Sveavägen 



Stora Badstugatan

Av en tillfällighet fann jag i Apotekarsocietetens arkiv en odaterad kopia av ett koncept, skrivet på papper, försett med Stockholms stadsmuseums symbol och logotyp, men utan författarnamn. Upptäckten gjorde mig mycket glad och jag riktar ett stort tack till den anonyme författaren.

Här följer en avskrift av den delvis oläsbara kopian, så långt jag har kunna tolka den:

   "Där Sveavägen nu går fram var i äldre tider en sumpig och på sina ställen vattenfylld dalgång, som i sundhetens och stadsregleringens intresse fyllts ut under århundrandens lopp. Kvartersnamn sådana som Träsket, Moraset och Sjökatten på Sveavägens östra sida mellan Tunnelgatan och Kungstensgatan erinra ännu om traktens topografiska vid tiden för den första stadsplaneringen på 1640- och 50-talen. Dalen dränerades genom en avloppsränna som gick från foten av Brunkebergsåsen (där Brunkebergtunneln har sin västra mynning) i nuvarande Tunnelgatan ner till Barnhusviken. En annan ränna ledde avloppet från huvudgatan i norr-söder, Stora Badstugatan, norrut till Ormträsket, en vattensamling strax norr om nuvarande Sveaplan. Rännorna utgjordes av helt enkelt av brädfodrade diken om någon meters bredd, nödtorftigt täckta av långa träluckor. Dylika s.k. stadsdiken spredo en obehaglig stank men voro ännu på 1850-talet de enda avloppsanordningarna i Stockholm. Inom den materiella livsföringen gjordes som bekant under åtskilliga sekler inga nämnvärda framsteg förrän ”tekniken” höll sitt intåg strax efter 1800-talets mitt. ”Skvalbänk” är den folkliga benämningen på dessa trummor, och Tunnelgatan hette före tunnelns tillkomst 1886 Skvalbänksgatan, eller mera officiellt Barnhusträdgårdsgatan, efter den väldiga sociala inrättningen ”Allmänna barnhuset” eller Stora barnahuset, som alltsedan 1630-talet och ända till 1885 uppfyllde platsen för nuvarande Drottninggatan 71 och 73 mellan Tunnelgatan och Wallingatan. Nr 71, där nu Norra Latinläroverket ligger, var själva barnhusträdgården.

      Nivåskillnaden mellan den moderna boulevarden Sveavägen, som skapades mellan 1910 – 1920, och dess 250-åriga föregångare Stora Badstugatan var avsevärd; i trakten av Hötorget låg Badstugatan ett stycke över det nuvarande gatuplanet, men längre norrut var nivån betydligt lägre än nu, så låg att när Odengatan byggdes på 1890-talet, dess trafik över Badstugatan leddes över på en viadukt. Denna viadukt behövdes ej rivas vid Sveavägens ordnande; den begravdes helt enkelt av fyllnadsmassorna.

     Stora Badstugatans östra husrad sammanföll med samma linje i nuvarande Sveavägen. Badstugatan var smal, och inom utrymmet för den breda Sveavägen fick inte bara kvarteren väster om Badstugatan, utan också den nedanför Observatoriekullen (från Rådmansgatan till Markvardsgatan) löpande Lilla Badstugatan plats. Den åldriga och torftiga bebyggelsen i dessa trakter kom med tiden att ligga lägre än gatorna, som ju ofta påfylldes. Vid den framstående läkaren J.L. Odelius tal i Vetenskapsakademien 1785 om ”Dödligheten i Stockholm” erinrades att ”de låga kvarteren omkring Badstugu- och Luntmakaregatorna, de där nu genom gatornas upphöjning i regntider ofta sumphålor, borde med de nära belägna sandbergen fyllas till lika höjd med nu nämnda gator”. En annan sjuttonhundratals-stockholmare, Johan Elers, vars bekanta stockholmsskildring kom ut år 1800, instämmer i detta: ”Således finner man hus och kojor på denna trakten, så nedsunkne i jorden, att taken äro i lika läge med gatan, och hava, till tomtens hägnad, planket på taket.”

