Arkitekten Carl Westman


Carl_Westman_1910.jpg


Carl Westman - den kände jugendarkitekten


Vem var Carl Westman?

Hans stora verk är i allt väsentligt begränsat till fyra stora huvudområden: villabyggandet, möbelarkitekturen, den monumentala profana arkitekturen och sjukhusbyggandet. Han var en av den nationalromantiska riktningens främste företrädare. 

Carl Westman föddes den 20 februari 1866 som yngste son till direktören i Jernkontoret Ernst Westman (1823-1891) och hans hustru Anna Mathilda, född Forssenius (1825). Det var i sin morfars hus, som han föddes. Det låg vid Sysslomansgatan nr 9 i Uppsala, i en stor lantlig trädgård.

Både fäderne- och mödernesläkt tillhörde den högre borgarklassen. Sina rötter hade han från två håll i västgötska odalsläkter. Den blivande arkitekten Carl Westman hade mycket att brås på, såväl på fädernet som på mödernet.

Carl Westman hade fyra syskon. Den äldste brodern Sven (1856-1806) var officer vid flottan och omkom i samband med en eldsvåda. Han var en skicklig tecknare. Den andre brodern Ernst Bianco (1859-) var affärsman och utvandrade till England, där han bland annat grundade en importfirma  för svenskt järn. Den tredje brodern hette Ernst Gustaf (1861-). Efter utlandsvistelser återkom han till Sverige och blev kamrer och slutligen kassadirektör hos Bolinders. Han var ungkarl och efter faderns död bodde han tillsammans med modern och systern Hedda (1857-). Hon blev en av Sveriges första kvinnliga bokbindare och utförde sitt hantverk med skicklighet och smak.

Redan 1872, när Carl var sex år, flyttade familjen till Stockholm. Det första hemmet låg vid Klara Strandgatan 14. Om somrarna vistades man ofta på Söderfors hos morföräldrarna, där hela släkten brukade samlas. Söderfors blev den riktigt fasta punkten i tillvaron för ”lille Dej”, som Carl kallade sig. I Stockholm flyttade familjen från våning till våning.

Carl Westman började skolan vid 6 års ålder i Beskowska skolan, men flyttade över till Nya Elementarskolan och avlade mogenhetsexamen 1885. Han konfirmerades i Klara kyrka 1882. Han skrevs in som ordinarie elev vid Tekniska högskolan 1885 och utexaminerades från dess fackskola för arkitektur 1889.  Hans betyg var väl i allmänhet medelmåttiga förutom i de konstnärligt betonade ämnena. Med utmärkt beröm godkänd, AB, fick han i arkitektoniska kompositioner. I frihandsteckning fick han a och i ornamentik AB. Hans något äldre vän och kamrat Erik Lallerstedt har berättat om många galna upptåg. Förutom alla practical jokes höll Westman inte inne med vad han ansåg vara på tok. Denna oppositionella inställning förklarar säkerligen också Westmans låga betyg i ämnet byggnadskonstens historia, som endast blev godkänt. Ynglingen ansåg nämligen att detta ämne för en modern arkitekt var något oväsentligt och förlegat och hjärtligt ointressant. 

Lallerstedt karakteriserar akademieleven Carl Westman som glad och missnöjd, en bättre sammanfattning var svår att finna. Het och blankögd gick han bland kamraterna med ett bistert skämt på läpparna. Westmans missnöje riktade sig i första hand mot undervisningen på Konstakademien, som han ansåg i hög grad felinriktad. Han var inte heller nöjd med förhållandena i Sverige överhuvud.

Efter studietiden reste de mer romantiska kamraterna utomlands. De reste till Frankrike, Italien, Spanien. De lät sig inspireras av de gamla sköna byggnadsverken. De modernt sinnade kamraterna reste i stället väster ut. Till Amerika for bland annat Ferdinand Boberg och Carl Westman, även Lallerstedt och Ragnar Östberg gjorde korta gästspel där. 

