Bryggerier å Norrmalm




Allmänt om öltillverkning

Öl har tillverkats i långliga tider i småskalig hantverksmässig produktion. Först på 1860-talet började tillverkningen ske i industriell form.


Faktaruta

Svenskölet var spontanjäst vid temperaturen 14 – 20 grader. Jästen flyter upp till ytan då koldioxiden utvecklas. Därav begreppet överjäst. Annan benämning är ale. Humlestyrkan varierar. Spontanjäsning tillämpas numera för en ölsort benämnd lambik som görs på olika bär eller frukter. Förekommer företrädesvis i Belgien.

Porter är överjäst öl med mörk färg och kraftig smak (rostad malt) och bryggd med varierande jästsorter. Det benämnes också stout eller rätt och slätt beer. Det har förekommit att tillsats av bitterämnen använts för att förstärka humlets bittra smak.

Tyskt/bayerskt ljust öl jäser långsamt, vid 6 – 12 grader. Jästen i regel carlsbergsjäst sjunker till botten. Därav underjäst öl som blev den vanligaste metoden. Annan benämning är lager (syftar på lagrad produkt). Pilsner är en variant av bayerskt öl med tjeckisk förebild. Det är ljust, lätt och humlestarkt.

Tillverkningen reglerades i Stockholm 1615 såtillvida att kungen gav bryggarna ensamrätt till öltillverkningen. Ett bryggareskrå bildades ett par decennier senare med uppgift att hantera regleringen. Bryggarna fick också ensamrätt till ölförsäljningen. Under 1700-talet fick skrået en allt starkare ställning i samhället trots tendenser till ökad allmän näringsfrihet. De mera framstående bryggarna tillhörde under 1700-talet den inflytelserika borgarklassen med kommunala förtroendeuppdrag. Medlemmar av familjerna Roos och Westman med flera var också riksdagsledamöter. Några av bryggarämbetes mera betydande män kom att spela inte obetydliga roller genom att stödja Gustav III i hans statskupp 1772. För sina insatser tilldelades bland andra bröderna Rehn kunglig guldmedalj.

En bit in på 1800-talet fick skråväsendet inklusive bryggareskrået emellertid se sina privilegier alltmer åsidosatta. År 1846 trädde en ny fabriks- och hantverksordning ikraft som upphävde den dittills gällande skråordningen. Den siste åldermannen i Stockholm var Anders Johan Lychou som avgick 1848. I 1864 års förordning utvidgades näringsfriheten.

Antalet bryggerier i Sverige ökade successivt under 1700-och 1800-talen. Maximum nåddes omkring 1890 med ca 550 (exklusive svagdricksbryggerier) för att i början av senaste sekelskifte vara knappt 20. År 1890 producerades 220 miljoner liter öl. Som jämförelse kan nämnas att år 2002 tillverkades mer än dubbelt så stor volym (privat import och smuggling oräknat). Därefter har antalet så kallade mikrobryggerier under det senaste decenniet tillkommit i betydande antal (2010 fanns 50 st och sex år senare ca 215 st).

Fram till mitten av 1800-talet tillverkades bara en sorts öl, det överjästa svenskölet. Det kunde tillhandahållas under flera olika namn, såsom dubbelt öl (starköl), enkelt öl, svagöl och spisöl. Lagrat öl förekom inte. Ölet levererades i träkärl. Glasflaskor var dyra och förekom sällan fortfarande under 1800-talets första hälft. En ny variant - porter - introducerades sannolikt på 1830-talet. Det ölet distribuerades emellertid på glasbuteljer. Det bayerska ölet (underjäst) introducerades på 1840-talet.

 

Öltillverkningen i Stockholm

De många små bryggerierna lokaliserades till platser med tillgång till gott brunnsvatten. Brunkebergsåsen fungerade som vattenreservoar för egna gårdsbrunnar med gott vatten fram till det kommunala vattenledningsnätets tillkomst på 1850-talet.