     Stora Badstugatan spelade under tidigare århundranden den viktiga rollen av infartsväg för upplandsbönderna till deras marknadsplats i Stockholm, Hötorget. Vår allmoge var ju ända till mitten av 1800-talet genom handelstvånget hänvisad till städerna för avyttring av sina produkter och för egna inköp, och Stockholm var helt naturligt avsättningsort för en mängd varor. Roslagsbönderna kommo genom Roslagstull, de övriga upplandsbönderna genom Norrtull, i långa karavaner före kl 5 om mornarna. Ungefär vid nuvarande Frejgatan gjorde Stora Badstugatan en krök mot väster och förenade sig med Norrtullsgatan. Där kunde upplandsbönderna svänga in, såvida de ej föredrog att fortsätta Norrtullsgatan fram och via Holländargatan komma till Hötorget. Roslagsbönderna åkte över Surbrunnsgatan ner till Stora Badstugatan.

     Under sina uppehåll i staden togo bönderna in på särskilda gårdar, s.k. bondkvarter (bestående av diverse längor omkring en kullerstensbelagd gårdsplan), där de kunde få ställa in sina ekipage och själva få nattlogi i särskilda stugor med s.k. bondlavar i två våningar. Bondkvarteret tillhandahölls alltid av en handlande, som upplät stallrum och logi mot att bönderna gjorde sina inköp i hans affär. Bland de viktigaste varor som bönderna förde med sig hem var brännvin, salt, socker, kaffe, tobak. Själva sålde de spannmål, potatis, ägg, smör och kött, samt hö och halm. Dessa varor stodo de själva och sålde på Hötorget. Efterfrågan på hö och havre till huvudstadens talrika hästar var mycket stor. Ännu vid sekelskiftet hade Stockholm över tusentalet hästar. Men 1856 flyttades höhandeln från Hötorget till Norrmalmstorg, och därifrån på 1880-talet till Roslagstorg. Kommersen med övriga lantprodukter fortsatte emellertid länge på Hötorget, och bondkvarteren frekventerades livligt ännu på 1870- och 80-talen.

     Affärslivet på Stora Badstugatan var mer eller mindre inriktat på böndernas behov. Det var de stora bondkvarteren med sina hökarbutiker, som satte sin prägel på gatan, där det också fanns järnaffärer med lantbrukarredskap, lumpaffärer, pantlånerier m.m. Vedhandlarna bodde här liksom många åkerier också låg vid detta stråk, där de bekvämt kunde köpa sitt hö och foder direkt av bönderna. Kafféer och några krogar hörde också till bilden; en besökt krog var ”Trebackalång”, i hörnet av Tegnérgatan, som ju tidigare hette ”Trebackarlånggatan”. Det obetingat största och mest bekanta av alla bondkvarteren var ”Stora Kronan” vid Stora Badstugatan 31, som tillsammans med ett mindre bondkvarter i nr 29 upptog hela kvarteret mellan Kungstensgatan och Rådmansgatan. Detta kvarter som hette Sjökalven och är nu helt försvunnet, låg mitt på Sveavägen, alltså framför husen Sveavägen nr 55-63, begränsat av Stora och Lilla Badstugatan. I hörnet mot Kungstensgatan låg den till bondkvarteret hörande handelsboden.

     Hela detta kyffiga komplex av längor och gårdar, som redan vid sekelskiftet var vordet en pittoresk rest av ett föråldrat ekonomiskt system men också en nödens och förfallets hemvist, revs i början av år 1913, när Sveavägen drogs fram här på sin väg mot Kungsgatan.

     1700- och 1800-talens Badstugata hade emellertid andra sidor att framvisa än gödseldoftande bondkvarter och lågt liggande bebyggelse, där hus och bodar [svårtytt] hade tomtplank på taket. Det framgår av fortsättningen av Elers [oläsligt] skildring: ” På de högre och förmånligare belägne ställen äro åter flere vackre stenhus i senare tider uppförde, samt åtskillige träd- och malmgårdar anlagde.” Här fann man den solida och välbeställda borgerligheten. I synnerhet gällde detta kvarteren omkring kyrkan, den på 1770- och 80-talen av Carl Fr. Adelcrantz uppförda [oläsligt] klassicistiska Adolf Fredriks kyrka , med dess tvenne berömda verk av Sergel: altarreliefen och Descartes grav. Grundstenen lades av konung Adolf Fredrik 1768, men kyrkan invigdes av Gustav III och hertig Karl i november 1774 [svårläsligt, möjligen: under utvecklande av kunglig ståt och högtidlig procession]. Året innan hade konungen på kyrkorådets ansökan resolverat, att den nya Adolf Fredriks församling nu skulle skiljas ut från Klara församling, dit den dittills hört. ”Blifvandes derjämte den så kallade Squal-Bänken-------- en beständig gränts hädanefter för berörde S:t Clara och Adolph Friedrichs församlingar emellan”. Den tidigare (?) gränsen var Ormträsket. Samtidigt gick konungen med på kyrkorådets begäran att alltid låta någon av sina hovpredikanter vara församlingens kyrkoherde. I allmänhetens ögon framstod Adolf Fredrik som den ”kungliga” bland stockholmskyrkorna, och framstående predikanter spredo glans över den, framför allt Johan Olof Wallin, som var församlingens kyrkoherde 1813-1818 och mycket riktigt fått en gata uppkallad efter sig.

