Adolf Fredrik

Adolf Frederick of Sweden


Fragment ur Adolf Fredriks liv   


Adolf Fredrik föddes den 14 maj 1710 på slottet Gottorp i Slesvig, beläget mitt emellan Kiel och Flensburg. Slottet är numera länsmuseum.

Hans föräldrar var furstbiskopen av Lybeck, Kristian August, en yngre bror till hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp och Albertina Fredrike av Baden-Durlach. Dessutom var han ättling i rakt nedstigande led på omväxlande svärds- och spinnsidan till Gustav Vasa.

Adolf Fredriks äldste bror dog före deras far Kristian August. På grund av detta tillträdde Adolf Fredrik efter faderns död 1726 redan som sjuttonåring som furstbiskop av Lübeck och bosatte sig i residensstaden Eutin.  Han gjorde bildningsresor i Nederländerna, Tyskland och Frankrike och fick en gedigen militär utbildning. Adolf Fredrik var en glad lax som umgicks även utanför de i hans tycke småtråkiga adelskretsarna. 

Han fick en son 1733 med en fransk sångerska, mademoiselle Dulondelle, som hon kallades, eftersom hon var stjärnan i det resande teatersällskapet Du Londel. Sonen friköptes raskt av Adolf Fredriks mor som såg till att barnets mor skickades tillbaka till Köpenhamn. Enligt tidens sed tog släkten hand om sonen, som döptes till Adolf Fredriksson. Vid sjutton års ålder, år 1750, då fadern var svensk tronföljare, blev han antagen till den svenska armén. Enligt en av de få uppgifterna i arkiven förlovade sig sonen Adolf år 1770 med Christina Charlotta Pahl, född 1748, dotter till brukspatron Markus Pahl, Örebro. Han hann inte gifta sig utan dog redan 1771, som trettiosjuårig stabskapten vid Sprengtportens värvade regemente, förlagt till Landskrona.

Adolf Fredrik utsågs till förmyndare för kusinbarnet Karl Peter Ulrik. Fadern var Karl Fredrik av Holstein Gottorp och modern hette Anna Petrovna, som var syster till Elisabet I av Ryssland.

Mitt under brinnande krig mellan Sverige och Ryssland, hösten 1742, sände Adolf Fredrik sitt kusinbarn Karl Peter Ulrik till S:t Petersburg för att han där skulle bli tronföljare till Elisabet I av Ryssland. 

Ungefär samtidigt valdes Karl Peter Ulrik till svensk tronföljare efter ett tidigare krav från drottning Elisabet. Beslutet måste senare upphävas, när Elisabet meddelade att hon ändrat sig och att hon istället ville ha sin systerson Adolf Fredrik till svensk tronföljare.



I mars 1743 valde bondeståndet i svenska riksdagen med överväldigande majoritet den danske kronprinsen Frederik till böndernas tronföljarkandidat.

Som skildrats i uppsatsen År 1743, bildade dalkarlarna front den 22 juni 1743 längs Norrmalmstorgs (nuvarande Gustav Adolfs torg) norra sida med musköter, pikar och klubbor, några kanoner. Tvåtusen soldater hade mobiliserats till stadens och slottets försvar. Vända mot bönderna längs torgets södra sida med ryggen mot Strömmen (ganska riskfylld placering) stod fotsoldater och ryttare. I mitten fanns infanterister ur Skaraborgs, Älvsborgs, Södermanlands, Upplands och Västmanlands regementen. På flyglarna fanns ryttare från Livregementet till häst. Ett kompani ur Västgöta ryttare stod vid Jakobs kyrka. Chef för kompaniet var en förnärmad överste Lagercrantz  som beordrats direkt av kungen. Översten tyckte att det var under hans rang och värdighet att vara kompanichef.

Klockan 15.00 upplästes en kunglig befallning. Bönderna beordrades att lämna staden inom två timmar. Till trängseln på torget med tusentals bönder fogade sig åtskilliga nyfikna stockholmare. Soldater började avväpna de bönder som befann sig på sidogatorna nära torget.

Från Jakobs kyrka red Västgöta ryttare fram mot torget. Dalkarlarna sköt ett kanonskott över ryttarna. Överste Lagerkrantz red fram till bonden som han trodde skjutit och sköt honom på fläcken. Därmed brakade det loss. Ordern att ge eld gavs av riksrådet Gustaf von Rosen (med erfarenhet från Poltava) till Västmanlands regemente, som svarade: ”de är våra föräldrar, bröder och släktingar, vi skjuter inte på dem” och de satte för fot gevär. Även vid Upplands och Södermanlands regementen vägrade många att skjuta, medan andra sköt i luften. Livregementet till häst fick också order, men vände och red bort över Norrbro för att skydda kungen på Riddarholmen. 