Amerikaresan dröjde dock ett tag för Westman. Han kände ett behov av praktisk erfarenhet av arkitektyrket först. Redan sommaren 1889 hade han biträtt Ernst Stenhammar med arbetsritningar hos Isaeus´ & Sandahls kontor. Sommaren 1890 kom han till Umeå för att arbeta hos stadsarkitekten F.O. Lindström. Staden hade brunnit 1888 och där fanns gott om arbeten. Bland annat skulle en nygotisk tegelkyrka byggas. Lindström berömmer honom för hans framstående förmåga i komposition och ritning, liksom hans självständiga sätt att lösa förelagda uppgifter, ”vilket låter mig ana att herr Westman med tiden kommer att intaga en bemärkt och framstående plats bland byggnadskonstens utövare”.

Sommaren 1891 biträdde han sin vän och äldrekursare Erik Lallerstedt, som då var sysselsatt med ritningarna till Konstakademiens nya byggnad. En episod från den tiden som är belysande för Westman: han hade gjort upp en fasadritning till akademihuset. På de många porträttmedaljongerna lästes olika konstnärsnamn. Men namnen räckte inte till och vid den sista medaljongen så skrev Westman, förmodligen efter en del grubblerier, ”Vete Fanson”. Ritningen kom omedelbart i retur från Överintendentsämbetet med anhållan att olämplig inskription skulle avlägsnas. Westman ändrade då namnet till ”Vete Hansson”.  Med den inskriptionen blev ritningen godkänd. Detta år hos Lallerstedt var en lycklig tid för Westman. Vännen och chefen Erik Lallerstedt gav honom mycket goda lovord och uppskattade till fullo hans originella begåvning och framstående skicklighet. Även av Westmans gamle huvudlärare på Arkitekturskolan fick han ett ytterst välvilligt intyg. Med dessa papper var tiden mogen för Westman med den efterlängtade Amerikaresan.

Carl Westman hade träffat Elin Andersson (1870-1928) från Karlstad på Konstakademien, 1889, där hon var elev vid akademiens målarskola. Hon var dotter till fabrikören Gustaf Adolf Andersson, som grundade Karlstads mekaniska verkstad och hustrun Augusta, född Tidholm. De unga förlovade sig under studietiden. Hon erhöll avgångsbetyg 1893 samt lovord. Därefter medverkade hon bland annat som illustratör i Boken om Stockholm, 1901. Elin arbetade som ornamentriterska och mönsterriterska för textilier. Utrustade med äktenskapscertifikat reste de via England med Amerikan-Line-ångaren PARIS till New York i juni 1893. Den 22 november samma år på Carl Westmans morfar Forssenius födelsedag vigdes de av fredsdomare Jacob New i Brooklyn. Bland bröllopsvittnena fanns vännen Ragnar Östberg.

Tiden i USA blev ekonomiskt prövande för det unga paret. Många arkitektbiträden gick arbetslösa på grund av den rådande depressionen, då byggnadsverksamhet mer eller mindre avstannat. Westman lyckades i alla fall få plats hos en fransk-amerikansk-mexikan, R.L. Daus. Denne arkitekt hade fått uppdraget att rita en kyrka åt en svensk Augustana-församling i Brooklyn.

Elin arbetade med sin målning och teckning och sålde en del till tidningar. En välkommen förstärkning av inkomsterna. Sonen Ragnar föddes 1894. Han blev uppkallad efter vännen Ragnar Östberg.

Westman kände sig besviken på USA. ”Jag ger tusan i dessa amerikaner, det är bara buissness, pengar - ingenting annat.” Han fann en uppkomlingsaristokrati, som kopierade franska renässansslott. Så tyckte han i sina dystrare stunder. 

Redan hösten 1894 fick Westman löfte om en eventuell plats på riksdagshusbyggets blivande ritkontor. I juni 1895 började han hos den ”store Aron”. Mellan den frodige Aron Johansson (1860-1936) och Westman rådde gott kamratskap. Han stannade på riksbyggnadens kontor till 1898. Riksdagen kunde flytta in 1905.