     Omedelbart söder om den nya kyrkan låg och ligger ännu kvarteren Vargen och Tranhalsen, skilda åt av Olofsgatan (tidigare Repslagargatan). Kvarteret Vargen är numera avkapat till mer än hälften av sin forna bredd på den sida som vetter åt Sveavägen, liksom boulevarden även utplånat den östra delen av kyrkogården.  Dessa båda kvarter voro i slutet av 1700-talet en centralhärd för bryggerirörelsen på Norrmalm. Kända bryggare här voro Wilhelm Richnau, hovbryggarna Rehn samt bryggeriåldermannen Lorenz Westman, som även var kyrkoråd och gick med ”håven” vid kyrkans invigning. Bryggar Westman ägde till slut nästan alla fastigheterna i kv. Tranhalsen men bodde till sin död i sitt hus i kv. Vargen (nuvarande Olofsgatan 14, Sveavägen 35-37). Han avled 1792 och vid hans jordafärd delades ett tryckt sorgekväde ut, författat av ingen mindre än Carl Michael Bellman. ”Nordens Anakreon hade tillhört den bortgångne åldermannens och rådmannens umgänge, åtnjutit stor gästfrihet i hans hus och strängade vid hans bortgång sin lyra till ett vackert eftermäle”, skriver släktens biograf.

     Av Lorenz Westmans många ättlingar – han hade 12 barn – är sonen Abraham Westman den som skapat släktens berömmelse. Den ryktbare ”Bryggarkungen”, Gustav III:s hängivne beundrare, riksdagsman och hetsig rojalistisk politiker, var en av de mest bemärkta och omtalade Stockholmsborgarna under detta tidevarv, ofta omskriven i den gustavianska memoarlitteraturen.  En historisk roll kom han att spela vid den märkliga riksdagen 1789 då han i egenskap av officer vid Borgargardet på kungens order verkställde arresteringen av ett antal högadliga oppositionsmän. Möjligen var det för sitt välförhållande vid detta tillfälle som han fick den present av Gustav III, ett guldur med briljanterade visare, som nu förvaras i Nationalmuseum.

     Abraham Westman bodde vid denna tid vid Holländargatan, omedelbart väster om Adolf Fredriks kyrka, där han ägde hela kvarteret Grönlandet Södra, mellan Adolf Fredriks Kyrkogata och Wallingatan (som på 1700-talet hette Nya Gatan, nyöppnad omkr. 1775). Han förfogade sålunda över ett väldigt utrymme, vilket säkert behövdes med hänsyn till det stora hus han förde och hans omfattande bryggeri- och brännerirörelse. Hans tjänstepersonal uppgick på 1790-talet till ett 30-tal personer. Hans hem var ”ett av de mest representativa borgarhusen i det gustavianska Stockholm. Ibland deltagarna i hans vidsträckta umgänge märker man särskilt Bellman. Skalden och Westman var vänner sedan ungdomsåren då de råkades i Westmans föräldrahem. Bellman gjorde ofta vers vid födelse- och namnsdagar och andra festanledningar i familjen och har skänkt eftervärlden många vittnesbörd om den trevnad som rådde i detta hem, där han fungerade som hovpoet. En samling handskrivna dikter från åren 1791-94, illustrerade av Per Hillerström, tillägnade Bellman husets fru. ”Elisabeth Westmans visbok finns nu i Kungl. Biblioteket. Ett faksimil utgavs 1927.

     Mot slutet av 1790-talet måste Bryggarkungen trots allt ha känt sig trångbodd, ty i november 1798 köpte han av Adolf Fredriks församling de obebyggda tomterna mitt emot sitt hem, på andra sidan Nya Gatan (Wallingatan) d.v.s. i kv. Grönlandet Norra, där han omedelbart började uppföra ett palats åt sig, efter arkitekten C.C. Gjörwells ritningar. Han inflyttade här med ett hushåll på 38 personer, ”oavsett hustru och barn”. Redan 1802 bortrycktes han emellertid av döden, endast 49 år gammal, efterlämnande en stor förmögenhet. Bellman var ej längre i livet för att celebrera vännens begravning. ”Det Westmanska palatset” inköptes 1828 av Vetenskapsakademien, som där inhyste Naturhistoriska Riksmuseet till 1915. Efter en genomgripande ombyggnad på 1920-talet har Medicinalstyrelsen, Fångvårdsstyrelsen och Tandläkarinstitutet m. fl. här sina lokaler. 

