Historiens trådar är långa



Historiens trådar är långa om man kan se dem


Tiden som begrepp

Tiden som begrepp är svår att förstå. I vår kultur ser vi tiden som kommer som vore den framför oss. Den tid som varit har vi bakom ryggen. Den ser vi inte. 

Roddaren ser framför sig det som passerat och fram till nuet. Framtiden är dold bakom ryggen. Andra kulturer beskriver tillvaron utifrån detta motsatta perspektiv.

När vi intresserar oss för hembygdshistoria har vi roddarperspektivet. Vi ser som passerat och fram till nuet. Vi intresserar oss för tidigare händelser och hur de kan ha påverkat det vi ser nu.

Historiens trådar är långa. I många fall, mycket långa. Om vi anstränger oss kan vi i vardagen upptäcka nuets rötter, hur de går långt tillbaka i tiden.

När vi börjat betrakta omvärlden med historiens glasögon, är det svårt att sluta upp med det. Vi blir därför medvetna om att det vi gör idag, kommer att påverka de som lever i morgondagens samhälle. Det manar till eftertanke innan vi handlar. Något som vi sällan gör.

Om vi blickar djupare in i hembygdshistoriens väv, ser vi att den har både svenska och världshistoriska trådar invävda, utan att vi visste det.


Den förbryllande gravstenen på Adolf Fredriks kyrkogård

På Adolf Fredriks kyrkogård finns, i hörnet närmast Hötorget, en grav, omgiven av ett lite rostigt staket i svart smide. Det är bryggarmästaren Abraham Westmans familjegrav. Hans födelse- och dödsår är inristade. Längst ner, vid foten av gravstenen finns namnet "Sven Hedin”, med födelse- och dödsår. Varför finns dessa två namn på samma gravsten? Och på ett, som det synes, omotiverat avstånd från varandra.

Var Sven Hedin den kände S A Hedin, som vi idag förknippar med den kontroversiella upptäcktsresanden som ”upptäckte” Mongoliet, som Strindberg var arg på. Som inledde Berlinolympiaden, som var nazist?

Familjegraven leder till en fascinerande historia om en känd, men nu bortglömd, under 1700-talet rik och inflytelserik bryggarsläkt. 

I Abraham Westman Lorentzons och tidigare i faderns hem var Bellman en ofta sedd gäst. Abraham Westman hade en vacker dotter, Clara, som Bellman sjungit om. Hon gifte sig med kanslirådet S A Hedin. Deras son Abraham Ludvig fick en son som döptes till Sven Anders Hedin. Han blev den berömde Sven Hedin. En minnestavla finns i Adolf Fredriks kyrka, om fotografen, författaren och upptäcktsresanden. Han dog utan barn. 

Nu vilar två inflytelserika personer i samma familjegrav, men från olika århundraden. Abraham Westman levde under andra halvan av 1700-talet och S A Hedin under första halvan av 1900-talet. Den ene hade Stockholm som livsscen.  Den andre hade levde i världen. Nu vilande i samma grav.

På höjden av sin livsbana anlitade Abraham Westman arkitekten Gjörwell d.y., som då var den tidens främste arkitekt. Gjörwell fick i uppdrag att rita ett stadspalats. Detta är idag stadens största privatpalats från denna tid. Det blev färdigt år 1801. Abraham Westman hann aldrig flytta in. Han arbetade ihjäl sig och dog endast 49 år gammal. Palatset fyller ett helt kvarter mellan Drottninggatan och Adolf Fredriks kyrka och är beläget bara några meter från Westmans grav. 


Westmanska palatset och Sabbatsbergs fåfänga


Namnlöst



Det pampiga palatset innehåller historiska trådar fram till vår tid:

Gustav IV Adolf avsattes den 13 mars, år 1809. En av hans generaler, Georg Adlersparre, var en av revoltörerna i denna Sveriges sista revolution. Adlersparre hade under revoltdagarna palatset som sitt högkvarter. Framför porten till Westmanska palatset stod kanoner uppställda. 3 000 soldater fanns stationerade i närheten. 

