År 1743


SSM0001322 a

J L Deprez akvarell från 1799 föreställande Gustav IV Adolfs hemmarch genom staden efter trupprevy på Ladugårdsgärde.


Hattarnas första ryska krig

Frankrike uppmanade hattregeringen att ta kontakt med Turkiet. Major Malkolm Sinclair sändes dit med diplomatiskt uppdrag. På återfärden år 1739 mördades han av den ryske officeren Küthler. Sinclairsvisan, i vars sista strof (se nedan), Karl XII uppmanar eftervärlden att hämnas Sinclair, ansågs påverka starten av svensk-ryska kriget. Visan skrevs av Anders Odel, prästson från Västergötland, symboliskt nog född 1718.  I juni 1741 förklarade hattregeringen krig mot Ryssland. Kriget var ett totalt fiasko med stor förlust i slaget vid Villmanstrand och en underhållstjänst som inte fungerade. General Lewenhaupt ledde fälttåget med Henrik Magnus von Buddenbrok som andreman. I augusti 1742 kapitulerade svenska armén utanför Helsingfors. Långvariga fredsförhandlingar hölls på Åland.


Därför, I hjältar, som ha mod
och hjärta uti bröste,
ack, hämnen Malkolm Sinclairs blod,
som Küthler mordiskt öste!
För övrigt är jag städse er
tillgiven alla tider,
och slutar nu, helst som jag ser,
vår sol i skuggan skrider.                                                                  

(Anders Odel 1739)

 

Dalupproret

Bakgrund

Våren 1742 kallades till riksdag i Stockholm. Det behövdes en riksdag för att avsluta kriget med Ryssland och utse en tronföljare. I Dalarna var det dystert. Efter missväxt rådde halvsvält i särskilt Västerdalarna.

Dalregementet hade förlorat trehundra man i slaget vid Villmanstrand (Lappeenranta) i augusti 1741. Dalregementets soldater hade en fastare anknytning till den lokala befolkningen än i övriga Sverige genom att indelningsverket hade en delvis annan utformning. På grund av de säregna jordförhållandena hade man ingen jord att avstå till något torp utan soldaten fick istället en årlig ersättning. Dalregementets soldater hade lätt att växa in i bondesamhället och hade högre anseende än soldater i övriga Sverige. De deltog t ex ibland (med regements-chefens tillstånd) i herrarbetesvandringarna (se nedan). De var medvetna om sitt rykte att ha varit ledare för den folkliga frihetskampen och att vara elittrupper inom armén. De ville inte förhandla med ämbetsmän utan tala direkt med kungen.

Spannmålspriserna var höga på grund av tullar och försvårad import. Den lönsamma handeln
med Norge hade stoppats genom utökad gränskontroll. Redan i normala fall kunde man inte försörja sig på jordbruk i Dalarna. Det var ingen slump att inga adelsmän var intresserade av att etablera gods med storjordbruk där. Delar av året drygade dalfolket ut kassan med herrarbete dvs. att vara gästarbetare på annan ort. Damerna som roddarkullor och servitriser i Stockholm eller hushållshjälp på storgodsen i angränsande landskap. Herrarna var mestadels på byggnadsarbete i Stockholm eller på utvecklings- och underhållsarbeten vid storgodsen. Ordet herrarbete kom dock från att man arbetade för herrar, inte att man ansåg sig som herrar. Från bara Mora socken gav sig 1000 personer iväg vid mitten av 1700-talet. Resan till Stockholm företogs till fots och ofta i stora grupper under organiserade former. Dalfolket var vana vid förbindelser med Stockholm och de angränsande landskapen. När de var på herrarbete höll de kontakt med varandra och samlades och skvallrade på söndagarna. Den sociala gemenskapen var viktig och man höll viss kontroll på varandra. 

 

Samling och probleminventering i Dalarna

Rykten spreds och fångades upp dalkarlarna emellan. Mot överhet och okända försökte man vara så tystlåten som möjligt. Herrarbetare och soldater som färdades fram och tillbaka mellan Dalarna och Stockholm medförde mer eller mindre välgrundade rykten. Diskussioner skedde på krogar och gästgiverier, kyrkvallar, sockenstugor och andra platser där man normalt träffades för t ex bymöten, sockenstämmor och ting. Överheten var oroad, rikligt med spioneri på vanligt folk förekom, rapporterna finns bevarade. Brev bröts, lästes och beslagtogs.