Enligt olika källor fanns år 1640 knappt 100 bryggerier i Stockholm varav 39 på Norrmalm. År 1806 fanns på Norrmalm 29 bryggerier och 1846 16 stycken. Det var fortfarande relativt små bryggerier. Det största av dessa hade 20 arbetare anställda. Under andra hälften av 1800-talet sjönk antalet bryggerier i Stockholm långsamt.

Antalet bryggerier var delvis kopplat till förekomsten av krogar. År 1790 uppskattades antalet i Stockholm till 790 stycken krogar (motsvarande en krog per 100 invånare), men sjönk till mindre än hälften 1854. I dagens Stockholm upplever vi att antalet krogar är överväldigande. Ändå är antalet krogar med utskänkningstillstånd inte fler än drygt 1500 vilket motsvarar en krog per 500 invånare i centrala Stockholm.

I mitten av 1800-talet, när glasflaskor alltmer kom i bruk, började öl att säljas via butiker för matvaror och liknande. Glasflaskor fanns i olika storlekar och kunde rymma en hel, halv eller tredjedels kanna.  En kanna är omräknat ca 2,6 liter. Den färgade 1/3-delslitersbuteljen utvecklades av stockholmsbryggaren Anders Bjurholm och korkfabrikanten Emil Boethius. Den blev antagen som standard 1886. Det tillverkades då också flaskor som rymde 2/3 och 1/6 liter. Standardiseringen av flaskstorlekar var ett viktigt bidrag till rationell drift med maskinell tillverkning. Nästa steg i förpackningsutvecklingen, aluminiumburkar, introducerades 1955 av Plåtmanufaktur i Skåne med bland andra märken Three Towns.


Nya ölsorter introduceras
och begynnande industrialisering

Utvecklingen av industrialiseringen underlättades av avvecklingen av skråväsendet men blev också en nödvändighet vid införandet av det tyska eller bayerska ölet som krävde större anläggningar. Även om försök förekommit tidigare var det Fredrik Rosenquist som i mer omfattande skala utnyttjande den bayerska tillverkningsmetoden. Rosenquist hade tagit avsked från militärtjänst och rest till Tyskland 1842 för att lära sig de bayerska tillverkningsmetoderna och införa dem i Sverige. Han var påhejad av Oskar I:s gemål Josefina, uppväxt i Bayern, som tyckte att det svenska ölet var undermåligt. Rosenquist tog med sig en ansedd bryggmästare, Franz Adam Bechmann, till Stockholm och startade ett bryggeri på Tullportsgatan 42 (Tyska bryggeriet, nuvarande Östgötagatan 52).

Det har också antytts att ett skäl för hans ambitioner var att söka åstadkomma en dryck som kunde konkurrera med brännvinet och därmed försöka hämma det ökande superiet i landet. 1800 års brännvinsförordning innebar nämligen att krogar blev förbjudna, men att hembränning blev tillåtet.  Lätt tillgång till brännvin påstods vara nödvändig i ett kallt klimat. Detta medförde en kraftigt ökad alkoholkonsumtion. År 1829 beräknades konsumtionen uppgå till 46 liter/individ.  Som motreaktion började en nykterhetsrörelse spira på 1830-talet. Rosenquists ambitioner kan ha stimulerats av att en kusin till honom var gift med nykterhetskämpen Peter Wieselgren. Förbud mot hembränning infördes 1860.

I starten var lönsamheten låg vid tillverkning av underjäst öl genom kapitalbrist för nödvändiga investeringar och genom att det nya ölets smak till en början var ovant för konsumenterna. Det tyska ölet vann emellertid framgång i de förnämare huvudstadskretsarna och blev efter några år omtyckt också av den stora allmänheten.

