Mot storstad (1900-talet)


Kvartersstaden blir alltmer storstad

Vid sekelskiftet 1900 var arkitekturen i en brytningstid. Formförrådet hade tidigare hämtats från historien: nybarock, nyrenässans, nygotik och olika blandformer.

Den brittiska Art and Crafts-rörelsen var en reaktion och fokuserade på byggnadernas material, konstruktioner, volymer och proportioner. Den nya generationens arkitekter var besjälade av dessa tankar. Bland dem som var aktiva under denna tid fanns Carl Westman, Ragnar Östberg, Lars Israel Wahlman och Erik Lallerstedt.

Under det första årtiondet av 1900-talet uppfördes under kort tid hundratalet fastigheter i enkel jugendstil som var avsedda för arbetare och mindre välsituerade.

Totalt var två hundra byggmästare aktiva i en het spekulationsekonomi, där tre av fyra byggmästare gick i konkurs. Arkitektfirman Dorph & Höög (senare ombildat till Höög & Morssing) var fortfarande dominerande med ett 30-tal medarbetare. Expansionen upphörde efter jordbävningen 1906 i San Francisco  Byggbubblan sprack. Krigsutbrottet 1914 minskade ytterligare byggnadsverksamheten. Den statliga styrningen av bostadsfinansieringen skapades så småningom efter något decennium av stillestånd. 

De första bostadsföreningarna hade bildats i slutet av 1800-talet. För att ge stöd åt de bostadssökande erbjöd staden dessa föreningar lån till låg ränta. Stockholms Kooperativa Bostadsförening, SKB, och Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsförening bildades omkring 1920. De kom också att stå som byggherrar. Bostadssällskapet Stockholm lät exempelvis uppföra hus i kvarteret Astrea.

De som flyttade in i de nyproducerade husen hade tidigare haft sina bostäder i samma område. Nu sökte man höja sin bostadsstandard utan att lämna stadsdelen. Inte sällan tvingades de boende på grund av de höga hyreskostnaderna att efter några år flytta tillbaka till det omoderna fastighetsbeståndet. Vräkningar var därför ett ofta förekommande drama under dessa år.

För att lindra bostadsbristen uppfördes provisoriska nödbostäder på olika håll i Stockholm. Däribland i Vanadislunden. Dessa är än idag bostäder, låt vara ombyggda och utvecklade. I Vanadislunden stod bostäderna klara 1919, alla med 1 rum och kök. En god arkitektonisk utformning fick de trots karaktären av provisorier. Arkitekter var Axel Wetterberg och Gunnar Asplund. (Vanadislundens historia är för övrigt intressant. Renhållningsverksamhet bedrevs i närheten. Vattentornet och Stefanskyrkan är än idag påtagliga inslag.)

För att förbättra hälsoläget dikades träskområden ut. Nuvarande Jarlaplan var ett sådant träsk. Ursprungligen var det en insjö med friskt vatten som sträckte sig från Odengatan till Eriksbergsplan. Det stinkande vattnet sökte sig ut till Nybroviken via Rännilen. Frossan, dvs malarian, utrotades i och med att Rännilen lades igen. Birger Jarlsgatan blev ett nytt offentligt rum. Och malarian utrotades.

Som en reaktion på stenstadens rätvinklighet mjukades vid sekelskiftet malmarnas rutnät upp, när dess sista luckor skulle fyllas. De kuperade områdena fick under P O Hallmans ledning böjda gator som följde terrängen. Innanför fasaderna i nationalromantik och nyklassicism öppnade sig stadsgårdskvarteren, exempelvis som i Röda Bergen. Sedan kristidens byggnadsrestriktioner upphört 1923 tillkom under 20-talet flertalet fastigheter. Området var främst avsett för arbetare. Samtidigt anlades ett liknande område i Lärkstaden för välsituearde. 

Namnet Röda Bergen kommer troligen från den rödfärgade granit som finns i området.

Birkastaden, dit man numera ofta även räknar Rörstrand, har en bebyggelse som i huvudsak är från det första decenniet av 1900-talet. Birkagatan leder genom området och har gett stadsdelen sitt namn. Gatan fick sitt namn på 1880-talet, då utgrävningar av Birka pågick på Björkö i Mälaren.

Atlasområdet, söder om S:t Eriksplan, hörde till Rörstrands egendom. AB Atlas köpte 1873 området för att tillverka material för järnvägsbyggnationerna som pågick i landet. Företaget var på sin tid det största verkstadsföretaget landet. När det på 1920-talet flyttade till nuvarande Sickla inleddes en intensiv byggnadsverksamhet. Området exploaterades hårt med byggnader på 6-9 våningar beroende på de stora höjdskillnaderna. Idag upplevs området äga ett lugn och en ro som är ovanlig i en storstad.

