Konserthuset


 Stockholms konserthus

Det blå Konserthuset vid Hötorget i centrala Stockholm är ett av Sveriges större arkitektoniska mästerverk. Det invigdes 1926, skapat av arkitekten Ivar Tengbom under en expansiv tid  i Stockholms historia. Konserthuset byggdes för att ge en hemmascen åt nuvarande Kungliga

Filharmonikerna och vara en arena för bland annat utdelningen av Nobelpriset. Men det var en lång tid av förberedelser innan invigningen 1926.

Gustav Adolfs torg och dess närmaste omgivningar  var under långa tider medelpunkten i Stockholm. Men Stockholm växte och centrum förflyttades i nordlig riktning och Hötorget kom att betraktas som en av stadens centrala platser. Hötorget som salutorg  har också gamla anor. Det anlades på 1640-talet vid Flemings stadsplanereglering. De bofasta husägarna och hyresgästerna var krämare, (ambulerande köpmän), kryddkrämare(specerihandlare),  hökåre (enklare livsmedel) och arbetsfolk.

Torget var primitivt bebyggt. Marken stenlades 1674 med kullersten och först 1884 med gatsten. I närheten låg den stora Rännarbanan, avskild från torget med en stenmur. Det hade tidigare varit exercisområde och avlöstes av ryttarfester, karuseller och fyrverkerier. Här fanns också Styckgjuteriet, där kanoner och statyer göts för slottet. Även Sergels ateljé fanns här och en  stenhuslänga  från 1781, som inrymde kungens resevagnar. Torgets andra sidor var bebyggda med låga hus och arbetsskjul, som dolde idylliska trädgårdar. Här på Hötorget låg Ekströms paradis bakom ett rött plank, med  mängder av fruktträd, astrakaner och en rosenträdgård.

Trakten runt torget förändrades med tiden helt och hållet. Sedan en stor del av Rännarbanan år 1830 införlivats med torget fick handel bedrivas också där. Hötorget blev den största av stans saluplatser. Men karaktären blev helt förfuskas, då man 1874 byggde en saluhall på torget.

Redan långt tillbaka i tiden hade man haft blickarna riktade mot Hötorget, när man diskuterat att anlägga en monumentalbyggnad i staden. Rikets ständer hade år 1845 anslagit 500000 Riksdaler banko för att uppföra ett Nationalmuseum, men tomten ansågs för avsides och oansenlig. Det fanns även planer på att där uppföra ett Stads- och Rådhus. Hötorget hade blivit ett mer och mer trafikerat område. För att minska kommersen förbjöds 1856 försäljning av skrymmande artiklar som ved, timmer, bjälkar, hö och halm.

Stockholm var ännu på slutet av 1700-talet och början av 1800-talet en småstad med omkring 75000 invånare. Allt liv, andligt, politiskt och socialt var koncentrerat kring Slottet, Gamla stan och Riddarholmen för där fanns kyrkor, kaffehus och krogar.  

Den främsta platsen för konsertliv under en stor del av 1700-talet var Riddarhuset. Här spelade symfoniorkestrar. Den nybildade Musikaliska akademien framförde sina konserter.  Även utländska gäster gästspelade på Riddarhuset. Känslan för den symfoniska musiken var starkt framträdande. Utan tvivel inträdde en förändring i och med att Stockholm fick ett operahus år 1773 vid Gustav Adolfs torg.

Musikaliska Akademien förde en tynande tillvaro. Undervisningen låg nere och deras konsertverksamhet ansågs inte ha bra kvalitet. Intresset för den symfoniska musiken var på nedgående, kanske inte så lite beroende på Gustav III ensidiga vurm för teatern. Den lyriska scenen (som operan kallades förr) gick en glansfull tid till mötes. Lika brinnande för operan  som den mördade kungen var, lika avog var hans son.

Det ledde till slut att operaverksamheten fick upphöra 1806. Först när Karl XIII blev kung 1809, återfick Operan sin forna uppgift efter att ha varit rivningshotad och tjänstgjort som lasarett.

Till det betydelsefulla för huvudstadens musikliv under 1800-talet hörde den serie av symfonikonserter som alternerade  med operorna.

Musiksällskap började att stiftas, som Harmoniska sällskapet 1820,  Nya harmoniska sällskapet 1860, Musikföreningen 1880 och Filharmoniska sällskapet 1885. Även de stora mansångkörerna hade startat  som tidigare studentkörerna. Men det stegrande intresset för körsång medförde att symfonimusiken fick en undanskymd plats inom musiklivet.