Av betydelse för framgången var också att Rosenquist startat en tivoliverksamhet Södra Tivoli invid Beijers trädgård. Det var granne med Tyska bryggeriet på Tullportsgatan på Södermalm och där fick det tyska ölet god avsättning. Denna anläggning blev efter några få år utkonkurrerad av en liknande på Norrmalm, Norra Tivoli på Norrtullsgatan (där senare Norrtulls sjukhus byggdes). Det hade fördelen att ligga mer centralt. Rosenquist hade ändå nått sitt mål att få det bayerska ölet känt och uppskattat. På liknande sätt som man gjorde inom källvattenbranschen anlitades vetenskapsmän för att uttala sig om kvalitet och smak på öl. De båda professorerna C. W. Ronander och J.J. Berzelius anlitades.

Introduktionen av portertillverkning i Sverige tillskrivs stockholmsbryggaren Sven Roos junior (i kvarteret Vägaren på Söder. Det finns också uppgifter att Göteborg var före med Carnegie). På en porträttmålnings baksida finns angivet att Roos bryggde porter redan 1774. Om det är sant har ifrågasatts, för han var de närmaste åren i varje fall inte ensam. Bellman skriver nämligen i en hyllningsdikt till drottning Sofia Magdalena på hennes namnsdag 1788  ”… ur sin pocalett  Westmanskt porter tömt”…

Troligt är dock att bryggaren Olof Julius Arenander, som hade sitt bryggeri först på Ålandsgränden (nuvarande Mäster Samuelsgatan) och senare på Stora Badstugatan 15 (nuvarande Sveavägen 39), under 1830-talet gjorde försök med portertillverkning. Om Arenander berättas att han hade avlagt hovrättsexamen i Uppsala. Orsaken till att han ändå valde bryggarbanan är oklar. Han påbörjade sin 5-åriga lärlingsperiod hos Abraham Westman Johansson. Redan efter två år skaffade han sig egen bryggerirörelse. Han var framgångsrik och blev känd som ”den musikaliske bryggaren” genom ett omfattande sällskapsliv med baler och musikarrangemang. Den kostnadskrävande livsföringen och förluster i bryggeriverksamheten ledde dock till konkurs.

För att åstadkomma en framgångsrik öltillverkning av underjäst öl rekryterades från början kompetent personal från Tyskland. I Stockholms Bryggeriaktiebolag utgjordes arbetspersonalen 1860 av 13 tyskar och 5 svenskar. Namnen på många av bryggerierna visar också på det tyska inflytandet. I andra bryggerier var dock den tyska andelen mindre. Några decennier senare hade de svenska ölarbetarna hunnit lära sig de bayerska tillverkningsmetoderna. Under slutet av 1800-talet började bryggerierna att använda mer kvinnlig arbetskraft. Bland dessa var många dalkullor som var försedda med fysisk styrka passande för det krävande arbetet med sköljning, tappning och etikettering av buteljerna.

Skanning 20170518 (7)

För att särskilja de olika ölsorterna användes den av Wicanders korkfabrik (anlagd 1868 på Södermalm) erbjudna metoden med stämplade korkar. I mindre skala hade dock Cathrinebergs Bryggeri-Aktie-Bolag (med lager och kontor på Vattugatan 8) redan 1858 tillkännagivit att porterbuteljer var försedda ”med bolagets stämpel å korken och etikett å glaset”. Först tjugo år senare införde Bjurholmska Bryggeriaktiebolaget (på Södermalm, efter tysk förebild, etiketter på buteljerna).


Bryggerier å Norrmalm

På Norrmalm fanns flera bryggerier av olika storlekar. Några av de större var Westmans bryggeri, Grönwalls och Hamburgerbryggeriet vilka beskrivs lite utförligare här. Ett gemensamt kännetecken för de mindre bryggerierna är att de relativt ofta har bytt både ägare och namn. Här beskrivs i korthet ett urval med utgångspunkt från var det varit beläget kring 1850. Se numrering på kartan sid 8.


1.     Westmans bryggeri

Av de stockholmska bryggarsläktena intar familjen Westman den främsta platsen. Omkring sekelskiftet 1700 startade Erik Westman Larsson (1650 – 1720) ett bryggeri på Biblioteksgatan i kvarteret Wildmannen, nära Stureplan. 

