Spökslottet




Spökslottet, spökparken och petissan m m

 

Den lilla biten av Drottninggatan på krönet av Drottninggatsbacken (tidigare Kungsbacken) mellan Rådmansgatan och Kungstensgatan kantas av numera offentliga byggnader med en långvarig historia. På östra sidan finns Spökslottet, Spökparken osv. Benämningarna med ”spök” i namnen kittlar fantasin. Bäst att därför börja med vad som sagts om varför huset förknippats med spökeri.


Meg Egeland skriver om detta på ett utmärkt sätt i sin bok En stump av Drottninggatan. Långt senare har jag anlitat spökslottsexperten Nina Weibulls publikation i vilken hon har redogjort utförligt om Spökslottet (egentligen Schefflerska palatset, som på sin tid kallades ”Palaiset”), dess innevånare och nuvarande konstsamlingar. Därutöver har några publikationer fått ge underlag för denna komprimerade sammanställning. En revidering av tidigare uppsats har blivit resultatet.


Byggnaden och dess ägare

Den plats på vilken Spökslottet står var geografisk långt i utkanten av Stockholm när handelsmannen Hans Petter Scheffler 1697 förvärvade tomten. I området ovanför Drottninggatsbacken dominerade Lars Lundbergs omfattande trädgårdsanläggning. Spridda enklare bostäder förekom. 


Efter förvärv av några mindre granntomter kunde byggenskapen påbörjas. Arkitekt kan ha varit Abraham Winantz-Svansköld som var halvbror till Tessin d. y. Huvudbyggnaden var klar 1702 och vid Schefflers död 1707 var egendomen uppförd i sin helhet. 


Scheffler kom från Schlesien och blev förmögen under sitt liv i Stockholm genom import av schlesisk linnelärft. Han var gift i sitt andra äktenskap med Catharina Grill, som var änka och mor till tre döttrar. Han var förmögen när han dog. Schefflers kvarlåtenskap uppgick till 120 661 riksdaler, vilket är svårt att översätta till nuvärde men var avsevärt (ca 60 mkr inflationsuppräknat).

Taket Skanning 20170531 (3)


Med sin genomtänkta planlösning, måttfulla klassicism och omgivande trädgårdstomt skilde sig Schefflers fastighet starkt från den närmaste omgivningen. Paradvåningen låg en trappa upp. Som exempel på den påkostade inredningen kan nämnas en plafondmålning (se bild till höger), som tillskrivs David von Krafft, och väggar klädda med gyllenläder. Huset värmdes av öppna spisar och kakelugnar inalles 31 stycken, som änkefrun Grill-Scheffler år 1711 enligt tidens regler skattade för. Sannolikt förmådde de inte hålla kylan borta vintertid i detta stora hus.


En del av staketet står som det uppfördes. Den centralt placerade smidesgrinden har ett krön med monogrammet HPS efter byggherren Hans Peter Scheffler. På manbyggnadens baksida anlades en trädgård delvis utgående från befintliga fruktträd. Det uppges ha funnits ”130 större och mindre fruktbärande trän….  samt tretton aprikosträd…. På en avsats mot öster växte vinrankor”. (Hämtat ur brandförsäkringsvärdering 1757). Lusthus fanns också nämnt i denna värdering.


Spökslottet gammal bildSkanning 20170531 (5)

Änkan Catarina Scheffler bodde kvar i fastigheten efter makens död till 1714, då hon flyttade till Amsterdam. Äktenskapet med Scheffler var barnlöst. Det uppstod en arvstvist, som drevs av maken till Schefflers systerdotter, Tobias Leij. Tvisten fortsatte ända till 1738. Det ledde till att försäljningen av egendomen fördröjdes ända till 1723.                                      


                                                                                       Målning av okänd konstnär före 1860


Ny ägare blev generallöjtnanten, greven och överståthållaren Gustav Adam Taube. Han hade tillhört Karl XII:s närmaste män. Som ett uttryck för fastighetens status i Stockholm kan noteras att fastigheten fortsatte att ägas av högreståndspersoner under en stor del av 1700-talet alla av adlig börd. Taube sålde 1732 fastigheten till hovmarsalken och friherren Anders von Düben. Han tillhörde Karl XII:s närmaste män. Han avled 1738 och efterlämnade 13 barn med tre hustrur. Arvingarna ägde fastigheten i drygt 10 år, varunder delar av fastigheten hyrdes ut. En av hyresgästerna var greven Karl Gustav Bielke. 