En månad tidigare, i början av februari 1809, hade ett attentat planerats mot kungen. I kvarteret intill Westmanska palatset, lite längre upp i drottninggatsbacken, i hörnan mellan Drottninggatan och Rådmansgatan, låg värdshuset Mon Bijou. Där hade attentatsmännen mötts några gånger för att planera attentatet. I backen, utanför värdshuset, skulle de kidnappa kungen, när han i släde var på väg hem från Kungliga slottet till Haga slott. I släde skulle han sedan föras över isen till Vaxholms fästning.

De aktiva attentatsmännen var, förutom Georg Adlersparre, flera andra höga militärer, däribland Carl Johan Adlercreutz. De höga officerarna accepterade inte hur Gustav IV Adolf skötte kriget mot Ryssland och att Finland var på väg att förloras. Det var kanske inte då känt att kriget var kopplat till ett möte 1807 mellan Napoleon och Alexander I. De kom då överens om hur de skulle dela upp Europa mellan sig. Mötet skedde på en flotte i floden Njemen, utanför Tilsit, i dagens Litauen. Här kopplas hembygdhistorien ihop med världshistorien.



Westmanska palatset  såldes år 1828 till Kungliga Vetenskapsakademin. Naturhistoriska museet var en del av akademien. Museet flyttade in sina första samlingar i huset. Jöns Jacob Berzelius, den moderna kemins fader, bodde där. Upptäcktsresanden Nordenskiöld hade också några årtionden senare sin bostad i palatset. .

Många centrala svenska institutioner har haft sina första verksamheter i Westmanska huset, som det från början kallades. Fångvårdsstyrelsen (senare Kriminalvårdsstyrelsen), Medicinalstyrelsen (senare Socialstyrelsen), Meterologiska centralanstalten (senare SMHI), Tandläkarhögskolan var några. 

Abraham Westman hade låtit bygga en fåfänga, ett sommarhus, högst upp på Sabbatsberg. Huset låg bara några kvarter från hans ordinarie bostad. Den låg ett kvarter från platsen där det nya palatset uppfördes.

På denna tid fanns flera fåfängor. Abraham Westmans fåfänga var en av dem. Ordet ”fåfänga” kunde tolkas som både ”högfärdig" eller ”hopplös” till exempel för att kunna odla något (på berget). Fåfängan hade utsikt söderut över Stockholm. Huset var ett vackert tvåvåningshus, ca 100 m2 i varje plan, byggt i tegel, med spåntak. I parken intill fanns ett runt tempel med åtta kolonner och ett kupigt koppartak. Två små sjöar låg strax intill, karpdammar.

Fåfängan och lusthuset revs i slutet av 1800-talet, när ett sjukhus började byggas. Idag finns på samma plats också sjukhus, men byggda på 1960-talet.

Sabbatsbergs historia öppnade sig och visade riktigt långa historiska trådar. Sankta Clara kloster började sin klosterverksamhet år 1289. Nunnornas historia slutade med stor dramatik. När Gustav Vasa tog makten 1523, var klostret lierat med danskarna. Gustav Vasa beslöt därför att totalt riva klostret år 1527, i samband med Reformationen. På samma plats står nu Sankta Klara kyrka, som sonen Johan III lät bygga.


Namnlöst 2

 Westmans Fåfänga


Sabbatsbergs värdshus och Sankta Clara kloster

Sankta Claras nunnor tillhörde en avdelning av fransiscanerna, som var en s.k. tiggarorden. Den kvinnliga grenen fick inte ägna sig åt tiggeri, utan måste leva på gåvor och donationer. På det sättet kom clarissorna under 1300- och 1400-talen att bli en av de största landägarna i stockholmsområdet. Nunnorna ägde mark och tillgångar, förutom i området närmast Stockholm, även fastigheter norrut mot Uppsala, och söderut mot Nynäshamn och även öar och fiskevatten i skärgården. 

Sankta Clara kloster drev tidigt ett tegelbruk i Sabbatsberg. Detta var i drift fram till slutet av 1600-talet, under närmare 400 år. Sabbatsbergs leror blev råvara till tegeltillverkningen för att kunna bygga brandsäkra tegelhus. Lerorna nyttjades även som råvara till porslinstillverkningen i det närliggande Rörstrand.

Efter att slottet Tre Kronor brunnit ner år 1697, vistades hovet, främst sommartid, på Karlbergs slott.  Annars var Wrangelska palatset kunglig bostad fram till 1754, då det nya Slottet äntligen stod så klart att man kunde flytta in.