Västgöta kavalleri och Älvsborgs regemente anföll. Särskilt mordiska var de yngsta officerarna som saknade egen stridserfarenhet.

Bönderna vek undan och började fly. Dalkarlarna jagades av ryttare och fotsoldater längs Malmskillnads-, Regerings- och Drottninggatorna. Över 3 000 dalabönder och 600 dalasoldater togs till fånga. 140 dalabönder stupade. Bland trupperna räknades 40 döda och sårade. Riksrådet och generalen Per Adlerfelt, som försökt medla, var bland de döda. 

Regeringens militära aktioner på torget var en misslyckad manöver, som inte tjänade något syfte och slutade i meningslöst blodbad. Totalt 400 dalabönder beräknas ha avlidit, många av misshandel (spöstraff) och på grund av undermålig sjukvård. 

Dagen därpå, den 23 juni 1743, utsågs Adolf Fredrik att vid nästa tronskifte tillsättas som svensk kung. Detta trots de tusentals protesterande dalkarlarna i Stockholm. 

Ulrika Eleonora och brodern Karl XII måtte ha fröjdat sig i sina gravar. Hon var gudmor till Adolf Fredrik och Karl XII utfärdade en svensk officersfullmakt som dopgåva.

Myndigheterna med hattarna i spetsen vågade inte lita på svensk militär. Hattarna var dock minst av allt några principryttare. Direkt efter freden i Åbo i augusti 1743 bad de Ryssland om hjälp med trupper för att skydda Sverige mot en hotande dansk invasion.

Onsdagen den 12 oktober anlöpte en rysk galärflotta till Furusund. Befälhavare var den ursprungligen skotske generalen James Keith. Följande fredag bevittnade han kronprins Adolf Fredriks ankomst till Stockholm. Han skriver i sin rapport till kejsarinnan Elisabet I:

Igår kom jag med generallöjtnant Soltikov på Ers Majestäts befallning hit och lämnade eskadern i svenska skären 10 mil härifrån. Idag höll kronprinsen sitt intåg och blev mottagen med obeskrivlig glädje och uppriktig tillfredsställelse, efter vad man kunde se.

I sin rapport en vecka senare är Keith utförligare: Jag for med Soltikov strax till slottet, där vi infördes i konungens kabinett, varest även funnos grevarna Gyllenborg, Lagerberg och Cronstedt. Jag framförde Ers Majestäts kompliment och lämnade rapport om den till Sverige ankomne kåren. Hans Majestät sade sig i de ryska truppernas snara ankomst se ett nytt bevis på Ers Majestäts vänskap, som han och hela svenska nationen aldrig skall glömma.

Keith installerades på Riddarholmen i grevinnan Posses fastighet nära Wrangelska palatset, som då var bostad för kungafamiljen och som nu är säte för Svea Hovrätt. Han fungerade som inofficiell rysk ambassadör i Sverige under sin tid här.

Överenskommelsen om de ryska truppernas inkvartering undertecknades den 21 oktober och innebar i stora drag:

  • Kejsarinnan Elisabet I och kung Fredrik I hade högsta befäl över trupperna.
  • Trupperna skulle spridas över flera orter längs Östersjökusten i Södermanland, Östergötland och norra Kalmar län.
  • Ryssarna ansvarade själva för sin utrustning.
  • Galärerna skulle förläggas till Nyköping, Norrköping och Västervik.

Adolf Fredrik hade ingen politisk begåvning, men var en duktig militär, älskvärd och hade intellektuella intressen. Han visste inte mycket om svenska förhållanden, men var fylld av goda föresatser att göra nytta för riket. 

Hans ställning försvagades av händelserna vid hans val och av hans tacksamhetsskuld till sin moster kejsarinnan Elisabet I. Han brevväxlade hela tiden privat med Elisabet och hon uppmanade honom att vägra avstå från sin arvsrätt. På hennes inrådan stödde han inledningsvis det svenska mösspartiet med dess ryssvänliga politik.

Det första som riksrådet krävde av den nyvalde tronföljaren var att han skulle avstå från sin arvsrätt till Holstein-Gottorp för att underlätta Sveriges förbindelser med Danmark. Vidare krävde man av samma skäl att han skulle ge sitt bifall till förhandlingar om giftermål med den danska prinsessan Luise.