En annan hyresgäst var den engelske ministern (ambassadören) Guy Dickens. Det berättas att under den tiden den s k partigängaren (ungefär nitisk partiarbetare) för mösspartiet, Kristoffer Springer, som rymt från fängelse, tog sig en fristad hos Dickens. Han upptäcktes dock snart, utlämnades och dömdes till livstids fängelse att avtjänas på Marstrands fästning. Än en gång lyckades han, nu utklädd till kvinna, rymma; denna gång till Ryssland. Han hamnade senare i England där han blev god vän med Emanuel Swedenborg. Springer hade dömts för att han agiterat för en reform i riksdagsordningen, som gick ut på att varje riksdagsman enbart skulle företräda den dominerande ståndpunkten i sin valkrets och vara redovisningsskyldig för sitt agerande inför sina väljare.


Fastigheten såldes först 1749 till en annan högreståndsperson nämligen överste och friherren Fabian Löwen. Han var generalmajor och var direktör för Ostindiska kompaniet, men bodde troligen inte i huset. Fabian Löwen upplät huset till sin bror friherren Johan Löwen fram till 1757. 


Därefter bröts mönstret av adliga ägare. På 1760-talet övertogs fastigheten på Drottninggatan av välbeställda handelsmän och bruksägare. Halvsyskonen Sofia Magdalena och Jakob Baltzar Knigges familj var verksam inom handel och textilmanufaktur. Liksom Sofia Magdalenas make Samuel Schütz, son i en släkt av välsituerade handelsmän i Göteborg, hade familjen Knigge en bakgrund i Tyskland, varifrån man flyttat till Sverige i början av 1700-talet. Från 1757 bodde Samuel och Sofia Magdalena Schütz främst på Hagby i Almunge. Som änka köpte Sofia Magdalena 1765 fastigheten i kvarteret ”Kongssten N:o 13” (Spökslottet), men bodde även fortsättningsvis på Hagby.


År 1779 ärvde den förmögne Jakob Baltzar Knigge, redan ägare till egendomen Stora Hagby i Täby, stenhuset vid Drottninggatan med flyglar och omgivande trädgård efter sin halvsyster, samt egendomen i Almunge. Liksom halvsystern var Knigge med hustru och husfolk mantalsskriven på lantegendomen i Täby fram till sin död 1796. Tjänstefolk och trädgårdsmästare med familjer hade tillsyn över fastigheten i staden och bodde hyresfritt. 


Av bouppteckningen från 1824 efter Jakob Baltzar Knigges änka Anna Maria, född Thorsson, med justerad namnform von Balthazar, framgår att det nu mer än hundraåriga stadspalatset var rikt möblerat: skåp och bord av valnöt och mahogny, sidenklädda soffor, speglar med förgylld ram, silver, ostindiskt porslin och en representativ samling målningar. 1839 beskriver Vilhelm Erik Svedelius, informator i familjen Lorich och blivande professor i historia, det intryck som husets inre gjorde på honom: ”Det hela föreföll mig såsom jag vore kommen i ett förtrollat slott.” De ursprungliga interiörerna tycks ha bevarats i stor sett oförändrade fram till den omfattande renoveringen 1875-76. 


Makarna Knigge var barnlösa, men änkefru (Knigge) von Balthazar hade en fosterdotter vars dotter, Maria Fredrika Colliander (död 1862), ärvde den kniggeska förmögenheten. Hon var dotter till en kyrkoherde i Adolf Fredriks församling, gift med expeditionssekreterare Franz Lorich (död 1863), och mor till tre barn. Under Lorichs tid skingrades efterhand den förmögenhet som tillfallit hans hustru.


Det är sedan den här tiden ryktena om spökeri började. Det berättas att den döde Knigge fördes bort i en vagn med onaturlig fart, bland gnistor och lågor i huset och som sedan försvann spårlöst. Därefter skulle vålnader ha uppenbarat sig vid flera tillfällen. Det talades också om underjordiska valv i vilka människor murats in tillsammans med stora guld- och silverskatter. I verkligheten fanns en murad grav i vilken den första byggherren Scheffler ansågs vara begravd. Eftersom inga spår av namn hittades i graven blev den begravdes identitet okänd. När högskolebyggnaden uppfördes fördes kvarlevorna till Adolf Fredriks kyrkogård.