Ryktena gällde orsakerna till att så stora förluster gjorts vid Dalregementet i Finland och vad som skett när nya rekryter i maj skulle skeppas ut från Stockholm till Finland. De hade vägrat i första vändan för att de inte fått ut vapen och annan utrustning. De hade begärt och fått ett möte med kungen och därefter gått ombord. Ett rykte sade att spannmålsimport hade förbjudits av ”herrarna” i Stockholm. I juni 1742 begärde allmogen i Västerdalarna ett extra landsting i Falun. Ett sådant beviljades under förutsättningen att man samlades fögderivis med häradshövdingen som föredragande. Men dalkarlarna ville framstå som eniga inbördes och tala direkt med landshövdingen, konungens befallningshavande, inte via mellanhänder.

Därför samlades man alla på en gång i Falun den 21 juli. Skinnar Per Andersson från Sollerön valdes till riksdagsman. Han hade mycket stort förtroende från främst Siljansocknarna. En lista sammanställdes av de krav man hade och i vilken grad de ansågs viktiga. Dessa krav skulle Skinnar Per Anderson framföra både i mötet med landshövdingen och senare i riksdagen.

  1. Man önskade leva efter Konung Karl XI:s hälsosamma förordningar.
  2. Dalregementets soldater skulle följas åt i krig; regementet skulle inte splittras.
  3. Man ville veta vart pengarna till soldaternas kläder och besparingsmedel tagit vägen.
  4. Man ville bli befriad från att ordna vargeringskarlar (reserver) till soldaterna.
  5. Även adel och präster borde underhålla soldater i krigstid.
  6. Man ville bli befriad från tullen vid handel med Norge och de omgivande landskapen.
  7. Man ville ha försäkringar att ”rätt” frågor fördes fram i riksdagen av de egna riksdags-männen.
  8. Landsförrädare skall alltid straffas med döden.

Vid detta landsting enades rörelsen. Mötet blev en manifestering av den gemenskap mobiliseringen i fortsättningen byggde vidare på. Man var överens att besöka herrarna i Stockholm och det var dalkarlarna som skulle göra det. 


Upprorsrörelsen organiserar sig

I mars 1743 valdes med överväldigande majoritet den danske kronprins Frederik till tronföljarkandidat av bondeståndet. Nästa landsting var i Leksand i april 1743. Det var efter att regeringen utfärdat en order att Dalregementet skulle sändas till Västerbotten för försvar mot förmodat ryskt anfall. Den nyligen utnämnde landshövdingen, tidigare lagmannen i Östergötland, Carl Gustaf Wennerstedts uppdrag var att övertala de motsträviga dalkarlarna att gå med på detta. Till mötet hade kommit mer folk än som var kallade. Mötet vägrade att utse representanter; man ville manifestera rörelsens enighet. Man vägrade släppa soldaterna förrän generalerna som fört befäl under kriget hade straffats och den danske kronprinsen valts till tronföljare. Upprorsrörelsen hade härmed valt sina två enande profilfrågor. Skinnar Per Andersson hade med sig en spikklubba som en symbol för vad dalkarlarna tidigare hade

enats om. Han tog löfte av den närvarande allmogen att inte släppa iväg soldaterna förrän han gav dem besked. Upprorsrörelsen hade fått sin förste enande ledare och landshövdingens auktoritet erkändes inte längre. 