Som kompensation krävde Adolf Fredrik, vid förhandlingar med riksrådet, tunga administrativa poster. Han blev han utnämnd till generalissimus, dvs. ÖB med nutida språkbruk och kansler vid universitetet i Uppsala. 

Äktenskapet med prinsessan Luise stoppades av danskarna som starkt ogillade att Sverige hade rysk trupp i landet som skydd mot dansk invasion.

Lovisa Ulrika var en spirituell skönhet som avvisat flera friare och delvis mot sin vilja blivit utsedd till biträdande abbedissa vid klostret i Quedlinburg nära Magdeburg. Där vistades hon inte mycket. Hon var mest hos sin bror Fredrik II (den store) av Preussen vid hovet i Berlin. Där träffade hon den jämnårige Voltaire 1743. Voltaire blev mycket förtjust i henne och de brevväxlade sedan ända till hans död, år 1778.

Adolf Fredrik friade till Lovisa Ulrika i början av 1744. Hennes bror Fredrik II erbjöd då honom sin yngre syster Anna Amalia, som han ansåg mera lämplig för Sverige, hon var fogligare. Men i denna fråga gav den milde Adolf Fredrik inte med sig. 

Vigseln ägde rum i Berlin i juli 1744. Dit skickades en av grundarna till hattpartiet, hovmarskalken, kanslipresidenten och f.d. ambassadören i Köpenhamn Carl Gustav Tessin för att som ombud för brudgummen hämta bruden till Stockholm. Kvinnokarlen Tessin blev givetvis genast smått förälskad i den förtjusande Lovisa Ulrika.

Carl Gustav Tessin, Nicodemus den yngre son, den som fullföljde slottsbygget, var frihetstidens Magnus Gabriel de la Gardie, en lysande världsman med varmt intresse för konst och vetenskap. Under sin tid som ambassadör i Paris skaffade han en stor konstsamling, som räddade hans trassliga affärer genom att staten via kungaparet köpte samlingen. Den blev sedan stommen i Nationalmuseums konstsamlingar.

Hertiginnan Johanna Elisabet av Anhalt-Zerbst, Adolf Fredriks syster, gifte samtidigt bort sin dotter Sofia med den ryske tronarvingen Karl Peter Ulrik vars förmyndare Adolf Fredrik varit. Sofia blev sedermera Katarina II (den stora) av Ryssland. Arvsrätten till Holstein-Gottorp överlämnade Adolf Fredrik i maj 1745 till Karl Peter Ulrik.

Tronföljarparets biläger firades i augusti på Drottningholm till ackompanjemang av Drottningholmsmusiken som Johan Helmich Roman komponerade för detta tillfälle. Med sitt äktenskap med Lovisa Ulrika fick Adolf Fredrik ännu en dam som bestämde över sig. Hennes franska uppfostran gjorde att tronföljarparet helt ställde upp på hattarnas franskvänliga politik. De fick hemliga löften om en utvidgning av kungamakten.

Det unga hovet förde ett glatt, glänsande och kulturellt liv, som inte förekommit sedan drottning Kristinas dagar. Tronföljarparet bekostade flera svenska konstnärers och musikers bildningsresor till kontinenten.

Adolf  Fredrik var musik- och teaterintresserad och hade som ung låtit inreda en teater i sitt residens i Eutin. Vid små musikaftnar spelade han cello och Ulrika cembalo och clavicord, dåtidens pianon. Genom teater och fester skapade tronföljarparet en egen sfär inom hovet på lustslotten. Förutom hovet deltog också en stor del av den franskspråkiga allmänheten som publik på Bollhuset. Med sina begränsade ekonomiska resurser uppnådde de imponerande resultat. Lovisa Ulrikas Drottningholmsteater är idag världsunik.

Vid Ulriksdal, Adolf Fredriks favoritresidens, byggde arkitekten Carl Fredrik Adlercreutz om ett ridhus från slutet av 1600-talet till teaterlokal med en angränsande svit sällskapsrum: Confidencen, franska ordet för förtroende, förtrolighet. Namnet inspirerades av att man med hjälp av en avancerad bordshiss kunde dinera i matsalen utan tjänstefolk.

Äktenskapet anses ha varit lyckligt. Gustav föddes i december 1746 efter ett tidigare, tragiskt missfall. Hans födsel väckte stor glädje i landet, den förste tronföljaren som fötts i Sverige på femtio år. Därpå föddes två prinsar till och en prinsessa och det knöt dynastin fastare till Sverige. Detta var Adolf Fredriks lyckligaste tid i Sverige.