Säkerligen bidrog bristen på lämpliga konsertlokaler att konsertverksamheten inte utvecklades. Till förfogande stod Stora Börssalen och La Croix salong vid Brunkebergstorg. (upphörde 1870) De stora oratorierna gavs i kyrkorna med biträde av hovkapellet eller i Musikaliska Akademiens nybyggnad (1877). De som längtade efter en ordnad orkesterverksamhet, som fanns i flertalet tyska städer fick ännu vänta innan önskemålet blev realiserat.

Det som framför allt saknades var en orkester som vid sidan av Hovkapellet helt kunde ägna sig åt konsertverksamhet. Det var därför man tog initiativ till bildandet av en fristående orkester 1901 med bland annat Wilhelm Stenhammar. Konsertföreningen stiftades i maj  1902. Syftet var att ge konserter för att höja intresset för orkestermusik och då särskilt äldre och ny svensk musik. Orkestern skulle verka även i ute i landet,  men av det blev inget utan koncentrationen blev Stockholm. Orkester- och kammarmusikkonserter gavs under tämligen enkla förhållanden mellan 1902 och 1910. Men på grund av brist på kapital  och en rymlig lokal lade styrelsen ner verksamheten.

Redan så tidigt som 1869 hade frågan om en konsertlokal uppstått. Samma år bildades en kommitté.

La Croix vid Brunkebergstorg skulle upphöra. (1870).  Fersenska tomten på Blasieholmen var ett förslag. Nästa gång lokalfrågan togs upp på allvar var 35 år senare. Nu var det  Stockholms sångarförbund. Och en kommitté bildades. Förslaget var  i hörnet Styrmansgatan och Linnégatan. Men man ville avvakta och se hur Nobelstiftelsens byggnadsfråga utvecklade sig. Den är ju som bekant inte klar än.

Åren gick. Svenska Musikerförbundets Stockholmsavdelning tog initiativ 1910. Olika kategorier  inom musikområdet träffades. Kommitté bildades. Under tre år diskuterades lokal-och finansfrågan. Samarbete föreslogs med Nobelstiftelsen och Musikaliska Akademien.  De många olika förslagen gjorde att man avvaktade igen. Vidare skulle det bli omöjligt att finansiera bygget. De stora bristerna i de tillfälliga lokalerna i Auditorium bidrog till att konserthusfrågan ännu var  aktuell.

Då Konsertföreningen 1914 upptog konsertverksamheten skedde det under andra lyckligare och förändrade former. Initiativtagare var andra personer. Nu tycktes det som att man hade möjligheter att få en passande lokal. Vid Vasagatan hade det på den gamla gasklockans grund uppförts en stor sal för cirka 1700 personer. Auditorium (Vinterpalatset). Denna sal hyrdes av Konsertföreningen för vissa dagar i veckan. 65 musiker /medlemmar engagerades i en orkester.. 45000 personer besökte konserterna under första halvåret. Redan vid starten var man på det klara med hur föga lämpligt Auditorium var som konsertlokal. Det var dragigt, slitet  och även akustiken var dålig. Det saknades också en passande repetitionssal. Orkestern bestod nu av 90 medlemmar. Ej heller administrationen var nöjda med sina utrymmen. Detta var Stockholms konsertförenings huvudsal fram till 1926.

Konsertföreningen beslöt att lämna en ansökan till Kungl. Maj:t att få starta ett penninglotteri. Dessutom ville föreningen att Staden  skulle skänka marken i kvarteret Hästhuvudet vid Hötorget till föreningen.  Skisser över husets utseende utförda av arkitekt Grut skulle inlämnas.  Inget av detta överlämnades av Konsertföreningen utan av den nybildade kommittén, Stockholms konserthuskommitté, som bildades 8 november 1917.

Från oväntat håll, genom testamente fick man 400000 kr av Rosa Nachmansson. Hennes bror skänkte nästan lika mycket. Det var alltså från privat håll man fick till grundplåten. Till följd av dessa donationer bildades denna nya kommitté, Stockholms konserthuskommitté.  Där ingick personer med stort inflytande och pengar. Prins Eugen var hedersordförande. Det tillsattes ett arbetsutskott. Ytterligare bidrag erhölls av några bankdirektörer med Wallenberg i spetsen. 700000 kr. Kostnaden beräknades till fyra miljoner.

