringsvård, senare sjukvård, en verksamhet som pågår än i dag.

Klara fattighus' verksamhet flyttades till Sabbatsberg redan år 1751. Av de 300 fattiga som tilldelats Sabbatsberg kunde endast ca 100 tas emot i Sabbaths gamla huvudbyggnad. Den räckte snart inte till. 

Den gamla huvudbyggnaden byggdes år 1760 om till kyrka. Storkyrkoförsamlingen (Nicolai) byggde tillsammans med Finska och Franska reformerta samt Riddarholmsförsamlingarna ett eget fattighus, Nicolaihuset. Det blev klart 1756 och kunde ta emot 300 fattighjon.

Det gamla värdshuset ersattes som nämnts av ett nytt värdshus, Katarinahuset, som stod färdigt 1767. Denna verksamhet finansierade under dessa år fattigvården.

En ny organisation för staden Stockholm trädde i kraft år 1812. De gamla fattighusen skulle nu främst ta emot äldre arbetsoförmögna. Till detta kom åtagandet att försörja fattiga med tillfälliga svårigheter. För detta ändamål uppfördes samma år Klarahuset för att kunna ta emot dessa s. k. försörjningshjon. 

Femtio år senare övertog staden hela ansvaret från församlingarna för de fattiga. Det var i kommunreformen 1862. Stadens fattigvård utom den på Söder skulle förläggas till Sabbatsberg. De 360 platserna beslöts utökas med ytterligare 525.



Som följd av beslutet uppfördes 1872 två identiskt lika hus på området för att kunna ta emot 566 hjon. Det blev Adolf Fredrikhuset och Johanneshuset, belägna närmast Vasaparken. Husen fick sina namn efter de församlingar de betjänade. Mellan dessa hus anlades Sinnenas trädgård för alla sinnen, syn, hörsel, lukt och smak, ritat av P.U. Stenhammar.

Katarinahuset, värdshuset från år 1767, användes under koleraepidemierna 1834, 1853 och 1858 som sjukhus och därefter sjukhusprovisorium fram till år 1879, då huset användes för fattigvården. 

År 1918 infördes en ny fattigvårdslag. Som en följd döptes fattighusen om till ålderdomshem. Byggnaderna moderniserades. Vatten drogs in och vårdpersonal anställdes. Antalet platser i fattighusen var då drygt 1000. I början av 1950-talet  minskade antalet till ca 630. Orsaken var antalet boende per rum hade minskats. Dessutom skilde man friska och sjuka åldringar åt. Sjukvården utvecklades för den senare gruppen.

Under 1930-talet blev det tydligt att behovet av sjukvårdsinsatser ökade bland dem som bodde på ålderdomshemmen. Man inrättade därför särskilda sjukavdelningar eller vårdhem. De friska pensionärerna kunde bo i rum med kokvrå i de så kallade församlingshemmen.



År 1950 blev Nya hemmet klart för de nya folkpensionärerna. Ett höghus med enkelrum. Kritikerna kallade det för en förvaringsanstalt. Därefter moderniserades fattighusen Nicolai- och Klarahusen. Sist byggdes Adolf Fredrikshuset om år 1955.

Nicolaihuset är idag kontor. Klarahuset hyrs av länsmuseet. År 1996 flyttade Svenska föreningen för byggnadsvård och Genealogiska föreningen in i f.d. värdshuset, Katarinahuset. Och än i dag finns där en lunchrestaurang, som bedrivs med hjälp av unga människor med funktionshinder.

I stort sett levde fattigvårdslagen från 1871 vidare fram till år 1956, då den ersattes av en ny socialvårdslag. Nio år tidigare hade ålderdomshemmen skilts från fattigvården. Förändringarna fortsatte och år 1971 överfördes sjuk- och ålderdomshemmen till landstinget. Kommunen tog så över åldringsvården år 1992. Tre år senare tog staden över fastigheterna.


© Adolf Fredriks historiegrupp 2007 – 2016