Sjukhus och andra offentliga inrättningar förlades till lummiga parkområden. Sabbatsberg var ett sådant område. Området fick sitt namn av Valentin Sabbath som år 1709 köpte området. I närmare 250 år har Sabbatsberg fått vara en sluten del av staden, för gamla och fattiga men också för sjuka. 

Kvarteren kring Observatoriekullen samlade en rad vetenskaps- och undervisningsinstitutioner. Den första var Stockholms Observatorium som uppfördes av Vetenskapsakademien efter ritningar av Carl Hårleman. Huset invigdes 1753.

Den snabba moderniseringen krävde nya offentliga byggnader. Stadshuset, som efter femton års byggande invigdes 1923, beredde vägen. Vid denna tid började Staden anlita framstående arkitekter för att uppföra offentliga byggnader. Många blev klara vid ungefär samma tid, under 20-talet. Konserthuset, ritat av Ivar Tengbom invigdes 1926. Stadsbiblioteket ritades av Gunnar Asplund och blev klart två år senare. Rådhuset hade blivit klart några år tidigare, ritat av Carl Westman. Utländska arkitekturtidskrifter började upptäcka det som pågick. 

På två decennier hade Staden byggt alla de moderna byggnader som omvärlden förknippar med Stockholm. I slutet av 20-talet var den svenska arkitekturens internationella rykte etablerat. En modern version av det klassiska formspråket skapade 20-talsklassicism eller Swedish Grace. 

Modernismen lanserades i Sverige på Stockholmsutställningen 1930, som leddes av Gunnar Asplund. Utställningen väckte stort internationellt intresse. Ledorden var socialt engagemang och bostäder för arbetarfamiljer. 

På 30-talet kom utländska arkitekter hit för att studera Slussen, som invigdes 1935. Den hade formgivits av Tage William-Olsson och trafikingenjören Gösta Lundborg. Le Corbusier gratulerade i ett brev arkitekten.

Från denna tid finns en mängd namnkunniga arkitekter. Carl Bergsten formade Liljevalchs konsthall, Hjorthagens kyrka, Enskede kyrka och Liljeholmsbron. De som satt mest avtryck är ändå Gunnar Asplund, som kanske 1900-talets främste arkitekt, men även Sigurd Lewerenz och senare Peter Celsing är framstående. Skogskyrkogården skapades av Asplund/Lewerenz mellan 1915 och 1940. Lewerenz är känd för Uppståndelsekapellet i Skogskyrkogården, Riksförsäkringsverket, Markuskyrkan i Björkhagen, Röda bergen med flera.

Med ökande trafik lades 1928 en generalplan fram som återkom med förslaget att Sveavägen skulle dras fram till Gustav Adolfs torg. Byggnadsstadgan från 1931 hade påverkats av modernismen. Bland annat skulle avståndet mellan byggnaderna vara minst lika långt som husens höjd med krav på solbelysning på fasaden. Efter den tidpunkten har inga traditionella städer byggts. I stadgan anges bl. a. att hänsyn ska tas till befintlig bebyggelse. Det har medverkat till att City har hållit stadens skala.

Ambitionerna var återigen, som på stormaktstiden, att både tillgodose medborgarnas behov och att imponera på omvärlden. Norrmalm skulle omvandlas för att skapa Sveriges skyltfönster. 

1947 års byggnadsstadga reglerade 1950-talets bebyggelse. Bestämmelserna ställde kvalitetskrav på det offentliga rummet. I 1959 års byggnadsstadga reducerades dessa krav, bl. a vad gäller träd, förgårdar och gårdar.

Den bostadssociala utredningen föreslog i sitt saneringsbetänkande 1947 att all bebyggelse tillkommen före 1931 års byggnadsstadga, skulle rivas. Utredningen motiv var bland annat kraven på avstånd mellan husen. I en bilaga föreslogs de områden som skulle saneras, däribland Klarakvarteren. 

Förnyelsen av Nedre Norrmalm inleddes 1946 bland annat för att möjliggöra tunnelbanan, som beslutats 1941. Norrmalmsregleringen, eller Citysaneringen, genomfördes därefter under 50-, 60- och 70-talen. Klarakvarteren revs i snabbt tempo. Stora ytor frigjordes och framför allt plats för tunnelbanan genom grävning i öppet schakt. Omdaningen var bland de större som gjordes under efterkrigstiden i Europa.