Fredrik I instiftade år 1748 Serafimerorden liksom de underordnade Nordstjärneorden och Svärdsorden. Orsaken var delvis att Adolf Fredrik hade endast en rysk orden och det ansåg kungen vara lite påvert. Både kung, tronföljare och Tessin kände till vilket utmärkt (och billigt) medel ordensväsendet var för att uppmuntra förtjänta medborgare. De första att få Serafimerorden var kung Fredrik I och Adolf Fredrik själv (som syns på porträttet ovan). Carl Gustav Tessin blev ordenskansler och Carl Hårleman ceremonimästare i Serafimerorden. 

Sveriges nya riksbaner beställdes i Paris till Adolf Fredriks kröning. Ljusblått siden som tidigare, men nu hade det riksvapnet broderat i stället för målat. Inget släktvapen som tidigare. Huset Bernadotte har därför inte haft problem med att använda det.

Vänskapen mellan hovet och hattarna försvann 1750, då Sverige förlikades med Danmark i strid med tronföljarparets vilja. Adolf Fredrik överlämnade furstbiskopsvärdigheten i Lybeck till sin bror Fredrik August. 

Efter Adolf Fredriks tronbestigning 1751 fortsatte stridigheterna, framför allt om kungens makt i rådet. Vänskapen med Carl Gustav Tessin tog hastigt slut genom att han begick etikettsbrottet att utbrista i kärleksförklaringar till drottningen så den franskspråkige lille prins Gustav kunde höra; detta enligt Gustav III:s efterlämnade brev.  Carl Gustav Tessin förvisades till Åkerö slott där han under resten av livet, till 1770, levde påvert och skrev memoarer. 

Det första kungabesöket i Finland sedan Gustav II Adolf gjorde Adolf Fredrik 1752, utan sin drottning. Det var en slags Eriksgata genom hela Finland och landvägen tillbaka längs kusten. Med hjälp av sina militära kunskaper kritiserade han hårt fästningsarbetena vid Sveaborg, men stödde den ansvarige Augustin Ehrensvärd. Vid besöket i Degerby öster om Helsingfors döpte han om staden till Lovisa efter drottningen.

Året därpå fyllde drottningen 33 år. Till födelsedagen hade Adolf Fredrik ritat och låtit hantverkare i hemlighet snickra ihop Kina slott. Arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz fullbordade tio år senare slottet med mera beständigt material. Carl Fredrik Adelcrantz ritade också Adolf Fredriks kyrka där kungen lade grundstenen i maj 1768.

Kungaparet flyttade in i det nya slottet 1754, i det som i dag kallas Bernadottevåningen, belägen under paradvåningen mot öster och Logården.

Året därpå öppnades riksdagen för första gången i den nya Rikssalen. Vid slutet av den riksdagen, 1755-56, återinfördes bruket av namnstämpel, som tidigare använts under Fredrik I:s sjukdom. Adolf Fredrik berövades all makt, som hädanefter ägdes av det Sekrets utskottet, som sammanträdde i Riddarhuset.

Klyftan mellan hovet och ständerna vidgades. Några kretsar kring hovet, på initiativ av Lovisa Ulrika, gjorde ett försök till statskupp. Adolf Fredrik var egentligen inte inblandad, men blev utsatt för en skriftlig varning och strafftal av riksdagen. Drottningen blev utskälld av ärkebiskopen och åtta av hennes vänner halshöggs på Riddarholmstorget, däribland grevarna Erik Brahe och Gustav Jakob Horn.

Samma år, som försöket till statskupp gjordes, utbröt sjuårskriget, i Sverige kallat ”Pommerska potatiskriget”. Halva Europa förklarade krig mot Preussen och Fredrik II. Frankrike övertalade Sverige att gå med. I september 1757 beslutade regeringen utan att höra riksdagen att 20 000 man skulle delta i kriget. Fredrik II lär ha utropat: ”Se där en följd av min systers förlöpningar mot den svenska nationen!”  

De svenska trupperna landsteg i Stettin och rörde sig runt i Pommern i flera år. En tid var de isolerade i Stralsund. Det finska regemente som leddes av major Jakob Magnus Sprengtporten utmärkte sig för sin duglighet. När Elisabet I av Ryssland dog 1762 och den preussenvänlige Karl Peter Ulrik tillträdde som rysk tsar, fick Fredrik II gränsen mot Ryssland säkrad. Sverige kunde sluta fred i Hamburg utan gränsändringar. Vinsten var att de flesta av de indelta soldaterna kunde  bidra till försörjningen i Sverige genom att ta hem potatis, som de nu började odla på sina torp.