     Abraham Westman var inte den ende storbryggaren i trakten kring Adolf Fredrik. Både i det förut omtalade kv. Vargen vid Badstugatans västra sida och mitt emot i kv. Träsket på Badstugatans östra sida, där nu Thulehuset ligger, residerade de kända hovbryggarna av släkten Rehn. Det var hovbryggaren Carl Rehn, som på 1760-talet köpte en egendom i kv. Vargen, där släkten sedan drev bryggerirörelse, ”så länge någon bryggare Rehn fanns” eller till 1837. Platsen för denna liksom för alla andra fastigheter längs Badstugatans västra sida ingår nu i Sveavägen. Carl Rehn var direktör över barnbördshuset Pro Patria, som låg vid Stora Badstugatan 22 i kv, Träsket, nuvarande Sveavägen 40, Thulehuset mot Tunnelgatan. Byggnaden inköptes av ProPatria år 1778 från släkten Rehn och fungerade som Pro Patrias barnbördshus oavbrutet till 1930.

     På 1750-talet hade Carl Rehns bror, Jöran Rehn, blivit innehavare av en avliden broders bryggeri i kv, Träsket, där släkten Rehn hade haft bryggerirörelse alltsedan anfadern Johan Rehn (som givit namn åt Rehnsgatan) slog sig ner där på 1680-talet. De båda bröderna Rehn [fanns] mitt emot varandra på ömse sidor om Badstugatan, båda hovbryggare, [och] deltogo med den äran vid Borgerskapets kavalleri i Gustav III:s revolution 1772 samt fingo som belöning ur konungens egen hand mottaga minnesmedaljen i guld ”att i Svärdsordens band bäras i knapphålet”. Dessutom erhöllo de sätesfrihet* för sina lantgårdar.

     En brorson till dessa bröder var hovbryggaren Johan Georg Rehn, som efterträdde farbrodern Carl som bryggare i kv. Vargen och som direktör för Pro Patrias barnbördshus. Han var samtida med Bryggarkungen Abraham Westman och gift med en kusin till denne. Både Abraham Westman och Joh. Georg Rehn ha sitt sista vilorum på Adolf Fredriks kyrkogård under kvarstående gravhällar med inskription. ”I den Westmanska graven vilar även stoftet av en nutida celebritet, upptäcktsresanden Sven Hedin. Bryggarkungen var hans farmors far.”

* sätesfrihet = ägaren var befriad från skatt. Förmånen togs bort 1810


Några kommentarer och bilder från Stora Badstugatan.

Infarten norr- och österifrån till Stockholms handelsplatser Hötorget och Brunkebergstorg kunde ske via Drottninggatan eller Stora Badstugatan.  Hade man tungt lass valde man den senare, i varje fall när man skulle hem för att slippa den branta Kungsbacken i Drottninggatan.  Badstugatans östra del sammanföll med samma linje i nuvarande Sveavägen, medan husraderna på den västra sidan och hela den Lilla Bastugatan revs för att ge utrymme för Sveavägen.  Namnet Ba(d)stugatan finns dokumenterat från 1660-talet. Namnet S:t Olufs Badstugata förekom också (1695). Från 1710 användes Stora Badstugatan. Det äldsta kända namnet är från 1648 och var Roslagsgatan. På 1600-talet finns också benämningen Krutbrännargatan.

Stora Badstugatan sträckte sig från Oxtorgsgatan till Vanadislunden och därefter i vinkel mot Norrtullsgatan (nuvarande Ynglingagatan). Delen norr om Markvardsgatan kallades Sveavägen. Delen söder om Markvardsgatan fick samma namn först på 1917 i samband med att gatan breddades. När Odengatan drogs fram från Karlbergsallén österut gick den på en viadukt över Stora Badstugatan. 


140417 Bsg2

Observatoriet från Sveabron, som gick över Stora Badstugatan. Stockholms stadsmuseum. 


140417 Bsg3

Sveabron före Sveavägens höjning. Ur Gillberg: City - drömmen om ett nytt hjärta.