Första sommaren efter hemkomsten bodde Westmans en tid tillsammans med modern och brorsdottern Nanna på Köpmanholmen. Därefter flyttade familjen till Stockholm. Man hyrde en lägenhet på Klevgränd 5, strax ovanför Katarinahissen. Den hade en vidunderlig utsikt. Familjen bodde kvar där till 1900.

Carl Westman kände sig på allvar ro- och rotlös. Den trygga anställningen på riksdagshusbygget räckte inte. Han vill gripa sig an egna byggnadsprojekt. 

Till Stockholmsutställningen 1897 ritade Westman Stockholms bryggeriers paviljong. Den var ursprungligen en öppen rotunda. Efter utställningens slut skänktes byggnaden till Skansen och fick namnet Bragehallen. I slutet av 1960-talet byggdes Bragehallen om till arenateater.

Tillsammans med Oswald Westerberg deltog Westman tävlingen om samtliga byggnader till den stora Stockholmsutställningen 1897. Resultatet blev negativt och Westman börjar misströsta på sin förmåga och överväger att endast ägna sig åt möbelarkitektur.  Han gjorde en högst betydelsefull insats härvidlag. Han sysslade även med skämtteckningar. Han gjorde också skämtteckningar och affischer men bäst var han som sagotecknare.

Carl Westman deltog 1899 med ett tävlingsförslag till Stockholms Brandstodsbolags hus vid Skeppsbron i Stockholm. Inte mindre än 27 förslag hade lämnats in. Det var då hedrande att få andra pris. Hans förslag fick varmt erkännande i Teknisk Tidskrift. Så mycket mindre beröm fick prisnämnden för att de gett första priset åt ett av de ur 

Arbetarmöbeln av Carl Westman.

Foto: Nationalmuseum

konstnärlig synpunkt allra undermåligaste förslagen. Inget av förslagen utfördes. 

(Två år senare byggde i stället Isak Gustaf Clason ett palats på tomten i storsvensk barock, med återklang från en glansfull epok av far och son Tessin.) 

De första årens olust och oro övergick i harmoni och skaparglädje. Även den gamla missnöjda inställningen till de svenska förhållandena vändes undan för undan till sympati. Han var djupt fäst vid sitt svenska fädernesland, dess kärva, friska natur och dess gamla kulturtraditioner.

Carl Westman öppnade eget arkitektkontor 1897.

Under de sista åren på Klevgränd hade Westman i stor utsträckning ägnat sig åt möbelarkitekturen. Han gjorde här en högst betydelsefull insats.

Ungefär samtidigt som Carl Larsson slog sig ner i sin glada rödvita idyll i Sundborn lämnade Carl Westman Klevgränd på Södra bergen för det jungfrueligt friska och ensliga Saltsjöbaden. Familjen hyrde först en villa.  När ekonomin senare tillät så flyttade familjen in i en villa som Westman själv ritat, belägen högst upp på en kärv tall- och bergås. Det var år 1905. Adressen var Danska backarna 16. Villans plan är som alltid hos Westman enkel och redig. Åt solsidan ligger vardagsrum och matsal, vilka på ritningen kommunicerar genom breda skjutdörrar, men som redan från början förenades till ett enda stort sällskapsrum där den stora öppna spisen med sin murstock i bildar gränsen mellan det egentliga vardagsrummet och matavdelningen. I övre våningens luftiga västra gavelrum skulle Stockholms rådhus och flera andra storverk skapas under årens lopp. Westman övergav nu beteckningarna salong och förmak, han använde i stället vardagsrum. Westman ritade de flesta vitmålade möblerna, raka och enkla och sparsamt sirade med små uttrycksfulla utskärningar. I den enkla rödfärgade villan bodde familjen i 22 år. 

Det var under åren 1908-1916, som Westman framträdde som en av de främsta ledarna i svensk modern arkitektur. 

Sin inspiration fick Westman i den friska svenska naturen, där han strävade fram i nog så svårforcerad omgivning. Han ville mycket gärna ha med sin fru Elin, men oftast kunde det bli väl mycket för henne, vilket inte Westman brydde sig om. Han ville inte ha något pjosk! På vintrarna, när isarna lagt sig, då gav han sig ut på långa våghalsiga skridskofärder. En riktig friluftsmänniska!