 

Enighet skapas

Destinationen för Dalregementets marsch ändrades till Gävle. Generalerna ställdes inför rätta. Då ansåg sig Skinnar Per Andersson ha fått som han velat. På uppdrag av danska sändebudet reste han runt i Dalarna för att övertala bönderna att släppa iväg soldaterna. Deras förtroende för Per sviktade, han beskylldes för att ta mutor och för att förråda bönderna. Det blev allmän oenighet. För att lösa detta kallades till ett möte i Lisselby i Mora den 30 maj. Vid detta möte infördes metoden hot och misshandel som verksamt medel att övertyga de tveksamma. Till slut beslöt man att bönderna och soldaterna gemensamt skulle gå till Stockholm och se till att generalerna blev straffade och att få allmogens pålagor sänkta. Man skulle anlända till  Stockholm i tid före den 21 juni då tronföljarvalet var planerat att ske i riksdagen. Budkavle om detta skulle genast sändas ut. Som ledare för marschen utsågs Gustaf Schedin, bokhållare vid Insjö kopparverk i Åls socken och major Wilhelm Gustaf Wrangel från regementet. Upprorsrörelsen hade fått ytterligare två ledare. Wrangel måste ha varit mycket användbar för organisering av själva marschen och umgänget med andra militärer.

 

Samling

Den 9 juni 1743 samlades allmogen i tusental i Falun för att gemensamt tåga till Stockholm. Den politiska linjen noterades i ett principdokument, även kallat valakt. Som första och egentligen enda punkt framfördes valet av den danske kronprinsen till tronföljare. Dokumentet undertecknades av 33 dignitärer i Falun bland dem landshövding Wennerstedt och major Wrangel. En passage i dokumentet antydde att dalkarlarna var beväpnade och att vissa ansåg att de skrivit under pga. hot om våld. Detta dokument skickades genast till riksdagen med två ombud. Denna samlande symbolfråga och dokumentets legitimitet blev ett effektivt sätt att mobilisera vidare. Den allmänna strävan att återinföra enväldet hade omformats till en specifik fråga med stor politisk aktualitet.

 

Bondetåget

Den 11 juni kom dalkarlarna iväg. De var inte längre fattiga stackare utan självmedvetna bönder som ansåg sig agera legitimt med en enighet som fanns i hela Dalarna. Ordningen var god, sammansättningen av styrkan var i teorin fyra bönder på varje rote, dvs fyra bönder plus en soldat. Ca 900 soldater torde ha deltagit varav hälften oövade rekryter ofta märkta av svältvintern. De tågade sockenvis med Gustav Schedin som anförare i täten, han hade major Wrangel som diskret rådgivare. Framryckningen skedde i ilmarscher vilket gjorde att det inte blev tillfälle för folk att ansluta sig och göra det hela till den folkrörelse som myndigheterna var så rädda för.

 

Motåtgärder från Stockholm

Myndigheterna gjorde vad de kunde för att försena dalkarlarnas ankomst till Stockholm till efter att budet om fred med Ryssland anlänt från Åbo och tronföljarvalet skett. Under marschen uppmanades dalallmogen att sätta ihop listor med besvär till Kungl. Maj:t. Tanken var att söka splittra allmogen och få dem att göra sin prioriteringsprocess en gång till.

I Tibble utanför Uppsala den 19 juni sattes i all hast ett dokument ihop som i stort sett följde valakten från Falun. Vidare skrev man att man inte hade tid att stanna vid Stäket som de uppmanats till. De skulle gå in i staden för att förvissa sig om att befälhavarna vid det finska fälttåget skulle straffas.

Man avslutade med att man önskade att kungen skulle besöka dem så de kunde betyga sin vördnad. 

Myndigheternas demobiliseringsförsök misslyckades. Myndigheterna lyckades däremot med något, de två symbolfrågorna var avgjorda redan när dalkarlarna gick in i Stockholm. Fredsavtalet undertecknades preliminärt den 16 juni och där ingick att  Adolf Fredrik skulle väljas till tronföljare. Generalerna var dömda till döden, Buddenbrock redan tidigare och Lewenhaupt samma dag man gick in i Stockholm, den 20 juni.  

                     

Kampen om Stockholm

Den 18 juni 1743 anlände ”dalkarlsarmén” till Stäketsundet. Broar hade byggts och rivits pga. stridigheter mellan väg och sjöfartsintressen och för tillfället hade sjöfarten övertaget.