Skanning 20170518 (2)

Det drevs av ättlingar fram till 1838. Lorents Westman Lorentson d. ä. (1720 - 1792) betecknas som anfader i Westmansgrenen 1. Släktens bryggeriverksamhet byggdes ut genom förvärv och arv i kvarteren Vargen och Tranhalsen (mitt emot Vargen västerut) . Lorents fick 12 barn (11 nådde vuxen ålder!) Av de sex sönerna blev fyra bryggare och tre av döttrarna gifte sig med bryggare. Sonen Abraham Lorenzon d.y. den så kallade ”bryggarkungen” (1753 – 1802). Denne hade en stor bryggerifastighet i kvarteret Grönlandet södra vid Holländargatan. Några år senare köpte han övriga delar av kvarteret Vargen. Fastigheterna såldes 1816 av hans änka till bryggaren Christopher Brandelius.  Huset revs 1929. Ett tydligt mått på Westmans framgångar var att han lät uppföra det Westmanska palatset/huset som färdigställdes 1802 ett år efter hans död (se uppsatsen av Leif Stenudd på denna hemsida om Bryggmästaren Abraham Westman).


2.
    Grönwalls bryggeri

Skanning 20170518 (11)DSCN1814 just

I det nuvarande kvarteret Oxen mindre på Luntmakargatan 14 –18 lät bryggaren Johan Biörck (född 1697) uppföra ett brygghus 1722. År 1764 sålde han till Eric Malmberg. Bryggeriet var under Malmbergs ägarskap framgångsrikt och han utvidgade sitt markområde i kvarteret. Det gamla trähuset som Malmberg köpte var slitet. Han uppförde därför en stenbyggnad som bevarats till vår tid (efter 1736 var det förbjudet att bygga nya trähus). Den utgör den äldsta delen av det numera K-märkta huset, en envåningsbyggnad i hörnet Luntmakargatan/Tunnelgatan och ingår som del av det påbyggda hus som nu finns på platsen

och som numera hyser Birka Hostel. Delar av tre av byggnaderna fanns kvar vid fastighetsinventeringen 1983. (Notera på bilden ingången till Brunkebergstunneln som öppnades 1886).                               

                                                                           

Malmberg dog välbärgad 1781. Arvingarna sålde bryggeriet till Johan Hartman och hans familj. De drev verksamheten till 1864. Nästa ägare var Adolf Robert Lindgren som genomförde åtskilliga nybyggnader och ökade omsättningen rejält, fortfarande med det traditionella svenskölet som enda produkt. Ägaren därefter, Carl Axel Grönwall, började 1867, 22 år gammal tillämpa de nya tyska bryggerimetoderna. Egentligen var det Carl Axels far som köpte bryggeriet för att sonen skulle få möjlighet att utöva det yrke han vurmade för. Sonen hade gått i lära hos bryggaren Bille, som höll till på Olofsgatan i kvarteret Vargen och hade tillägnat sig tekniken att brygga bayerskt öl och pilsnerdricka efter tjeckisk förebild. Till skillnad från de flesta bryggerierna klarade sig Grönwall i 10 år utan erfaren bryggmästare. Grönwall blev uppmärksammad då han levererade ett speciellt öl, Vegaölet, till den Nordenskiöldska polarexpeditionen 1878 – 80. Han genomförde flera om- och nybyggnader inom anläggningen. Arbetsstyrkan uppgick vid sekelskiftet till 53 arbetare. Grönwall blev framgångsrik och intog en ledande ställning bland Stockholmsbryggarna.