Tämligen omgående började utskottet med sitt arbete. Det första man försäkrade sig om var att kunna köpa in tomten Hästhuvudet. Vidare att få starta ett lotteri. Stockholms stadsfullmäktige upplät tomten till Konserthuskommittén till en kostnad av tio kronor under 100 år.    Stiftelsen Stockholms Konserthus skulle äga och förvalta huset. Stiftelsens angelägenheter skulle förvaltas av en styrelse.

En arkitekttävling utlystes att inkomma med förslag på ritningar till ett nytt Konserthuset. Som sakkunnig förvärvades arkitekt Carl Westman. 

Stiftelsen hade vissa önskemål som en stor konsertsal med  2200 platser, en mindre lokal med 600 platser, rum för anställda 0ch ett bibliotek. Husets fasad  skulle vara utmed Sveavägen och med ett mindre square

framför. Viktigt var att salarna skulle placeras så att de utan störande inverkan av varandra kunde användas samtidigt. Stora salen skull vara rektangulär och ha dagsljus. Podiet skulle rymma en orkester för 100 musiker och en kör för minst 150 sångare. Även ett större orgelverk skulle ha plats på podiet. Särskild omtanke skulle läggas på goda utrymmen och bekväma anordningar för publiken. 

Inbjudan att delta i arkitekttävlingen hade utfärdats till svenska arkitekter, med en speciell inbjudan till Torben Grut, Erik Lallerstedt och Ivar Tengbom. 25000 kronor var prissumman att fördela till dem som  ansågs lämpliga. 34 förslag kom in. Vid sammanträdet 11 december 1920 ansågs  Ivar Tengbom, Erik Lallerstedt och Torben Grut ha lämnat in de bästa förslagen.

Det röda hjärtat enligt Tengbom handlade om att bygga ett antikt tempel till musikens ära nära polcirkeln.

Prisnämnden var klara med att slutavgörandet skulle stå mellan Tengbom och Lallerstedt. I Tengboms ritning var salarna placerade vid sidan av varandra med podierna lagda så långt bort från varandra som möjligt. Ingen störande inverkan. I förslaget tyckte nämnden också att stora salen hade ett mycket vackert och originellt utformat podium. Man tvekade för förslaget att göra taket  ”fritt svävande”.

Lallerstedts förslag tyckte man att det fyllde föreskrifterna. Enkelt och överskådligt. Salarnas podier vette åt samma håll kanske medförde risk för ljudöverföring. Förrummet till Lilla salen saknade dagsljus.

De båda förslagen ansågs jämställda. Men Tengboms förslag var bättre då salarna  placerades i samma plan. Tävlingsbidragen ställdes ut. De flesta satte Tengbom förslag främst. Först genom att  ritningarna visades  blev det fullt klart, att huset ej kom att ligga i rätt riktning, då  det vände ryggen mot Hötorget. Lallerstedt skrev  en artikel i SvD där han framförde  ett önskemål att vända fasaden mot Hötorget och  av Hötorget skapa ett vackert torg.

Under 1920 och 1921 utförde Tengbom de önskade omarbetningarna av sina ritningar med särskild hänsyn tagen till fasadens placering mot Hötorget. Utskottet beslöt att konserthusbygget skulle starta 1 april 1923. Nu skulle det praktiska realiseras. Därför beslöt Konserthuskommittén att ge utskottet bemyndigande att bilda en byggnadsdelegation som ansvarade  för uppförande och inredning. Husets förläggning av fasades mot Hötorget godkändes inte av Byggnadsstyrelsen. Men Kungl. Maj:t fastställde planen. Rivningen av de gamla husen startades och 1 oktober var hela kvarteret tomt och bygget kunde starta. Hela Stockholm deltog med största intresse i förändringen.

PUB:s nybygge vid torgets östsida skulle också starta upp. 

Den 1 november 1924 kunde taklagsöl firas. Redan i mars 1925 var inredningsarbetet igång. Huset målades först blått. Senare gulbrunt. Vid renoveringen 1936 blev det ånyo blått.

Programmet för Konserthusets öppnande planerades noga. Kommittén hade tänkt en bestämd svensk tonsättare, men övergick till en pristävling mellan svenska kompositörer. 20 verk insändes. 1:a pris gick till Kurt Atterberg för körballaden Sången. 

Äntligen invigdes huset den 7 april 1926.