Sonen Gustav hade nu hunnit bli 20 år gammal. Mot kungaparets uttryckliga vilja tvangs han år 1766 ingå ett politiskt äktenskap med den också 20 år gamla danska prinsessan Sofia Magdalena. Redan som femåringar hade deras förlovning tvingats fram.

Samma år föddes Adolf Fredriks utomäktenskapliga dotter Fredrika Charlotta, även kallad Lolotte, med hovdamen Ulla von Liewen som mor. Lolotte togs om hand av hovet och blev sedermera kammarjungfru till halvsystern Sofia Albertina. Lolotte gifte sig med stallmästare Gustaf Harold Stenbock och fick vid Sofia Albertinas död ärva en del av hennes förmögenhet. Sofia Albertina var mycket bunden till modern Lovisa Ulrika och fullföljde familjetraditionerna med att vara abbedissa vid klostret i Quedlinburg från 1787 till 1803.    

I samband med Polens första delning 1768 krävde Adolf Fredrik att riksdagen skulle inkallas med anledning av risk för rikets säkerhet. Rådet vägrade. Nu återtog Adolf Fredrik inflytandet genom att han den 15 december abdikerade för att förmå riksrådet att sammankalla ständerna. En riksdag beslutades och kungen återinträdde den 20 december. Under riksdagen kunde han samarbeta med borgarna, bönderna och prästerna och rösta ner adeln. Denna demonstration gjorde han i samarbete med sonen Gustav, som därigenom fick erfarenhet som kom kunna användas när han några år senare iscensatte sin egen statskupp. 

Kungen hade stort inflytande på den svenska krigsmakten. Redan som kronprins och generalissimus motsade han rådet i personfrågor. Han krävde och fick tre namnförslag, men ansåg sig inte bunden till det namn som rådet föredrog. Utnämningen av Axel von Fersen den äldre till generalmajor var han starkt emot. Därmed fick han den inflytesrika von Fersenska släkten som fiender resten av sitt liv. Detta kan ha haft betydelse för det dåliga eftermäle han fått i historien. Han hade den för rådet och den dåtida adeln främmande åsikten att kompetens var viktigare än börd. En överste måste på den tiden vara adelsman, det hade Karl XI och Karl XII löst genom att adla vederbörande samtidigt med utnämningen. Den vägen var nu stängd genom att adeln beslutat att det endast fick finnas 800 adelsätter registrerade vid Riddarhuset. 

Adolf Fredrik visade också intresse för administrativa frågor. Viktigt för Adolf Fredrik var rättsväsendet. Adolf Fredrik var en vänlig, rättänkande och folklig person som med tiden blev mycket älskad av allmänheten, inklusive de bönder som ursprungligen varit emot hans utnämning.

Därtill sysslade han gärna med soldatexercis och krigsmaktens detaljer och gömde sig som det berättas från sällskapstörstande damer och intrigerande politiker vid sin svarv. 

Hans valspråk var: Statens Välfärd, min Välfärd.

Vid kungens död i februari 1771 var kronprinsen i Paris och kom inte till bisättningen i Riddarholmskyrkan den 7 mars. Då infördes den nya seden att änkan inte skulle närvara. Prins Karl representerade kungahuset. Begravningen ägde rum den 30 juli och regisserades av den blivande teaterkungen Gustav III, som själv satt i den stora vita tron, som man fraktat till Riddarholmskyrkan från Rikssalen på slottet.


Torbjörn Lörstad 2015



Referenser

Anettes hemsida om kungar: web.comhem.se/anetteskungar.

Biografiskt Lexikon för Finland: www.sls.fi/blf. Helsingfors 2014.

Brovalli, Marianne: Tessinarna. Historiska Norrmalm 2010.

Grimberg Carl: Svenska folkets underbara öden, band VI, Stockholm 1922.

Krigsarkivet: Generalmönsterrullan 1769, Sprengtportens regemente s. 318.

Lörstad, Torbjörn: År 1743. Historiska Norrmalm 2013.

Nationalencyklopedin, Multimedia 2000, Helsingborg 2000.

Rangström, Lena: Dödens Teater. Livrustkammaren/Atlantis 2015.

Riksarkivet: Svenskt Biografiskt Lexikon, Stockholm 1918.

Wikipedia.

www.adelsvapen.com/genealogi/Pahl­ nr 1163




© Adolf Fredriks historiegrupp 2007 – 2016