Skanning 20170518 (16)

År 1889 sålde Grönwall sitt bryggeri till det konsortium som senare bildade AB Stockholms bryggerier. Grönwall var en kort tid anställd som disponent där, men anställningen blev kortvarig då han hade svårt att underordna sig de nya ägarna. Grönwall ville skapa en konkurrerande tillverkning till det växande Stockholms bryggerier genom att satsa på AB Böhmiska Bryggeriet som han själv varit med om att grunda. Verksamheten i bryggeriet fortsatte fram till 1903 men genom rationaliseringar inskränktes driften först till svagdrickstillverkning för att 1912 upphöra. Pilsnertillverkningen flyttades till Neumüllers bryggeri på Södermalm. Namnet Grönwalls levde kvar länge på etiketten för Pripps svagdricka. Bryggerianläggningarna såldes i omgångar, huvuddelen till Thulekoncernen 1949 (senare Skandia).


3.     Hamburgerbryggeriet

Hamburgerbryggeriet byggdes upp med ett litet bryggeri som grund. Det kan dateras till 1670-talet beläget på Luntmakaregatan 4 (kvarteret Oxhuvudet). Efter åtskilliga ägarskiften där bryggeriet gick i arv; till exempel tre generationer Dubois på 1700-talet och genom ingiften med familjen Hartman och Westman växte bryggeriet. År 1820 betecknades det som medelstort och sysselsatte 8 drängar och 5 pigor. Dessa kunde också ha uppgifter i bryggarnas jordbruk.

Skanning 20170518 (9)


År 1850 köptes bryggeriet av bryggaren Georg Reinhold Svensson som installerade en ångmaskin och utvidgade verksamheten betydligt. Han sålde bryggeriet till en trio år 1866. Det var då ett av de större på Norrmalm och det var då namnet Hamburger användes för första gången.

Efter ytterligare några transaktioner var en av ägarna, den branscherfarene tysken Franz Heiss, delägare till tre fjärdedelar. Under hans ledning utvecklades Hamburgerbryggeriet kraftigt.

Skanning 20170518 (14)

Pilsnerölet anses vara introducerat i Sverige av källarmästaren på Operakällaren Bengt Carlsson sedan han provat med ölsorten i samband med en resa 1877 i Böhmen. Han inspirerade bryggaren Heiss på Hamburgerbryggeriet att inhämta kunskap om fabrikationssättet. Till en början bemötte allmänheten pilsnerölet med stor misstro. Det ansågs för beskt. Men vartefter vande man sig och det medförde ett starkt uppsving för bryggeriet.

Hamburgerbryggeriet tillverkade även svensköl fram till 1885. I början av 1900-talet omfattade tillverkningen drygt 14 miljoner halvbuteljer.  Utrymmet inom kvarteret Oxhuvudet var utnyttjat till det yttersta. Med expansionen följde behov av en större tomt. Heiss var förutseende och hade redan 1875 köpt tomter inom kvarteret Riddarsporren vid Norrtullsgatan. En ny stor industriell anläggning uppfördes 1884  - 1888 och togs i bruk en kort tid innan bryggeriet övergick i AB Stockholms Bryggeriers ägo 1889. Heiss kvarstod ett par år som disponent. Arbetsstyrkan var då nära 100 personer, varav en tredjedel kvinnor. År 1914 uppfördes det stora brygghuset i hörnet Norrtullsgatan-Frejgatan.  Arbetsstyrkan hade då ökat till ca 200 personer. En genomgripande ombyggnad genomfördes under 1920-talet.

De svartvita fotografierna hämtade ur Bryggerier i Sverige av Staffan Nilsson.




Till vänster. Brygghuset, Norrtullsgatan 16 uppfört 1915, numera konferenslokal. Till höger. Disponentvillan Norrtullsgatan 12 liksom den stora mälteribyggnaden längs Norrtullsgatan söderut.


Hästdragna kärror var det gängse transportmedlet för öldistribution. Det behölls länge inom branschen.  Stockholms Bryggerier hade 1910 i sin tjänst 700 hästar och fortfarande 1938 90 st. Samma årtal var antalet bilar 5 resp 180. Efter krigsslutet blev dock transporterna alltmer motoriserade, men några hästar behölls länge som reklaminslag.  Den sista hästdragna bryggarvagnen i Stockholm utgick från Hamburgerbryggeriet våren 1952 dragen av halvardennern Modig.