Under dessa år färdades många resande längs vägen förbi Sabbatsberg mot Karlbergs slott. Krögaren Valetin Sabbath ansökte om och fick tillstånd att starta utskänkning för resande som passerade till och från Karlberg. Utskänkningen i det nya värdshuset började år 1709 i den malmgård som redan då fanns på platsen. Ett villkor för Valentin Sabbaths tillstånd var att vattenfylla lergroparna, som funnits från tiden för tegelbruket. Dessa blev 1720 vattenfyllda dammar för odling av karp.

Lergroparna schaktades senare igen och bebyggdes. På ett av dessa ställen byggdes under 1800-talet en gasklocka. Den är nu är riven. På igenfyllda lergropar invid Sabbatsbergsparken uppfördes i slutet av 1800-talet bostadshus för äldre. Parken bytte namn till Vasaparken vid sekelskiftet 1900 i samband med att den avskildes från Sabbatsberg.


Sabbatsbergs kapell, till vänster, tidigare Valentins värdshus


Sabbatsbergs hälsobrunn ger plats för fattiga och sjuka

Efter drygt ett årtionde efter att lergroparna vattenfyllts, upptäckte apotekaren Johan Julius Sahlberg år 1734, att grundvattnet var mineralhaltigt. Troligen hade mineraler ur leran trängt ner.

Han startade året därpå en hälsobrunn med möjlighet för gästerna att med båt resa från centrala Stockholm. Hälsobrunnen konkurrerade med den sedan länge mest populära Suurbrunnen på Norrmalm, belägen vid nuvarande Surbrunnsgatan. På 1760-talet tog Sabbatsberg över rollen som den ledande hälsobrunnen, sedan Surbrunnens källa sinat. 

Upptäckten av det mineralhaltiga vattnet blev startpunkten för en ny epok i Sabbatsbergs historia: 250 år av hälso- och sjukvård.

Förutsättningarna förändrades när Stockholms stad år 1751 gav församlingarna i uppdrag att ta hand om fattiga och sjuka. Stockholms församlingar köpte då gemensamt in Sabbatsberg för detta syfte. Nikolaihuset (för sin församling) byggdes och blev klart 1756. Hälsobrunnsverksamheten togs över av församlingarna och blommade upp, som nämnts, på 1760-talet. Katarinahuset uppfördes år 1767 som det nya värdshuset sedant det tidigare utskänkningsstället från 1709 blivit kyrka år 1760. Klarahuset (för sin församling) blev klart år 1812. Dessa byggnader är fortfarande i bruk.



Några årtionden senare byggdes i Sabbatsberg Sveriges då största sjukhus. Det blev klart år 1879 och hade drygt 300 sängplatser. År 1913 byggdes sjukhuset ut och blev Nordens största, med över 800 sängplatser.

Verksamheten med att ta hand om sjuka, fattiga och äldre startade på 1750-talet. Än idag finns sjukhus, andra sjuk- och hälsovårdsverksamheter och bostäder för äldre med olika vårdbehov.



Om stadsplanen för Norre förstaden

Norre förstaden kom till år 1603. Men dess historia blev kort. När Gustav II Adolf skulle begravas år 1632 kom världens ledare till Stockholm. Axel Oxenstierna skämdes för att gästerna från kontinenten mötte en kåkstad där getter gick på taken och betade och hur de kunde se skräp och orenhet rinna på gatorna. Kåkstaden var delvis en konsekvens av en mycket snabb befolkningstillväxt. 

Med två veckors varsel, i maj 1635, återfördes Norre förstaden till Stockholm. Klas Fleming fick av Axel Oxenstierna i uppdrag att bli Stockholms förste överståthållare (landshövding).

År 1636 erhöll Flemings närmaste man, generalkvartermästaren Olof Hansson Örnehufvud uppdraget att utarbeta en ny stadsplan. Arbetet gjordes av medarbetaren Anders Torstensson. 

På kartan från 1642, visas stadens första gatureglering.


Källa: Stockholmskällan

Staden var då ett virrvarr av gator och vägar och stämde inte alls med det uppritade rutnätet. Den nya planen genomfördes från 1637 till 1652, under 16 år. Norrmalm genomgick således en otroligt snabb omvandling. Omvandlingen fick hjälp av två större bränder under dessa årtionden.