Westman stimulerades säkert av sina närmaste vänner Erik Lallerstedt och Ragnar Östberg med vilka han umgicks flitigt i hemmet i Saltsjöbaden under angenäma sällskapliga former, men aldrig senare än till klockan 12 för då gick sista tåget till Stockholm! Det var tre djupt originella personligheter, som kompletterade varandra på ett lyckligt sätt. Deras tunga tegelkomplex påminde mycket om varandra, men Lallerstedt deklarerade öppenhjärtigt att Westman var den ende av dem, som på allvar ville vara svensk i sin konst.

Förutom med de tre arkitektkollegorna och åtskilliga andra, samt de många kära släktingarna, umgicks Westman med skulptörerna Christian Eriksson och Svante Nilsson samt dekorationsmålaren Filip Månsson. Redan tidigt hade Westman etablerat ett samarbete med dem. Eriksson utförde skulpturer till hus och konstmöbler, som Westman ritade, och Månsson dekorationsmålningar i de flesta av Westmans viktigaste byggnadsverk. Genom sina konstnärsvänner blev Westman även bekant med prins Eugen, som inte så sällan bjöd hem sällskapet till Waldemarsudde.

Innanför tegelmurarna på den skyddade skogstomten lekte snart en stor barnskara. Äldste sonen Ragnar, Sven Abraham som föddes 1899 och som hade fått sitt namn efter Carl Westmans farfar, dottern Gunnel Britta 1904, Hans Ingemar 1906, Bo Ingemund 1908 och yngsta sonen Sten Carl 1912. Carl Westman kunde tala med barn på barnens språk. Hans egna barn minns honom som en god sagoberättare. Han fantiserade ihop äventyr som kom det att kittla längs ryggraden. Han lär ha hållit på ett helt år så gott som var kväll med en enda fortlöpande saga, som handlade om ”Per Olof Söderlund” och dennes vådliga äventyr i Söderhavet.

Hygien, moral och estetik blev motto för arbetarbostäder. Men i realiteten blev budskapet starkast förankrat hos en grupp välbärgade intellektuella - en ny borgerlig livsstil, ledigare, mindre formell. Ellen Key hade tagit initiativ till ett par programutställningar på Stockholms Arbetarinstitut, 1899. Westman hade där medverkat med att rita en grönlaserad möbel med raka enkla pinnstolar till det ”Gröna rummet”. Ett annat rum fick namnet ”Blå rummet”. 

Arkitekterna Carl Westman och Lars Ivar Wahlman reste till England, som var ett föregångsland beträffande inredningskonst med mera. Efter den resan gjorde Westman en tydlig programförklaring. Han ville i arkitektur och inredningar ”få tag på det svenska lynnet, på det som utgör det väsentliga och karakteristiska för oss som folk. Med vår natur, med vår gamla allmogestil, vare sig den ger sig tillkänna i vävnader eller rödmålad stugor, med våra herrgårdar, gamla putspalats och köpmanshus (…) borde vi kunna göra en svensk konst med nutidens prägel och med aning om gamla sekel.” 

Karakteristiskt för den tiden var att så många av byggnadskonstens män även ägnade sig åt möbelarkitektur. Ferdinand Boberg, Christian Eriksson, Alf Wallander, Ragnar Östberg, Axel Lindegren , L.I. Wahlman och Carl Westman hörde till de mest uppmärksammade utställarna. Boberg och Eriksson var veteranerna. Alla talade på varierande tungomål den nya jugendstilens formspråk. År 1900 var Westman mogen för en egen möbelutställning i Konstnärshuset och blev föremål för en beundrande recension. Westman blev nu erkänd som en möbelkonstens förnyare i vårt land. Han deltog i flertalet möbelutställningar, även i Berlin. Sista gången var på Baltiska utställningen i Malmö. Westmans möbelproduktion ligger således samlad mellan åren 1895 och 1915.

