Kvartersstaden (1800-talet)

Lindhagensplanen 1866


Kvartersstaden Norrmalm blir till

Den lantliga prägeln återfinns fortfarande mer än hundra år senare på Neuhaus panorama från 1870-talet. Det var strax före malmarnas utbyggnad. Andra delar av Stockholm, exempelvis Södermalm och Ladugårdslandet, var redan bebyggda i större utsträckning. 

De bebyggda delarna av Norrmalm sträckte sig längs smala gator utan beläggning. Trångboddheten var stor. Man byggde utan reglerade planer. De hygieniska och sociala förhållandena var mycket dåliga. 

Från 1870 till år 1900 ökade stadens befolkning från 136 000 till omkring 300 000. Ökningen under 70-talet var ca 40 000. Störst var ökningen under 1880-talet med omkring 80 000 från 168 000 till 246 000 invånare, en ökning med nästan 50 %. Under 1990-talet var motsvarande ökning ca 50 000 invånare. Denna explosiva ökning påtvingade åtgärder för att möta bostadsbristen och de miserabla sanitära förhållandena.

Vid kommunreformen år 1862 återfick Stockholm sitt självstyre, som förlorats redan 1636. Överståthållare Gillis Bildt hade låtit utarbeta en plan för nydaning av den stadsplan som utformats i början av 1600-talet. Kommunfullmäktige lät tillsätta en kommitté under ledning av Albert Lindhagen, som skulle granska planen. Kommittén tog själv fram en egen plan år 1866 för Norrmalm, inspirerad av bland annat Georges-Eugène Haussmanns samtidiga omvandling av Paris med dess boulevarder och parker. Även Paris’ omvandling styrdes av en önskan att utrota ”en brutal, orolig, osund och sjuk stad”. Även om det här också fanns ett militärstrategiskt syfte, i spåren av den franska revolutionen, att snabbt kunna förflytta trupper genom staden.

Lindhagenplanen, som den kom att kallas, byggde på att skapa en centralaxel från Hagaparken till slottet. Precis som i Paris ville Lindhagen skapa ett Stockholm med breda och trädplanterade gator som skulle ”införa landets friskhet och behag”. Breda gator skulle förbättra kommunikationerna, hindra eldens härjningar och ge staden en utformning värdig en storstad. 

Lindhagen var gripen av ”de långa linjalernas estetik”. Staden delades in i ett rutnät med fyrkantiga kvarter. Man byggde vidare på Flemings gatunät från 1600-talet, men med bredare gator och större kvarter. Medan gatorna i 1600-talsplanen höll 10-12 meters bredd vidgades de i 1800-talsplanen till 18 meter.

I dagligt tal kallades planen för Esplanadsystemet för att just med Strindbergs ord få ”ljus och luft”. Det är inte alltid vi tänker på att de gator som slutar på ”vägen” är de som Lindhagen tänkte sig som ståtliga trädkantade esplanader, exempelvis Karlbergsvägen, Sveavägen. 

Just Sveavägen planerades bli 72 meter bred och gå från Gustav Adolfs torg till Brunnsviken. I tidigare stadsplaner hade offentliga byggnader fått bli blickfång, exempelvis kyrkor. I denna plan fick en väg sluta i ett grönområde eller en park. Först 1879 fastställdes planen efter många års diskussioner och ständigt nya förslag. De ursprungliga ambitionerna hade reducerats betydligt när planen genomfördes. Sveavägen blev 42 meter bred och slutade söder om korsningen Kammakargatan. År 1914 beslutades att Sveavägen skull vara 33 meter bred, vilket gäller idag.

Stora Gråbergsgatan, nuvarande Upplandsgatan, skulle enligt planen ha blivit en trädplanterad huvudled för trafiken från Centralen. Så blev det inte. Men idag finns ett minne kvar från dessa planer, nämligen huset i sydvästra hörnet av Upplandsgatan och Rådmansgatan. Det placerades, när det uppfördes 1875, för att ge plats åt en planerad bredare gata. Huset har idag en gräsmatta framför huset, ungefär som man kan återfinna i brittiska städer. Ja, även i kvarteren kring Engelbrekskyrkan återfinns fastigheter med en förgård.

Förnyelsen styrdes av 1874 års byggnadsstadga och 1876 års byggnadsordning. Dessa regelverk hade stor betydelse för malmarnas enhetlighet. Byggnadsordningen från 1876 maximerade hushöjden till fem våningar. Då skulle gatorna vara 18 meter breda. Dessa måttsliga krav var mycket detaljerade. Kvartershörnen skulle fasas för att ge bättre sikt. Detta genomfördes konsekvent. Ofta kröntes hörnen av torn försedda med kupol eller altan. Fasaderna putsades i regel. Bottenvåningen var ofta kraftigt ”rusticerad”, det vill säga var gjord av stenpartier.  Våningslister, avslutande gesimser, pilastrar och olika typer av fönsteromfattningar smyckade husets olika våningar. Portalerna hade ibland skulpterade dekorer. I tillägg till detta fanns föreskrifter kring planteringar och dess skötsel.