År 1871 förvärvade bokhandlaren H. Klemming egendomen. Han sålde efter tre år vidare till änkefru Wilhelmina Hierta, hustru till publicisten och liberale riksdagsmannen Lars Johan Hierta. Därmed inleddes en 50-årig period som privatbostad för Hierta-Retzius-släkten.  År 1875 genomfördes en omfattande ombyggnad under ledning av arkitekterna Axel och Hjalmar Kumlien. 


Wilhelmina Hierta avled 1878, men döttrarna Hedvig och Ebba bodde kvar. Senare tog den yngsta dottern Anna (död 1924) över. Hon var gift med anatomiprofessorn och tidningsmannen Gustaf Retzius (1842 - 1919). Tillsammans ägde paret Aftonbladet under perioden 1884 – 1907. Gustaf var chefredaktör 1884 – 87. Han var ledamot av Svenska akademien från 1901. Anna var ordförande i Svenska 
avdelningen av The International Council of Women, och var författare (bland annat Om simöfningar för fruntimmer). Hon startade också så kallade arbetsstugor, där fattiga förvärvsarbetande föräldrar kunde lämna sina barn. De fick lära sig tillverka handarbeten, som sedan såldes. År 1930 fanns 130 sådana stugor.

Paret gjorde omfattande donationer. De samlade vetenskapligt, socialt och kulturellt engagerade personer vilket var i bjärt motsats till August Strindberg som ofta angrep etablissemanget. Motsättningen dem emellan lär ha medfört att Strindberg hade stora svårigheter att få sina alster publicerade i Aftonbladet.

Delar av Spökslottet, som inte användes av familjen, hyrdes ut. I den norra längan öppnade början av 1880-talet fröknarna Åkerman Café Petissan. 


År 1907 påbörjades högskolebyggnaden i den norra delen av kvarteret och 1924 donerades Spökslottet till Stockholms universitet. I samband därmed restaurerades huvudbyggnaden under ledning av arkitekten Erik Lallerstedt. Spökparken öppnades för allmänheten. Efter restaureringen användes Spökslottets bottenvåning för Zootomiska institutet och övervåningen för Konsthistoriska institutet, det Zornska institutet samt för förvaltning (bland annat för rektor och kansli samt sessionssal). I vindsvåningen rymdes ett tavelgalleri och två professorsrum. 


Merparten av konstsamlingen har donerats av kapten Johan Adolf Berg, ingenjör och konstsamlare, som 1883 skänkte medel för en professur i konsternas teori och historia, med författaren Viktor Rydberg som förste innehavare. Bergs tavelsamling i hemmet Heleneborg vid Söder Mälarstrand omfattade närmare 350 målningar. 1907 överlämnade hans änka, Helen Berg, två tredjedelar av samlingen, 210 målningar (132 utländska och ett 80-tal svenska verk), till Stockholms högskola. 1912 blev tavelsamlingen publik, presenterad i två salar i den nya högskolebyggnaden vid Kungstensgatan 45, som ”näst Nationalmuseum den mest betydande samling av gammal konst som ryms inom stadens hank och stör”, enligt Dagens Nyheter. Snart kompletterades samlingen med ett antal verk av italienska mästare. Från och med 1926, då Spökslottet övergick i Stockholms högskolas ägo, fördes samlingen successivt över till det gamla privatpalatset, vars övervåning 1956 ställdes i ordning som främst representativ miljö. Samlingen hade nu utökats genom ytterligare donationer. I september 1956 väntade konsten på att placeras i huset då en brand bröt ut i källaren där samlingen tillfälligt förvarades; 17 målningar gick förlorade. Samlingen var dock försäkrad och den olyckliga förlusten har kunnat kompenseras genom inköp av ett antal målningar av hög kvalitet. Idag omfattar samlingen av äldre måleri i Spökslottet omkring 380 nummer. Dessvärre har samlingen, som förvaltas av Stockholms universitet, än idag inte den status av studiesamling och museum som kapten Berg avsåg med sin donation år 1884.


                              Plan över tavelsamlingens ordning i paradvåningen 1925.