De första villorna byggdes i Saltsjöbaden 1893. Exploateringen sköttes av Wallenberg-bolaget.

”Pressens villa” i Saltsjöbaden byggdes 1901-1902. Villan skulle utgöra vinst i ett lotteri, som Publicistklubben anordnade. Den var inte avsedd för någon särskild beställare. Den hade karaktär av idealvilla. Westman ritade både hus och inredning. Villan var anlagd i starkt kuperad terräng med murad stengrund. Det var nytt och djärvt att rödfärga en villa, avsedd för folk i de övre samhällsskikten. Vita vindbräden och foder samt en gröngul port. Villan öppnade sig mot naturen med sina stora vita verandor. Mycket i planlösningen hade engelsk influens, till exempel så låg kök och sällskapsrum grupperade kring hallen i bottenvåningen, med herrummet för sig, vardagsrum och matsal med öppna samband emellan. Matsalen hade väggfast bänk, inramad av breda väggskåp. En trappa upp låg sängkammare, gästrum och barnkammare kring en övre hall.

Carl Westman var med ”Pressens villa” en av de första att etablera ett nytt villaideal. ”Pressens villa” finns inte kvar. 

Redan 1903 övergav Westman de öppna engelska planlösningarna, där rummen flöt in i varandra. Därefter blev villaplanerna stramare och mer sammanhållna. Det var praktiskt att kunna stänga dörren om rummen och minska fasadytan, för att behålla stugvärmen. Husen orienterades konsekvent mot söder av hänsyn till klimatet. Westman omhuldade den öppna spisen, som skänkte fin hemtrevnad.

År 1903-1905 ritade Westman villor i Saltsjöbaden för familjerna Thulin, Börtzell, Tamm, Kinnander och i den senare är det en betydligt stramare arkitektur som träder fram. Slätputsade väggar, rakt takfall, kubisk renhet i volymen. En tydlig klassicistisk fläkt. Villorna förvandlas från sommarhus till vinterhus. Börjesonska villan i Storängen, sommarhotellet i Saltsjöbaden. Ombyggnad av villa Mittag-Leffler i Djursholm. Fotografens villa i Saltsjöbaden är motsatsen till ”Pressens villa”, den är sluten och inåtvänd.  

Fotografens villa i Saltsjöbaden

1907 ritade Westman en villa för kvarteret Trevnaden i Saltsjöbaden, som fick drag av en mindre 1700-talsherrgård. Carl Westman ritade även andra privatvillor än de i Saltsjöbaden och Djursholm, till exempel kan nämnas godsägare Bror Fåhraeus villa i Falun, 1907. Skriftställaren och konstvännen Klas Fåhraeus villa Högberga på Lidingö, 1909-1913 (numera ägt av Sveriges kommuner och landsting, SKL), senare utökat med Kinagalleriet 

Fotografens villa Saltsjöbaden

och portverket, 1916-1917. Landala egnahem i Göteborg var ett av de första större villaområden, som utfördes i ett sammanhang. Westman ritade 20 bostadshus, 1908-1914. Konsul Ernst Erikssons villa, Nyköping, 1904

Många andra hus, man kan nästan säga ”mindre samhällen”, tillkom efter ritningar av Carl Westman. Tingshuset i Nyköping, 1907-1910, Röhsska konstslöjdmuseet i Göteborg, 1910-1914, ett av den nationella tegelstilens genombrottsverk i vårt land. ”Enkelhet och svenskhet” var Westmans grundprincip avseende konstverkets inflytande på byggnadens karaktär. 


Romanäs

År 1905 kallades han att rita det stora sanatoriebygget vid Romanäs i Tranås. Byggnadsarbetet tog nästa två år, 1906-1907. Romanäs sanatorium måste räknas bland Westmans märkligaste och mest fantasirika verk. Personligt utformat i minsta detalj står det i en klass för sig bland dåtidens sanatoriebyggnader. Han övervakade personligen det märkliga tegelkomplexet i minsta detalj. Intresset var så djupt att han till och med tog dit sin familj för en tids vistelse under somrarna. De bodde på gården 

Romanäs sanatorium utanför Tranås. "Slottet i skogen" blev ett av Westmans märkligaste verk

Foto: Tranåsfilm Mats-Olof Hellberg

Öfrarp och gjorde så även flera somrar efteråt. Westman kom här i närmare kontakt med gammaldags ofördärvad bondekultur.