Det var, som sagt, samma ambitioner som styrde omdaningen vid denna tid som hade gällt under 1600-talet: Stockholm skulle återspegla Sverige som framgångsrik och välmående nation. Inte denna gång på grund av framgång i krig, men som resultat av de ekonomiska framgångarna.

Nya planer kom 1962 och 1967 för att klara den ökande biltrafiken. Pådrivande var nu också bankernas, storföretagens och departementens utrymmesbehov. Nybyggnationerna genomfördes snabbt och i stora byggetapper. Medborgarna fick lida av att staden under många år mer blev en grusgrop. Konflikten växte och kulminerade med Almstriden 1971. Som resultat ändrades inriktningen i Cityplan 1977 till ”varsam ombyggnad” med ett minimum av rivningar, dvs upprustning och ombyggnationer skulle prioriteras. 

Debatten om hur planerings- och stadsbyggnadsfrågorna hade ökat medborgarnas missnöje och därmed engagemang. Medborgarsamråden kom därför till. Dessa lagfästes i plan- och bygglagen 1987. Då infördes också krav på att kommunerna skulle ha en översiktsplan. Stadens första blev Översiktsplan 90. Syftet var att stärka kvaliteten på det offentliga rummet. Dessförinnan hade utbyggnationerna styrts av principerna som angivits i Generalplan 1952.

Resultatet blev också att byggandet stoppades upp. Det byggande som fortsatte byggde på gamla principer. Den nostalgiska postmodernismen fortsatte på 1980- och 90-talen. Norrmalm fick ett glashus för TV5, standardlösningen för kontorshus. Någon arkitektonisk förnyelse skedde inte förrän år 2005 när Mats Hellström  och Annika Billström i Stadens ledning efterlyste nya djärva arkitektoniska lösningar. 

Omsorgen om Stockholm som skyltfönster för Sverige var fortfarande styrande. Stockholm Waterfront kom till. Byggnaden sticker ut i form och skala, så att Stadshuset förstörts som nyckelverk i området. Byggnaden kunde bättre ha passat som solitär.  Påbyggnaden av Niels Teschs departementsbyggnad på Jakobsgatan har väckt en långvarig debatt. En del anser att det inte räcker att följa modetrender för att Stadens ska nå världsklass i sin moderna arkitektur. Den måste skapas.


Avslutande tankar

Sedan 1600-talets första stadsplanering har stadens styrande kämpat med hur Stockholm och dess stadskaraktär ska utvecklas och på samma gång bevaras. Samtidigt som staden ständigt har vuxit i storlek, med krav från medborgarna på bostäder och hälsosamma livsmiljöer. Också med krav från näringsidkare på transporter och lokaler. Frågeställningarna är på detta sätt desamma idag som de var för 400 år sedan.  Prioriteringarna har dock varierat över tiden. Bland annat träder bilismens prioritet från 50-talet och framåt nu tillbaka till förmån för gående och cyklande. Hållbara städer är ett nytt tema som speglar de globala miljöfrågorna.

Stockholm inför nu ett Arkitekturprogram som ersätter Byggnadsordningen. Byggnader som enskilda objekt måste dock inordnas i ett sammanhang, det offentliga rummet. 

Samspelet med landskap, dess vatten, åsar och förkastningsbranter kräver en återshållsam skala. Huruvida samspelet mellan landskap och arkitektur fungerar återspeglas i vilken grad människorna vill vistas i detta offentliga rum.

Uppgiften för stadens politiker idag är att fullfölja den månghundraåriga planeringstradition som lett till en stad där människor trivs och är stolta över att bo i. Nya regler för hur det offentliga rummet ska gestaltas krävs därför vid sidan om Arkitekturprogrammet. 

Låt oss återvända till den plats som alltsedan 1200-talet varit central, Hötorget.

Hötorget är idag, kanske vid sidan om Gustav Adolfs torg, Norrmalms och Stockholms centralpunkt. Det ständigt levande offentliga rummet som skapats vid förra seklets början, som består av Konserthusets kolonnfasad, PUB-husets och senare Hötorgshallens motsvarande s.k kollosalordningar. Inom dessa, det offentliga rummets väggar lever det privata, det kulturella och det kommersiella sida vid sida. En plats där människor verkar trivas.


Referenser

Högberg: Stockholms historia II s170f 
Högberg: Stockholms historia I s 196f
Stockholms Stadsmuseums byggnadsinventeringar
Samfundet S:t Erik Årsbok 2011 Offentliga 
Samfundet S:t Erik Årsbok 1928, s 196
Samfundet S:t Erik Årsbok 2012, s 145
Solna Hembygdsförenings årsskrift nr 10 om Solna socken 1941

Leif Stenudd 2012

© Adolf Fredriks historiegrupp 2007 – 2017