Den 20 juni var en avdelning från Mora framme vid grindarna till Karlberg. Efter lite övertalning öppnades grindarna och dalkarlarna blandades med soldaterna. De förlades på olika ställen sockenvis. Männen från Rättviks socken blev t ex förlagda på Drottninggatan, de från Husby mellan nuvarande Adolf Fredriks kyrkogata och Hötorget. Vid Hötorget inhystes Mora kompani. Vid Packartorget, nuvarande Norrmalmstorg, hade Tuna socken sina kvarter.

Gustav Schedin bodde till en början på Norrmalm men flyttade sedan till sin kusin, hökaren Erik Elfström på Stora Nygatan i Gamla Stan. Major Gustaf Wrangel bodde hos generalmajor Georg Gustaf Rosenhane på Drottninggatan. Vid båda huset satte dalkarlarna ut stark vakt.

Under ett dygn kontrollerade dalkarlarna Stockholm. Deras patruller rörde sig överallt i staden och skötte sina uppgifter med sträng militär drill. Gardet hade trängts undan till Riddarholmen där deras uppgift var att skydda kungen som satt i Wrangelska palatset. Det fattiga borgerskapet visade stor glädje över dalkarlarnas ankomst. De sa att herrarna inte alls hade lika rätt som detta ärliga folk och inga soldater, varken från gardet eller från de andra regementena skulle skjuta på dem.

Den 21 juni delade staten ut en månads proviant till dalkarlarna. På eftermiddagen samlades dalkarlarnas deputerade i bondeståndets plenisal på Svartmangatan för att diskutera besvären, freden och successionen. En deputation av finska krigsfångar och riksdagsmän sökte beveka dalkarlarna att acceptera freden med Ryssland.


Malmtorget – Norrmalmstorg – Gustav Adolfs Torg

Den yta vi idag kallar Gustaf Adolfs Torg hette 1743 Norrmalmstorg. Operan fanns inte, där låg det Ekebladska palatset med front mot Fredsgatan. På UD:s plats låg det Torstenssonska palatset, likaledes med front mot Fredsgatan. I norr begränsades torget av kvarteret Vinstocken österut från Malmtorgsgatan: överstebostället Kastenhof en ”Källare” (krog) och Norra Kämnärsrätten med rannsakningshäkte (lägsta rättsinstans underställd Rådhusrätten). Där satt general Buddenbrock häktad under oroligheterna. Dansmuséets hus hette Lejelska huset och på andra sidan Regeringsgatan låg Kongl Hof Apotheket Lejonet (kv Jakob mindre). I söder vid Norrström låg en liten kasern för Livgardet. Hörnet med Medelhavsmuseet var Cancellie Rådet Ekestubbes hus (kv Johannes Större).  

 

Slaget på Norrmalmstorg

Den 22 juni bildade dalkarlarna front längs torgets norra sida med musköter, pikar och klubbor, några kanoner, totalt tvåtusen man.

Tvåtusen soldater hade mobiliserats till stadens och slottets försvar, Vända mot bönderna längs torgets södra sida med ryggen mot Strömmen (ganska riskfylld placering) stod fotsoldater och ryttare. I mitten fanns infanterister ur Skaraborgs, Älvsborgs, Södermanlands, Upplands och Västmanlands regementen. På flyglarna fanns ryttare från Livregementet till häst. Ett kompani ur Västgöta ryttare stod vid Jakobs kyrka.

Klockan 15.00 upplästes en kunglig befallning, bönderna beordrades att lämna staden senast om två timmar. Till trängseln med tusentals bönder fogade sig åtskilliga nyfikna stockholmare. Därefter började soldater avväpna bönder som befann sig på sidogatorna nära torget.

Fram mot torget red Västgöta ryttare. Dalkarlarna sköt ett kanonskott över ryttarna. Överste Lagerkrantz som själv ledde kompaniet red fram till bonden och sköt honom på fläcken. Därmed brakade det hela löst. Order att ge eld gavs av riksrådet Gustaf von Rosen (med erfarenhet från Poltava) till Västmanlands regemente som svarade: ”de är våra föräldrar, bröder och släktingar, vi skjuter inte på dem” och de satte för fot gevär. Även vid Upplands och Södermanlands regementen vägrade många att skjuta medan andra sköt i luften. Livregementet till häst fick order men många vände och red bort över Norrbro. Västgöta kavalleri och Älvsborgs regemente anföll. Särskilt mordiska var de yngsta officerarna som saknade egen stridserfarenhet.