Det var arbetsgivarna mer än kommunerna, som sörjde för att arbetarfamiljerna hade någonstans att bo. De första bostadshus för arbetare och hantverkare, som Westman ritade var enkla småhus, tio stycken i Åtvidaberg. Han ritade även ett badhus, ett hus för IOGT, en kassörsvilla, en trädgårdsskola (ombyggnad), ett uppfordringstorn för gruvschakt, bokbinderi och pappershandel. Detta pågick under de första åren under 1900-talet.

Baron Theodor Adelswärd på Adelsnäs gård i Åtvidaberg bad Westman rita småhus åt arbetarna. Godsägare Oscar Ekman på Bjärka-Säby bad Westman rita stugor åt arbetarna. Dessa arbeten pågick ungefär samtidigt.

År 1904 lämnade Carl Westman in sitt tävlingsförslag till Stockholms rådhus, avsett att uppföras på den så kallade Eldkvarnens tomt. Westmans ståtliga förslag fick strålande kritik. Ett tag såg det ut som den ganska unga arkiteken skulle få jätteuppgiften att utföra huset. Men i nästa etapp blev det i stället Westmans vän Ragnar Östberg, som fick uppdraget. Och nu med ändrade planer. Han skulle rita en byggnad som skulle inrymma stadens styrelse. Under åren 1913-1923 uppfördes Stockholms stadshus.

En ny tävling hade utlysts för den nya rådhustomten vid Scheelegatan på Kungsholmen. Tomten var illa vald för en så monumental byggnad som Stockholms rådhus måste bli. Åren 1908-1915 ritar Westman sitt slutgiltiga förslag till Stockholms nya rådhus. Denna gång fick han uppdraget. Här har han sökt återskapa något av den anda och stämning som sekelskiftets arkitektgeneration förknippade med svensk tradition. Med detta sitt storverk, som uppfördes 1909-1915, når Westman berömmelsens tinnar, ”den nya nationella byggnadskonstens

Carl Westman har ritat Stockholms rådhus på Scheelegatan.

främste banérförare” enligt Bertil Palm i sin avhandling 1950. Rådhuset uppges vara en av de första byggnader i Sverige, som byggdes på bärande betongplattor. Fasaden är enkel och stram, fönstren sitter i jämna och regelbundna rader, i den understa raden är de bågformade och vilar på ett sockelparti av röd Vätögranit och Ölandskalksten. 

Carl Westman blev ledamot av Konstakademien 1912. 

Valborgsmässoaftonen 1898 råkade Westman ut för en olyckshändelse, som lätt kunnat sluta tragiskt, men som händelserna utvecklade sig stället i viss mån kom att förändra en del av hans fortsatta arkitektbana.

Tillsammans med fem andra personer - däribland Lallerstedt - åkte Westman upp i Katarinahissen, då hissmaskineriet plötsligt började krångla. Hisskorgen åkte häftigt upp och ner en stund. Motviktslinan brast. Korgen störtade. Westman var den ende, som blev allvarligt skadad. Han bröt båda benpiporna i ena benet. I hissen befann sig också kirurgen John Rissler, som därigenom blev den som kom att sköta Westmans skadade ben. Mellan den originelle, buttre Rissler uppstod en vänskap, som varade livet ut.

Svenska Läkaresällskapet, som 1902 inköpt egendomen Klara Östra Kyrkogata 10, hade tillsatt en byggnadskommitté, där doktor Rissler ingick. Denna kommitté hade inbjudit tre arkitekter - Ernst Stenhammar. Erik Lallerstedt och Carl Westman - att inkomma med tävlingsförslag till nybyggnad av ett klubbhus för Sällskapet. Westmans förslag vann. Hade inbjudan i någon mån förestavats av personlig vänskap, så var segern däremot enbart vunnen genom de sällsynta, konstnärliga och praktiska förtjänsterna i det Westmanska förslaget. 

