Brunnsverksamheten



Sabbatsbergs brunnsverksamhet

Norrmalms surbrunn från 1680-talet hade sin storhetstid fram till 1760-talet, då Sabbatsberg tog över som den mest populära hälsobrunnen. På 1820-talet kom Djurgårdsbrunn i ropet. 

Verksamheten vid Sabbatsbergs Hälsobrunn hade sitt ursprung i att apotekaren Johan Julius Sahlberg år 1734 funnit en mineralkälla inom Sabbatsbergsområdet. Han hade studerat kemi för Urban Hjärne, som var en av landets främsta förespråkare för hälsobrunnar. Sahlberg var sedan 1710 innehavare av amiralitetsapoteket Morian och under många år preses vid Kungliga Vetenskapsakademin.

De första brunnsgästerna kunde redan 1735 erbjudas mat och inackordering på det värdshus som Sabbath etablerat under 1710-talet. Verksamheten pågick under ett antal år utan att riktigt ta fart. Ett tecken på detta var dels att brunnsläkarna sällan stannade mer än ett år i taget. Dels att Sahlberg anordnade båtturer från Rosenbadstrappan för att locka gästerna att pröva den nya hälsobrunnen. Därtill var under slutet av 1740-talet verksamheten stängd under flera år.



Stockholms församlingar köpte in Sabbatsberg år 1751. Verksamheten fick då fastare former. 


Men det var som nämnts först på 1760-talet, som brunnsdrickningen fick riktig fart och och blev då en stark konkurrent till Norrmalms surbrunn. Vattnet vid Sabbatsbergs brunn ansågs helt enkelt vara mer hälsobringande. Somrarna 1766 och 1767 hade man omkring 500 gäster.

Brunnspubliken var socialt blandad. Verksamheten kom också fattighjonen tillgodo. Dels genom intäkter från brunnsverksamheten, dels genom att de fattiga gratis hade tillgång till hälsobrunnen på andra tider under dagen.

Men brunnsverksamheten var åtskild från fattighusvärlden med höga plank och byggnader. Brunnsgästerna kom till Sabbatsberg från Torsgatan medan fattighusets tillfart var via Sabbatsbergsvägen.


Ett nytt värdshus, nuvarande Katarinahuset, byggdes år 1767 för att återuppta värdshusrörelsen och med övernattningsrum för brunnsgästerna. Därtill byggdes ett surbrunnshus över själva källan, söder om värdshuset. Ett brunnsapotek fanns intill värdshuset. 

Den egentliga vattenkuren var förlagd till morgontimmarna. 

Resten av dagen överlämnades gästerna åt sig själva. På södra sidan om brunnsgården byggdes på 1790-talet ett Spatserskjul, där gästerna kunde promenera i skydd av regn eller sol. Även ett badhus byggdes omkring 1800 men brann ner femtio år senare.



Hur undergörande var då vattnet att dricka? Troligen bidrog vällingdiet, avkoppling, vila, motion och psykologi till de förbättringar som omvittnades.

Hälsobrunnar var lika mycket en plats för umgänge och sociala kontakter som för det direkta botandet av olika krämpor. Programmet pågick hela tiden man vistades där. Det innehöll brunnsdrickning, promenader, samtal, spel, lekar och måltider.



Brunnsverksamheten kämpade under senare delen av 1700-talet och in på 1800-talet för sin överlevnad med ständigt nya satsningar under olika ägare. I mitten av 1800-talet var besökarantalet nere i ca 100 årligen. Det var vid den tiden som Djurgårdsbrunns popularitet hade tagit över.

Redan 1796 hade det konstaterats att mineralhalten gått ner och detta misstänktes bero på att den nedre dammen hade rensats. Vid olika tillfällen under 1800-talet sänktes vattnet i de f d karpdammarna.  De vattenfyllda lergroparna efter århundraden av leruttag för tegeltillverkningen, var kanske till och med orsaken till det mineralhaltiga vattnet och därmed hälsobrunnens tillkomst? I så fall ser vi hur det som en gång startade på omkring år 1300 kopplar sig framåt i tiden ändå till vår tid.



Den minsta karpdammen låg i direkt närhet till Adolf Fredrikshuset. Den större och mer sammanhängande karpdammen hade sin norra del strax söder om Johanneshuset och öster om Katarinahuset, brunnshuset och fortsatte söderut. Den slutade strax söder om Expeditionshuset, där Gasklockan senare skulle anläggas.

På kartan ovan finns dels dammarna inritade på en karta från 1950-talet. Här syns gasklockan som byggdes på södra delen av dammområdet.

© Adolf Fredriks historiegrupp 2007 – 2016