Bönder vek undan och började fly. Dalkarlar jagades av ryttare och fotsoldater längs Malmskillnads- Regerings- och Drottninggatorna. Över 3000 dalabönder och 600 dalasoldater togs till fånga. 140 dalabönder stupade. Bland trupperna räknades ca 40 döda och sårade. Riksrådet och generalen Per Adlerfelt som var på platsen för att medla var bland de döda.

Regeringens militära aktioner på torget var en misslyckad manöver som inte tjänade något syfte och slutade i meningslöst blodbad.

  

Efterspel

Myndigheterna hämnades på Dalregementet. Den hemmavarande delen av Dalregementet splittrades och förlades i garnison i Karlskrona, Kalmar och Karlshamn. Först i maj 1744 återkom de till Dalarna.

Gustav Schedin och Skinnar Per Andersson avrättades men Wilhelm Gustaf Wrangel klarade sig med åtta år på Varbergs fästning. Ingen av dem var närvarande under striderna.

Dalkarlarna fick inte någon dansk kronprins. Något uppnådde man dock. Handelsrestriktionerna med Norge togs omedelbart bort. Torpen blev fria från skatt och åkerbruket utvecklades.

 

Egen kommentar

Jag anser att det inte är helt korrekt att kalla Dalupproret för uppror, det var en politisk demonstration av en politiserad allmoge. En upprorsrörelse mot staten begär inte att få träffa statens främste symbol/företrädare för att betyga sin vördnad. ”Vapnen” var historiska symboler. De hade kunnat hämta moderna vapen i Dalregementets förråd. Olyckligtvis gick det snett. Beväpningen var onödig, ett taktiskt missgrepp. Före intåget i Stockholm hade kungen personligen beordrat överste Lagercrantz som var chef för Älvsborgs regemente med Västgöta kavalleri att inte ge verkanseld. Eldgivningen som skedde var minst lika felaktig som den i Ådalen 1931. Hade det skett idag skulle man ha bildat ett parti. Hela mobiliseringen i Dalarna visar hur jag föreställer mig det går till när man bildar ett parti. Delar liknar vad som hände vid bråket vid almarna i Kungsträdgården 1972 då Stockholmspartiet bildades.


Adolf Fredrik blir kronprins 

Freden i Åbo undertecknades preliminärt den 16 juni och definitivt den 7 augusti 1743. Ett av villkoren var att Adolf Fredrik av Holstein, biskop av Lübeck, skulle bli svensk kung. Adolf Fredrik, född 1710, fick som dopgåva en officersfullmakt av Karl XII. Bönderna ville ha den danske kronprinsen Frederik. Den tidigare av ryssarna tilltänkta tronföljaren Karl Peter Ulrik, kejsarinnan Elisabets systerson, som Adolf Fredrik var förmyndare för blev 1742  tronföljare i Ryssland. Hans far var kusin till Adolf Fredrik. En stor del av Europas kungahus hämtade vid denna tid, som de trodde, friskt blod från nordtyska småstater. Den blivande Katarina den stora var Adolf Fredriks systerdotter.


Adolf Fredrik of Sweden

Adolf Fredrik i kröningsdräkt, samtida oljemålning av Lorens Pasch d.y. 


Ryska trupper kommer med Adolf Fredrik

Myndigheterna med Hattarna i spetsen vågade inte lita på svensk militär längre. Hattarna var dock minst av allt några principryttare – direkt efter freden i Åbo i augusti 1743 bad de Ryssland om hjälp med trupper för att skydda mot en hotande dansk invasion.

Onsdagen den 12 oktober anlöpte en rysk galärflotta Furusund. Befälhavare var den ursprungligen skotske generalen James Keith. Följande fredag bevittnade han kronprins Adolf Fredriks ankomst till Stockholm. Han skriver i sin rapport till kejsarinnan Elisabet I: 

Igår kom jag med generallöjtnant Soltikov på Ers Majestäts befallning hit, lämnade eskadern i svenska skären 10 mil härifrån. Idag höll kronprinsen sitt intåg och blev mottagen med obeskrivlig glädje och uppriktig tillfredsställelse, efter vad man kunde se.