Läkaresällskapet hus april 2011

Läkaresällskapets hus blev inte bara Westmans första utförda tegelbyggnad. Det blev en märkesbyggnad inom svensk tegelarkitektur och det verk, som gjorde arkitektens namn känt utanför Sveriges gränser. Det stod färdigt 1906.

Han löste uppgiften att bygga ett gathus på en smal tomt med endast 20 meter fasad. Denna lilla varmröda tegelfasad, som hör till det yppersta Westman överhuvud skapat, väckte - och väcker fortfarande - en enastående beundran. Teglet är handslaget småtegel från Minnesberg i Skåne.

Svenska Läkaresällskapets hus på Klara Östra Kyrkogata gjorde Carl Westmans namn känt utanför Sveriges gränser


Fasaden är helt symmetrisk med sju fönsteraxlar, mittaxeln markerad genom portalen. Däröver ser man det vackra burspråket. I tredje våningen matsalens tre stora, rika fönster och i takfallet en kopparklädd tresidig takkupa. Symmetrin berikas av två källarportar i de yttersta fönsteraxlarna och av två mindre takkupor, som flankerar den mittre. Burspråket är täckt av ett mjukt vågigt koppartak och är svagt avsmalnande nedåt.

Portalen i granit är fint hopkomponerad med husets granitsockel. Den sluter sig i en kraftig, men finmejslad, tudorbåge med en massiv slutsten. 

Christian Eriksson har gjort de två granitrelieferna till portalen. Den ena har som motiv ”Kliniken” och föreställer Magnus Huss och hans lärjungar med en sjuk flicka. Den andra reliefen framställer Anders Retzius i anatomisalen med sina lärjungar. I jämnbredd med portalens slutsten finns två framträdande huvuden i granit. Det är Olof Rudbeck den äldre och Carl von Linné.

Den stora grinden i järnsmide med den naiva kompositionen ”de fyra åldrarna” har utförts av Arvikasmeden ”Petter på Myra” efter ritningar utförda av Elin Westman, arkitektens hustru.

Interiörerna i Läkaresällskapets hus ger utmärkta prov på gedigen enkelhet och fin proportionskänsla: Värdighet, vardagsvärme och soliditet. Möbler och belysning är genomgående ritade av arkitekten själv. Dekorationsmålningarna är utförda av Filip Månsson.

Andreas Lindblom recenserade Läkaresällskapets hus som den första byggnaden i nationell stil i Sverige och avsåg därmed sakligt grundad anslutning till all gammal god nordisk stenbyggnadstradition.

År 1916 utnämndes Carl Westman till Kungl. Medicinalstyrelsens arkitekt. I och med detta uppdrag kom Westman att huvudsakligast ägna sig åt sjukhusbyggande.

Åren 1916-1926 gjorde Westman en omarbetning och komplettering av G Wickmans förslag till Sundby sjukhus, Strängnäs.

Åren 1917-1927 uppfördes S:ta Maria sjukhus, Helsingborg, efter ritningar av Westman.

1920 förslag till lasarett i Norrköping. Personalbostäder vid Ulleråkers sjukhus, Uppsala.

Norrköpings lasarett byggdes 1922-1926. 

1922 Om- och tillbyggnad av Neglinge samlingslokal, Saltsjöbaden.

1922 Personalbostäder vid Restads sjukhus, Vänersborg. 

Röda Korsets sjukhem, Stockholm, byggdes efter Westmans ritningar 1922-1927.

Åren 1924-1925 kom ”Gärdesförslaget” till Karolinska sjukhuset, Stockholm.

1925 Vårdpaviljong vid Frösö sjukhus. Östersund.

Beckomberga sjukhus, Stockholm, uppfördes efter Westmans ritningar 1926-1935.