Efter att planen hade fastställts och den nya byggnadstadgan och -ordningen hade trätt i kraft kunde byggnationerna sätta fart. En andra omvälvande förändringsperiod i Stockholms historia tog sin början. Den nya, högt belägna stadsdelen upplevdes då som den friskaste i Stockholm. Och så småningom skulle man konstatera att hälsa och välstånd drastiskt hade förbättrats.

I slutet av 1800-talet tog industrialiseringen fart. Arbetskraftsbristen var påtaglig. Stockholm fördubblade befolkningen under en tjugoårsperiod runt sekelskiftet. 

För dem som hade kapital var byggandet av stenhus ett bra sätt att placera sina pengar. Ofta var det hantverkare som blev egna byggherrar i spekulationssyfte. Många hus uppfördes fortfarande på ritningar gjorda av byggmästaren själv. Under 1880-talet byggdes ungefär 150 fastigheter i området söder om Odengatan och dessa ger Vasastaden sin karaktär än idag. Hjalmar Wahlén var stor både som byggherre och byggmästare. Han lät bygga fastigheterna Kungsbacken 5, 6, 7, 8 och 9. Fastigheten Kungsbacken 8, i det nordöstra hörnet Tegnérgatan/Drottninggatan, är den enda som har bevarat sin ursprungliga stil.

De nya byggnaderna återspeglade mer byggmästarnas egna ambitioner än stadens. Projekten genomfördes av den tidens stora arkitektfirmor som Hagström & Ekman eller Dorph & Höög, som senare ombildades till Morssing. Så småningom, och det var framförallt efter sekelskiftet, som Staden började anlita olika namnkunniga arkitekter för att rita offentliga byggnader, exempelvis Ferdinand Boberg för att rita Stadens gas-, el- och vattenverk.

På löpande band producerades en allt mer påkostad arkitektur i ett antal olika byggnadsstilar från 1800-talets tidigare år. Nyrenässansen var den förhärskande stilen, även om en mängd andra stilar också förekom. Den påkostade arkitekturen gav en brokig stadsbild.

Byggnaderna var, som Claes Lundin skrev i Nya Stockholm från 1890, ”byggnadskomplexer med fastställd form, dels med hus byggda i form av ett T, dels genom flyglar som ligga rygg mot rygg som lämnar ett öppet gårdsrum”. Detta gällde framförallt området söder om Odenplan.

I denna avlägsna del av Stockholm med sitt höga läge växte således en ny stadsdel fram i rasande fart. Den var avsedd för medelklassen och hade därför många små lägenheter. Fastighetsägaren delade in ytorna i mindre lägenheter på ett eller två rum, med eller utan kök med hjälp av provisoriska innerväggar. Dessa smålägenheter hyrdes sedan ut separat och de kunde anpassas till den efterfrågan som fanns.

Således antog västra Vasastaden sin form på 1880-talet. Denna miljö lever som sagt kvar in i våra dagar med små tillskott. Rester av den gamla träbebyggelsen fanns länge kvar längs Saltmätargatan innan Handelshögskolan och Stadsbiblioteket byggdes på 1920-talet. Än idag finns en liten gårdsanläggning kvar nedanför Observatoriekullen, som idag rymmer barnverksamhet.

Området norr om Odengatan hade fortfarande en lantlig karaktär. Endast kvarteret Geten hade en storstadsmässig karaktär med hyreshus från 1880-talets början. Dessa hus var de första i ett område som kom att kallas Sibirien, stadens utkant norröver.

Exploateringen av detta område hade sin början på 1890-talet. Odengatans gatufastigheter beboddes av en välbeställd medelklass. Gårdshusen var enklare med mindre lägenheter, vilket också gällde fastigheterna på gatorna bakom Odengatan.


Referenser

Högberg: Stockholms historia II s170f
Högberg: Stockholms historia I s 196f
Stockholms Stadsmuseums byggnadsinventeringar
Samfundet S:t Erik Årsbok 2011 Offentliga rum
Samfundet S:t Erik Årsbok 1928, s 196
Samfundet S:t Erik Årsbok 2012, s 145
Solna Hembygdsförenings årsskrift nr 10 om Solna socken 1941


Leif Stenudd 2012

© Adolf Fredriks historiegrupp 2007 – 2017