Trots att en ny stadsplan utarbetades 200 år senare, är många gator desamma som ritades upp för 400 år sedan. 

I mitten av 1800-talet ökade Stockholms befolkning kraftigt. Albert Lindhagen fick i uppdrag att utarbeta en ny stadsplan, Lindhagenplanen från 1866. Hans plan byggde som sagt på Klas Flemings plan. Albert Lindhagen influerades av Georges Hausmann. Vid samma tid, gjorde denne radikalt om Paris till vad det är i dag, med parker, monumentalbyggnader och pampiga avenyer. Lindhagen ville också skapa avenyer i Stockholm. Idag har vi ett antal breda gator med trädalléer. De kallas vägar. Exempelvis Sveavägen, Karlbergsvägen. I övrigt har vi gator i Stockholm. Även här ser vi historiens trådar.

Men Lindhagen hade nog inte anledning att som Hausmann skapa breda avenyer för att snabbt kunna föra fram trupper ifall de franska medborgarna skulle få för sig att revoltera igen.


Lindhagensplanen 1866, beslutad 1879


Ett av skälen till att Lindhagensplanen inte kunde godkännas för genomförande förrän 13 år senare,  år 1879, var att han ville att Sveavägen skulle vara 72 meter bred. Den skulle förbinda Haga slott med Kungliga slottet. Idén föddes av Jean de la Vallée i mitten av 1600-talet och aktualiserades under Gustav III:s tid. Ambitionen övergavs officiellt inte förrän 1943.

Då, 1879, beslöts att Sveavägen skulle vara 42 m bred. Vägen blev till slut 33 m bred, efter nytt beslut 1914. Om den beslutade planen genomförts hade vägen gått alldeles intill väggen på Adolf Fredriks kyrka. Nu togs ändå en del av kyrkogården i anspråk. Den naturliga sluttningen fick grävas ur. Därför ser vi idag en historisk tråd i kyrkans mur mot Sveavägen.


                    Adolf Fredriks kyrka med muren efter Lindhagensplanens genomförande.


En ny byggnadsstadga kom år 1874. Byggnadsordningen fastställdes år 1876. Lindhagenplanen godkändes 1879. Därmed fanns en byråkratisk grund för den byggboom på Norrmalm, som skulle följa. På 30-40 år byggdes det Norrmalm, som vi lever i idag. Det var den tidens miljonprogram, som skulle avhjälpa bostadsbrist och förbättra urusla sanitära förhållanden.

Stockholm hade 1850 93 000 invånare. 1885 var antalet 216 000. På 35 år ökade befolkningen med 2,5 gånger eller ca 2,5% per år. Om vi jämför hade Stockholms innerstad år 1980 647 000 invånare och år 2010 847 000. En tillväxt på 0,9 % per år. Tillväxten 100 år tidigare, var 3 gånger högre.

Norrmalm växte ännu snabbare. Det hade år 1880 27 000 invånare. År 1920 var antalet invånare 108 000. Folkmängden ökade med ca 4 gånger på 40 år. Det motsvarar en årlig ökning på nästan 5% eller 6 gånger snabbare än dagens tillväxt av Stockholms befolkning. Läget var explosivt. Idag är antalet invånare i Norrmalm ca 60 000. År 1900 var antalet 71 000. 

Miljonprogrammet vid förra sekelskiftet var nödvändigt. Och det kunde genomföras snabbt. Resultatet blev lyckat. Norrmalm är idag ett av Stockholms attraktivaste innserstadsområden. Det upplevs som en levande stadsmiljö. 

Hur kunde en så snabb exploatering ge ett så lyckat resultat? De byråkratiska förutsättningarna fanns. Exploateringen kunde därför ske snabbt och samtidigt skapa både enhetlighet och variation. Därtill var en viktig del av av Lindhagenplanen att förutom avenyer skapa öppna platser. Ofta i anslutning till början eller slutet av en aveny. Idag har begreppet Offentliga rum kommit att användas. Hötorget är ett annat exempel. Byggnaderna runt torget har samma typ av kolossala kolonner eller pilastrar som  knyter ihop det öppna rummet, där människorna kan mötas.


Leif Stenudd  2020

© Adolf Fredriks historiegrupp 2007 – 2020