1927 Påbyggnad av Piteå hospital.

1928-1935 Karolinska sjukhuset i Stockholm (Norrbackaförslaget I, 1928. Förslaget II gjordes år 1930 samt senare reviderade ritningar och skisser). Carl Westman avled den 23 januari 1936 på Röda Korsets sjukhem. Ritningarna till Karolinska sjukhuset slutfördes av arkitekten Sven Ahlbom.

1929-1934 byggdes Umedalens sjukhus, Umeå.

1929-1930 Sjukhuset Pro Patria, Stockholm.

1933 S:t Olof sjukhus, Visby.

1934 Radiumhemmet vid Karolinska sjukhuset.

År 1927 hade familjen flyttat från Saltsjöbaden till Kammakargatan 8, Stockholm, där de bodde till Westman avled 1936. Elin Westman hade avlidit den 2 juni 1928 efter en längre tids sjuklighet.

Erik Lallerstedt har träffande sagt om Westman att han tog allt ganska allvarligt under sken av att ta allt på skämt. Under hans barska och burleska yta fanns en kärna av allvarlig rättrådighet, djup pietet och sträng ansvarskänsla. Den gamle rebelliske individualisten blev med tiden allt djupare förankrad i de gamla goda traditionerna.

I Carl Westmans vardagsrum i Saltsjöbaden fanns i västra gaveln ett litet gluggliknande fönster, genom vars målade ruta solnedgången förgyllde de vita möblerna. I glasrutan stod makarnas initialer och därbredvid en stiliserad grön tallkvist. Den svenska furan var Westmans älsklingsträd och den blev hans symbol. I den symbolen har han själv gett den bästa sammanfattande karakteristiken av sin personlighet. Det blev en natursymbol, en enkelhetens sträva symbol och den svenska hembygdens symbol. Allt vad Carl Westman satte högst i liv och konst är inrymt i denna symbol. 


Hereditet

En återblick berättar att Sven Gudmundsson Westman (1726-1806) var kyrkbyggare. Under hans tid byggdes inte mindre än 42 nya kyrkor, varav den sista var den i hemförsamlingen Skärv. Sven hade tre  söner, som blev kyrkbyggmästare, så även Gustaf som även blev rådman. En man av mera ovanlig resning. Gustafs son, Sven Abraham, (född (1783) i Skövde och slutade som stadsläkare i Linköping. Med sin hustru Hedvig Charlotta Günther fick han sonen Ernst Willgott - far till Carl Westman. Ernst Westman (1823-1891) utbildadeds till metallurg, var tjänsteman vid Dannemora bergslag 1854 och avancerade därefter till direktör i Jernkontoret. Han var även uppfinnare av bland annat Westmanska rostugnen. 

Carl Westmans mödernesläkt kom från Västergötland. Mjölnaren Anders Asmundssons son Håkan (1668-1744), blev komminister och antog namnet Forssenius efter Forsen i Flo socken. Hans son Anders Forssenius (1706-1788) blev biskop i Skara och hans son Anders blev sekreterare och godsägare, gift med Britta af Dittmer. Deras son blev sedermera Carl Westmans morfar, bruksförvaltare på Söderfors bruk Gustaf Adolf Forssenius (1794-1884). Deras dotter Anna Mathilda hade vid 30-års ålder gift sig med järnkontorstjänstemmannen Ernst Westman. De hade sitt hem i Uppsala.

Carl Westman var som yngste son oerhört fäst vid sin mor, Anna Mathilda, som hade växt upp på Söderfors 1700-tals herrgård, där det fanns en fin park och en vacker bruksgata. Hon var konstnärligt lagd, målade mycket akvarell och på faderns befallning även en altartavla i Söderfors kyrka. 


Referenser

Helge Kjellin: Christian Eriksson. Sveriges Allmänna Konstförenings publikation LXII.

Eva Eriksson: Den moderna stadens födelse Svensk arkitektur 1890-1920, Ordfronts förlag 1990

Bertil Palm: Arkitekten Carl Westman 1866-1936


Monica Granbeck 2012

© Adolf Fredriks historiegrupp 2007 – 2016