Bryggeriet var i drift fram till 1970. Verksamheten flyttade då till anläggningarna i Bromma.Fastigheten övertogs av kommunen. Några byggnader revs och ersattes av bostäder. Andra efter Norrtullsgatan finns kvar; brygghuset i jugendstil, disponentvillan och mälterihuset. Brygghuset anses vara en av de mest omsorgsfullt utförda industrimiljöer i Sverige. Efter att bryggverksamheten upphört har brygghuset använts som squashhall och från 1980 för studie- och konferensverksamhet.


170822 Zorn suddad text 2

Anders Zorn (född 1860) var utomäktenskapligt barn av en dalkulla och den bayerske bryggmästaren Johann Leonard Zorn. Han arbetade det året på Arenanders porterbryggeri samtidigt med Anders mor Grudd Anna. Han flyttade därefter till

Finland. Bryggaren Dölling (Nürnbergs bryggeri) anställde den tidigare bryggerikullan Grudd Anna nu som trädgårdskulla. 


Mot hennes son Anders var Dölling mycket hjälpsam. Bland annat vistades denne sommaren 1872 på Döllings egendom Fredriksro på Värmdön. Han hade alltså tidigt viss kontakt med bryggeribranschen.

Målningen ”Bryggeriinteriör” är utförd i Hamburgerbryggeriets tappningslokal av Anders Zorn 1890.

Målningen finns på Göteborgs konstmuseum. Bilden kopierad ur Hans Henrik Brunners biografi om Anders Zorn.

 


Några mindre bryggerier i Norrmalm

I Stockholm fanns på 1800-talet en koncentration av bryggerier till några få kvarter inom Adolf Fredriks församling, men även på Södermalm fanns åtskilliga, främst i Katarina församlings område. Mångfalden av bryggerier illustreras på kartan där etableringar på Norrmalm 1850 m a o före vattenledningsnätets tillkomst finns markerade. År 1848 upphörde försäljningsskatten och därmed underlag för en tillförlitlig statistik. Markeringar med ofyllda cirklar, nr 26 och 33, avser bryggerier som tillkom senare.


170821 delkarta 1


 

Förklaringar och kommentarer till kartan:

1.  Bomans bryggeri låg på den nu försvunna Lilla Badstugatan ungefär på platsen för plaskdammen söder om Stadsbiblioteket. Bryggeriet hade anor från 1700-talet. Det genomgick ett antal ägarskiften. John Edvard Boman övertog verksamheten 1845. Han var framgångsrik och anlitades för kommunala uppdrag. Genom obetalda borgensförbindelser gick dock Boman i konkurs 1868 och bryggeriet drevs av Bomans änka fram till 1886. Som ett led i den tilltagande strukturrationaliseringen inom branschen övertogs bryggeriet av en grupp stockholmsbryggare under namnet Svea. Det såldes 1896 till AB Stockholms Bryggerier.

2.  Westins bryggeri låg på Stora Badstugatan 66 mitt emot nuvarande Handelshögskolan (nuvarande Sveavägen 88). Det hade en obruten rad av ägare ända sedan 1600-talet. Bland dessa återfinns ”bryggarkungen” Abraham Westman. Ägare var bland andra Magnus Brandelius känd för litterärt intresse. Han dog ung. Därefter kom Westin (löjtnant i borgerskapets kavalleri) in som ägare. En annan ägare var Fredrik Rosenquists bryggmästare Franz Adam Bechmann. Han upparbetade på kort tid tillsammans med sin bror Georg Adam bryggeriet till en god affär. Den blev dock kortvarig då Bechmann avled 1859. Bryggeriet fick senare genom ägarskifte andra namn; Bechmanns Bayerska bryggeribolag, Bryggeriaktiebolaget Föreningen och Berlinerbryggeriet innan det köptes upp av AB Stockholms Bryggerier 1895.

3.  Kruses bryggeri med adress Holländargatan 15 hade tidigare drivits av ”bryggarkungen” men såldes  1816 av dennes änka till Christoffer Brandelius. Bryggeriet upphörde 1850.