Genom successiv påfyllning av Stora Badstugatan under många år kom småningom byggnaderna intill att ligga under vägnivån varigenom marken kring vägen ofta var sank. I den södra delen var det tvärtom.  Badstugatan fram till Konserthuset hade en tydlig uppförsbacke.  Kontakten österut var besvärlig. Brunkebergsåsen hindrade. Dess högsta punkt låg 19 meter över marknivån på Hötorget. 

Från Kungsgatan till Tegnérgatan hade vid förra sekelskiftet, bebyggelsen stadskaraktär, men därefter blev miljön alltmer lantlig med låga längor, skjul och stall. 


140417 Bsg4

 Ur Tjerneld: Stockholmsliv


140417 Bsg5a

Stora Badstugatan norrut 1902. Stockholms stadsmuseum


140417 Bsg6

Lilla Badstugatan norrut från Rådmansgatan, 1904-05. Stockholms stadsmuseum.


Där låg de s.k bondkvarteren och mot Observatoriekullen var det öppen mark och Tegnérlunden var 1888 helt oplanerad. I bakgrunden syns Johannes kyrka under byggnation. Stockholmskällan


Stora Badstugatan 1904-1919. Skolhuset med den nu rivna tillbyggnaden syns till vänster. Stockholms stadsmuseum.


Bondkvarteren var ställen där gästande bönder kunde en få bänk att sova på, en matbit och ”en tår på tanden” efter avslutade affärer, och där hästen fick en spilta. Ofta slog sig bönder från samma område ihop under färden till Stockholm för att lättare kunna försvara sig mot rånare och landstrykare. Det var naturligt att de också höll ihop vid framkomsten. De olika bondkvarteren blev speciella, vart och ett med folk från olika landskap t ex Hälsingegårdarna.  Det fanns en viss konkurrens mellan bondkvarteren för att dra åt sig fler besökare. S.k. bondkallar hade till uppgift att locka till sig gäster genom att bjuda på en sup. Kanske denna procedur är anledningen till begreppet bondfångare.

Gårdsinteriör. Stora Badstugatan 31 1905. Stockholms stadsmuseum.


Ett mycket känt bondkvarter var Stora Kronan, Stora Badstugatan 31, som tillsammans med ett mindre bondkvarter som granne bildade en hel stad av stall, bodar och skjul i kvarteret Våghalsen (idag Sveavägen 61, i det hus där t ex Lidl nu finns). Hökarna var bondkvarterens egentliga värdar. Kvarteren kunde erbjuda viss ”service” (kanske lite motsvarande dagens bensinstationer/motell). Stallkarlar såg till att hästarna fick hö och vatten. Med hökarna underhandlade bönderna om inköp av kaffe, socker, kryddor eller fotogen. Bönderna sålde sina produkter på Hötorget. 

Ett inslag på Stora Badstugatan var ”kolajdarnas” förande av nötkreatur till slakt. Vanligare var visserligen att de kom söder ifrån, men alla gick till slaktericentrum på Hötorget 8 efter att bönderna gjort upp om slaktpriset med uppköparna.  Att vara kolajdare ansågs som en lågstående arbetsuppgift. Detta gällde även slaktarna som ofta var alkoholiserade. Det fanns gott om krogar i trakten. Slaktarna hade rykte om sig att konsumera inte bara alkohol utan även färskt oxblod, som ansågs vara allmänt stärkande och hade rituell karaktär.




Huvudsakligen var Stora Badstugatan befolkad av fattiga människor. Inte ovanligt var att upp till 8 personer hystes i ett rum. Den hygieniska standarden var miserabel. I husen närmast Hötorget kunde man dock finna enstaka ur ”the upper ten”. Fabrikören för Ljunglöfs snus bodde på nr 24 i kvarteret Träsket (motsvarar del av nuvarande f d Thule/Skandiahuset, Sveavägen 42).

Prostitution är ofta förknippad med fattigdom. Den var utbredd efter Stora Badstugatan. Det annonserades t o m om ”färskt lammkött” tillgängligt i en lokal som var granne med apoteket Markattan, Stora Badstugatan nr 42, i hörnet av Kammakargatan i kvarteret Adonis (1860) och senare nr 30 i hörnet av Adolf Fredriks kyrkogata i kvarteret Moraset (1879). (Vilken av dessa adresser som gällde, framgår inte.) Affärerna höll öppet till fram till 10 – 11 på kvällen. Några kunde utöver vanlig varuförsäljning erbjuda lammkött.