År 1976 flyttade Universitetets administration till Frescati.  Spökslottet är fortfarande kvar i statlig ägo genom Akademiska hus. Stora salen i Spökhuset kan användas av rektor för representationsmiddagar och större evenemang. Arbetsrum på bottenvåningen kan användas av universitetets tidigare rektorer.


I Spökslottet finns förutom de exklusiva tavelkonstsamlingarna en av världens mest representativa och omfattande samlingar av glaskonst från Orrefors glasbruk bland annat av konstnärerna  Simon Gate och Edward Hald. Samlingen är skänkt av tidigare glasbruksägarfamiljen Hellner. Målerisamlingen finns väl beskriven av Nina Weibull. Där finns verk av svenska konstnärer Alexander Roslin, Pehr Hillerström och Elias Martin. Av utländska konstnärer kan nämnas Pieter Bruegel, Jan Both, Frans Francken II och Giambattista Tiepolo.

                                 

Övriga byggnader

Två ekonomibyggnader finns inritade på tomtkarta från 1723, då som två u-formade längor med öppning mot huvudbyggnaden. 


Ett orangerie fanns i det nordöstra hörnet (enligt bouppteckning 1711) och är omnämnt under Lorichs tid då en tillbyggnad av orangeriet ägde rum. Det fanns alltså troligen redan då Spökslottet uppfördes en mindre byggnad för ändamålet. Orangeriet revs i samband med att högskolefastigheten uppfördes.


Den nordvästra ekonomibyggnaden var från början delvis bostadshus. Där inrymdes också vagnslider och eventuellt en badstuga. Senare fick den namnet Petissan efter kaféet Le petit café som fanns där.


Café Petissan


Kaféverksamhetens gäster var mest teknologer. Petissan monterades ned i samband med påbörjandet av högskolebyggnaden 1907 och uppfördes på Skansen samma år. När stadskvarteret byggdes upp flyttades Petissan dit 1931.  Rumsindelning och byggnadssätt har förmodligen behållits oförändrat. Inredning och föremål kom huvudsakligen från slottsapoteket i Drottningholm som låg i Långa raden vid vägen till Lovö kyrka. 


Apoteksinredningen från 1791 donerades omkring 1880 till Stiftelsen Nordiska museet och delar av den var tidigare uppställda i Skandinavisk-etnografiska samlingen, som hade sina lokaler vid Drottninggatan.


Lusthuset

Lusthuset finns med i bouppteckningen 1714 efter Scheffler. Det var då i två våningsplan. Underdelen var kvadratisk och övervåningen en åttakantig lanternin (finns på målning från 1860-talet). Lusthuset var försett med bl.a. gyllenlädertapeter. Reparationer genom åren, bl a 1840, förändrade utseendet. När den nuvarande utformningen med plåttak kom till är oklart.


Ett foto från 1926, taget av N. Azelius, visar att dörren åt väster synbarligen var i funktion. När dörr och fönster spikades igen och underhållet upphörde har jag ingen uppgift om. Lusthuset inkluderades inte i parkens upprustning 1995.

Parken var på Schefflers tid formad som en rätvinklig barockträdgård med raka gångar och kvarter.  

Spökslottets trädgård 2


   Ritning Johan Norman 1744, Nordiska museet


År 1875 förvandlades parken till engelsk stil. Lindallén behölls dock.

År 1926 fick allmänheten tillträde och då anlades bland annat sandlådor för barn. Därefter förföll parken alltmer. År 1968 fick parken uppmärksamhet i samband med kårhusockupationen. År 1995 skedde en upprustning med ny jord men med samma blomsterlökar som tidigare funnits i parken. Den skröpliga lindallén ersattes med en ny.



Referenser

Andersson, Henrik O. och Bedoire, Fredric. Stockholms byggnader. Prisma 1998

Egeland, Meg. En stump av Drottninggatan. Books-on demand, Visby 2005

Sjögren, Arthur. Drottninggatan genom tiderna. Almqvist&Wiksell 1923

Storm, Ingvar. Lusthus i Stockholm. Askild&Kärnekull 1981

Weibull, Nina, Spökslottet. Byggnaden och målerisamlingen. Stockholms universitet. 1993.

Spökslottet. (red Andreas Lindblom) Stockholm 1927



Leif  H.Eklund, 2007 reviderad 2017 (med vänligt bistånd av Nina Weibull).


© Adolf Fredriks historiegrupp 2007 – 2017