4. Bollins på Drottninggatan 90. Upphörde 1856.

5.  Christopher Brandelius, Holländargatan 7. Bryggeriet drevs efter hans död 1851 av dottern som lade ner det 1853.

6. Eichorns bryggeri låg på Repslagargatan 8 (nuvarande Olofsgatan 16). Efter ett antal ägarskiften drevs det under namnet Edinburghs porterbryggeri till 1878 då det avvecklades.

7. Dubois bryggeri på Stora Badstugan 15 (Sveavägen 39) övertogs av Axel Arenander som drev det till 1900 under namnet Edinburger Porterbryggeri som han övertagit från det nedlagda bryggeriet under p.6.

8. Hauffmans bryggeri som låg på Stora Badstugatan 13 (Sveavägen 37) höll fast vid tillverkning av svensköl. Det klarade inte konkurrensen med det tyska ölet och gick i konkurs 1869.

9. Setterwalls på Olofsgatan 6 fick en fortsättning som Norra Bäjerska Bryggeriet med start 1847 ägt av Georg Setterwall. Fredrik Wilhelm Bille och hans söner övertog 1855 och drev bryggeriet, näst störst i Stockholm (51 arbetare 1880), med framgång fram till 1898 då det upphörde. Tillverkningen var inriktad på tyskt öl.

10. Lindgrens, Luntmakargatan 18 köptes av Carl Axel Grönwall 1867 som sålde till AB Stockholms Bryggerier 1889.

11. Rolanders, Luntmakargatan 4, såldes 1866 till Hamburger-Bolaget som gick upp i Hamburgerbryggeriet.

12. Askergrens, Jakobsbergsgatan 6. Ny ägare 1868 under namnet Wienerbryggeriet. Såldes 1894 till Stockholmsbryggerier för att läggas ner.

13. Sjösteds, Biblioteksgatan. Upphörde 1870. Förändrades till maltfabrik.

26. Bryggeriet Robsahm & Boman på Oxtorgsgatan 7 hade tidigare ägts av Claes Axel Schmiedte som utvecklade det till ett av de största på Norrmalm. Han drev också ett brännvinsbränneri (i Huvudsta) som dessvärre ledde till ekonomiska svårigheter och drev honom till konkurs. En pikant historia är att Schmiedte hade haft en flyktig ungdomsförälskelse med sångerskan Jenny Lind. Vid några tillfällen hjälpte hon honom senare i livet med lån när han var i ekonomisk knipa. Han var pionjär på tillämpning tekniska uppfinningar. Han var t ex bland de allra första i staden att installera gasbelysning och använde tidigt ångmaskiner för drift av bryggeri och bränneri.  

Abraham Robsahm, som varit lärling hos Rosenquist, hade lärt sig den bayerska bryggmetoden och var en av de tidiga bryggarna som gick över till den tillverkningsmetoden. I ny ägo 1881 ändrades namnet till Centralbryggeriet. Redan tre år senare upphörde bryggeriverksamheten, men lokalerna användes delvis för lager och mälteri av andra bryggerier.

33. Ritous bryggeri grundades 1864 på Stora Bastugatan 43 -45 (numera där Handelshögskolan finns)

34. Under dess korta historia drabbades det av två konkurser. Sist var namnet Stockholms Porterbryggeriaktiebolag. Företaget upphörde 1889.

Under de sista decennierna av 1880-talet var etableringstakten låg.  I stället skedde en kraftig strukturrationalisering som berörs längre fram i uppsatsen. Inom Norrmalm tillkom utöver de båda redan nämnda (26 och 33) följande bryggerier: 

- AB Viktoriabryggeriet grundades i 1896 och drevs i Hamburgerbryggeriets f d lokaler på Luntmakargatan 4. Det upphörde 1904.

- Birger Jarls Bryggeri startade 1903 med svagdrickstillverkning på adressen BirgerJarlsgatan 101.  Det köptes av AB Stockholms Bryggerier 1929 och verksamheten flyttades över till Münchens Bryggeri 1945.