Adolf Fredriks församling bidrog till att lindra de fattigas nöd. Bespisning ägde rum i församlingssalen och barn försågs med kläder. 


Stora planer för Sveavägen  

Sveavägen är 2,5 km lång. Stora planer fanns tidigt om Sveavägens sträckning och bredd. En vanlig uppfattning är att Gustaf III hade en vision om en bred esplanad mellan Stockholms slott upp till Brunnsviken med siktlinje till det aldrig färdigställda slottet i Hagaparken (ruiner av grundläggningen finns). Enligt Wikipedia var det troligen Jean de la Vallé som lade fram denna idé. Kanske en fråga om ägget och hönan. Hur som helst levde tanken vidare i Albert Lindhagens gatureglering från 1866, som innehöll planer för en 70 m bred Sveavägen. Den skulle löpa fram till Gustav Adolfs torg. Så blev det dock inte. I den slutliga planen (1878) stannade Sveavägen vid Kungsgatan och den blev 33 m bred. I ett skede dessförinnan fanns tankar om reducering till 48 m innebärande att stora delar av Adolf Fredriks kyrkogård skulle försvinna.  Med den nuvarande bredden blev ingreppet på kyrkogården avsevärt mindre. Den resterande delen av Sveavägen söderut smalnade gatan av till 18 m i Lindhagens plan. Av kartorna kan man få en uppfattning om ianspråktagandet av kyrkans mark för breddning av gatan.


Karta från 1909 jämförs med karta från 1930. Stockholmskälla


Stadsbyggnadsdirektören Albert Liljenberg tog upp Lindhagens idé i samband med planerna för Norrmalmsregleringen 1945. Men efter en hård och lång debatt i stadsfullmäktige beslöt man att Sveavägen skulle stanna vid Sergels torg och fortsätta med tunnel till Tegelbacken. Stora Badstugatan fick nuvarande utformning i början av 1920-talet och fick namnet Sveavägen i hela sin sträckning 1917. I samband med detta startade också en omfattande bebyggelse efter gatan norrut med hus med 5 – 7 våningsplan. Men redan dessförinnan uppfördes enstaka byggnader av ”storstadskaraktär” f f a på den östra sidan. De flesta är rivna, t ex det ståtliga ProPatrias barnbördshus, som nämnts i avskriften. Och i dagarna förvandlas också Thulehuset på samma tomt. Den västra sidan bebyggdes något senare eftersom breddningen av Sveavägen skedde på den sidan. På den östra sidan fanns tre fastigheter på Badstugatan av ”storstadskaraktär” och som fortfarande finns kvar, några med anslående fasader.

140417 Bsg13

Sveavägen 48, kvarteret Träsket, hörnet Adolf Fredriks kyrkogata (1910). Arkitekt Hagström-Ekman. Byggdes som skola för flickor Anthenum. 1949 byggdes huset om för kontorsändamål. Stockholms stadsmuseum.

 

140417 Bsg14

Sveavägen 54-58, kvarteret Moraset (1882-88, blåmärkt, arkitekt F.O. Lindström. Bonnierhuset kallades tidigare Reinholdhuset. Byggherre var A. Reinhold. Bonnierföretagen flyttade dit 1922 från Mäster Samuelsgatan. De köpte av Fastighetsbolaget Svea som ägt huset en kort period. Huset hade före Bonnierperioden ett 40-tal hyresgäster. Hur har bevarade vackra inredningsdetaljer såsom spiraltrappa med guldbronserade gjutjärnsbalustrar, målade fönster, kungs porträtt och vapen (enligt Byggnadsinventeringen 74/75. Stockholms stadsmuseum.


För att underlätta orienteringen av i artikeln nämnda kvarter bifogas en ”Kvarterskarta”.


Källor till kommentarerna

En uppsats om livet på Stora Badstugatan finns i Samfundet S:t Eriks årsskrift 1970 ss 137-151 författad av Martin A. Ohlsson. Han ger en mustig beskrivning av det fattiga livet kring Badstugatorna.

En utförlig beskrivning av Badstugatorna och Hötorget har gjorts av Staffan Tjerneld. Stockholmsliv, Stockholm 1951, ss 339-350
Wikipedia
Byggnadsinventering 1974-75 City del I och II. Stockholms stadsmuseum.
Nils-Gustaf Stahre m fl. Stockholms gatunamn 1983.
Anders Gullberg, City - drömmen om ett nytt hjärta, del 1.


Leif Eklund - mars 2014





© Adolf Fredriks historiegrupp 2007 – 2016