I sin rapport en vecka senare är Keith utförligare:

Jag for med Soltikov strax till slottet, där vi infördes i konungens kabinett, varest även funnos grevarna Gyllenborg, Lagerberg och Cronstedt. Jag framförde Ers Majestäts kompliment och lämnade rapport om den till Sverige ankomne kåren. Hans Majestät sade sig i de ryska truppernas snara ankomst se ett nytt bevis på Ers Majestäts vänskap, som han och hela svenska nationen aldrig skall glömma.

Keith installerades på Riddarholmen nära Wrangelska palatset som då var bostad för kungafamiljen och nu är säte för Svea Hovrätt. Han fungerade som inofficiell rysk ambassadör i Sverige under sin tid här.

Överenskommelsen om de ryska truppernas inkvartering undertecknades den 21 oktober och innebär i stora drag:

  • Kejsarinnan Elisabet I och kung Fredrik I hade högsta befäl över trupperna.
  • Trupperna skall spridas över flera orter längs Östersjökusten i Södermanland, Östergötland och norra Kalmar län.
  • Ryssarna ansvarar själva för sin utrustning.
  • Galärerna skall förläggas till Nyköping, Norrköping och Västervik.

Den 11 november rapporterade Lanmary, den franske ambassadören, att Keith inför ambassadören yppat planer på att de 12 000 man ryska trupper som fanns i landet skulle utnyttjas till en statskupp. Kungen skulle avsättas och kronprinsen utropas till kung och Englands vänner köras ut från rådet.


 General James Keith, oljemålning från 1755 av Antoine Pesne


Rysk militärparad genom Stockholm

På tjugofemårsdagen av Karl XII:s död onsdagen den 30 november 1743 paraderade de bägge kejserliga ryska regementena Rostovska och Kasanska med fanor och musikkår genom centrala Stockholm. 2 570 man i grönröda rockar, svarta pälsmössor, blänkande sablar och musköt på axeln. De hade två dagar tidigare marscherat från Ormingelandet till Södermalm och skulle nu vidare till förläggningsorterna i östra Uppland.

Tusentals människor kantade gatorna. Stämningen var spänd. (Karl XII måste ha roterat i sin grav).

Totalt över 12 000 man förlades sedan i de mellansvenska skärgårdar där ryssarna härjat i augusti 1719. Samtidigt hade kung Fredrik fest i residenset för den nye kronprinsen Adolf Fredrik, riksråden med kanslipresidenten Gyllenborg i spetsen, diplomatiska kåren och de högsta ryska militärerna (utom Keith som var sjuk). Efter flera skålar träder hovskalden Olof von Dalin in och deklamerar:

Vår Karl försvann, vår sol, vår Heder,
i dag för fem och tjugo år.
Sen har sig allt vänt upp och neder,
att Söder högst i Norden rår,
och Stockholm har nu i sin 
Det folk som skalv för blott hans namn…

Efter viss påtryckning embarkerade de ryska trupperna sina galärer och reste hem i slutet på juni 1744.

 

Referenser

Berglund Mats: Massans röst. Upplopp och gatubråk i Stockholm 1719-1848 Sthlm. 2009.

Grimberg, Carl: Svenska folkets underbara öden. Band VI, Sthlm 1922

Lundkvist, Klas: Gustav Adolfs Torg – en central plats i stadens historia. Sthlm 2004.

Persson, Anders: Den farliga hjälpen, Ordfront, 1981

Sandén, Börje Lars, Ericson Wolke, Lars: Vad hände egentligen? Bok 3: Dalupproret 1743, Sthlm 1993

Sennefelt, Karin: Den politiska sjukan. Dalupproret 1743 och frihetstida politisk kultur, Hedemora 2001.

Åberg, Alf: Vår svenska historia, Sthlm 1978

Åberg Alf: Tragedin på torget Sthlm 2002                                       

historiesajten.se


Torbjörn Lörstad 2012

© Adolf Fredriks historiegrupp 2007 – 2016