- Norrmalms Bryggeriaktiebolag på Tomtebogatan 11 grundades 1927. Flyttades till Sundbyberg 1932.

- Fagerdals Bryggeri på Västmannagatan 64 fick en kort historia på fem år från starten 1936.


Fusioner i Stockholm inom bryggeribranschen

En skarp konkurrens hade utvecklats efter skråtiden genom osunda rabattavtal till större kunder, dolda leveransmonopol genom utkörarna och - inte minst - prisdumpning från landsortsbryggerier. År 1865 kostade en helbutelj öl, omräknat efter dagens penningvärde, ca 10:50 och sjönk till 7:80 kr på10 år (en helbutelj rymde 650 ml = ¼ kanna).

Denna situation drev fram konkurser och sammanslagning av ett antal bryggerier till skillnad från landet i övrigt. År 1880 fanns i Stockholm 18 bryggerier. På initiativ av grosshandlarna Emil och Theodor Egnell och i samarbete med bankiren Louis Fraenckel (senare knuten till Handelsbanken) bildades 1889 ett konsortium som köpte Hamburgerbryggeriet och Nürnbergs Bayerska Bryggeribolag.  Konsortiet sålde de båda bryggerierna till det nybildade AB Stockholms Bryggerier. I styrelsen för bolaget ingick verkställande direktörerna för de båda bryggerierna. En kort tid därefter förvärvades några mindre bryggerier; Bomans, Berlinerbryggeriet, Billes samt Grönwalls bryggeri och senare Birger Jarls bryggerier. År 1910 tillkom andra stora bryggerier i Stockholm; Münchenbryggeriet på Söder Mälarstrand, S:t Eriks bryggeri på Kungsholmen och Stora bryggeriet på Hornsberg. Dessa hade grundats mellan 1855 och 1890. Andra mindre bryggerier upphörde under tryck av den pågående fusionsperioden under slutet av 1800-talet.

Ölförsäljningen ökade under 1890-talet så att såväl den ökade produktionsvolymen som behovet att skaffa en modern maskinpark krävde omfattande om- och nybyggnader av anläggningarna. Hamburgerbryggeriet hörde till de större satsningarna.

AB Stockholms Bryggerier kom alltså att dominera branschen. Detta reducerade givetvis konkurrensen, men nya försök gjordes ändå att ta andelar på marknaden.  Ett av dem utfördes av C.A. Grönwall som beskrivits under avsnittet Grönwalls bryggeri.

År 1910 hade alla konkurrenter till AB Stockholms Bryggerier köpts upp eller upphört.

På Norrmalm finns numera bara ett bryggeri, nämligen mikrobryggeriet Monk´s Café & bryggeri beläget i hörnet Wallingatan/Västmannagatan.


Källor

Anders Sjöbrandt, Björn Sylvén: Staden som försvann

Samuel E. Bring: Bryggerier och bryggare i Stockholm under senast förflutna hundra år. Stockholm 1927.

Samuel E. Bring: Hamburgerbryggeriet till 1910. Stockholm 1936.

Samuel Bring m fl: Bidrag till Stockholms bryggeriers historia. Stockholm del VI 1956 och VII 1964.

Harald Thunaeus: Ölets historia i Sverige. Del 1 och 2. Stockholm 1968.

Carl-Magnus Rosell: Oxen mindre. Ett stockholmskvarters historia. Försäkrings AB Skandia 1979.

Sune Carlsson: Aktiebolaget Stockholms Bryggerier 1889 – 1938. Stockholm 1939.

Staffan Nilsson: Bryggerier i Sverige. Riksantikvarieämbetet RAÄ 1983:4. Uppsala 1983.

Sveriges bryggerier: Hemsida. Historik, antal bryggerier.

Wikipedia




Leif H Eklund och Leif Stenudd 2017

 

 

 

 

 

 

 

© Adolf Fredriks historiegrupp 2007 – 2017