Sedan invigningen har Konserthuset varit hemmascen  för den orkester som först hette Stockholms konsertförening, därefter Stockholms Filharmoniska Orkester och sedan början av 1990-talet Kungliga Filharmoniska Orkestern i Stockholm.

Ivar Tengboms visioner syns bäst i Stora salens ursprungliga utförande. Tengbom ville få salen att framstå som ett torg, ett öppet rum, omgivet av kolonner med podiet som centralpunkt. Ett skenperspektiv bakom podiet med fyra statyer av Milles i egna balkonger, skulle antyda en fortsättning, ut mot fantasins grekiska landskap.

Den grova gråbruna färgskalan på parkett och längs podiet, de djupröda stolarna, förbyts i gula, allt ljusare nyanser ju längre upp mot taket/himlen man kommer. Det vita himmelstaket inramades av det gyllene kassettaket på andra balkong och lampornas mjuka sken. Både lampor och kolonnernas kapitel är signerade Ansgar Almquist.


160121 Konserthuset bild 1


Dagens stora sal ser inte alls ut så här. Flera stora renoveringar  har genomgripande förändrat salen, framför allt av akustiska och tekniska skäl. Vid den stora renoveringen 1971-1973 var det Ivar Tengboms son Anders Tengbom som ledde arbetet. Det gamla taket och väggen bakom podiet  gjordes om och statyerna togs bort. Taket fick påminna om Medelhavets sammetssvarta natt i stället för solvit dag, för att ge plats åt nödvändig teknik och bättre akustik. Akustikproblem och och förslitning ledde också till att textilierna som hängde längs andra balkong togs bort. De var designade av Einar Forseth  och hade vävts av Elsa Gullbergs vävkammare, på plats i Konserthuset under byggnationen.

Nästa stora förändring i salen var orgelbygget. Under hela 1970-talet pågick ett idogt arbete för att kunna bygga en stor orgel i huset. Tack vare donationer lyckades man till sist och den magnifika orgeln kunde invigas 1982. Den täcker hela väggen över körläktaren och är med sina 6100 pipor och 69 stämmor ett mycket imponerande instrument. Den längsta pipan är elva  meter lång och den minsta några millimeter.

Sommaren 2001 byttes samtliga stolar ut mot nya efter Tengboms ursprungliga skiss. Podiet byggdes om med 32 hydrauliska lyftbord, så scenbygget blir mer flexibelt.

2007-2009 renoverades och moderniserades ventilationssystemet. Samtidigt förbättrades akustiken ytterligare i Stora salen.

Stora salen har 1782 platser.

Lilla salen, sedemera  Grünewaldsalen fick Isacc Grünewald sex månader på sig att sätta sin prägel på. Han lyckades med besked,  trots att det var hans första monumentaluppdrag. Salens varma atmosfär och intima skönhet är i mångt och mycket hans verk. Konstnären fyllde såväl tak som väggar i denna kammarmusiksal med sin böljande sensuella ”kroppsmusik.” Förebild och  inspiration var de italienska renässanspalatsens rikt dekorerade rum. Motiven är inspirerade av det klassiska  Greklands myter och musikens historia. Den stora takmålningen visar solens och musikens gud Apollon som griper efter solens strålar, vilka bildar strängarna på en lyra. Man kan skymta Beethovens anletsdrag i höra hörnet.

Väggarna är indelade i fält med pilastrar i stuck. Konstnär Gustav Cederwall.  Lamporna är de ursprungliga ritade av Robert Hult på Tengboms arkitektkontor. Hult designade huvuddelen av belysningen i husets publika delar. Belysningen har kompletteras med starkare ljus som strålkastare och spotlights.

Ridån vävdes av Elsa Gullberg efter Tengboms intentioner, men originalet blev utslitet och Astrid Sampe skapade den nyvävda kopian.

Grünewaldsalen  restaurerades 1994 då konsten framträdde med ny skärpa efter decenniers smutslager. Man ordnade också att scenlösningen förändrades så man kunde höja upp ett podium mitt i salen.

Foajén  till Grünewaldsalen domineras av den unika mattan på 76 kvadratmeter, där konstnären inspirerats av den minoiska kulturen på Kreta. Originalet handvävdes vid Bror Höögs väveri utanför Borås. En kopia av det utslitna originalet kom på plats 1987.

Längst upp i Konserthuset finns den moderna Aulinsalen. Salen invigdes 1994, och används främst till möten, konferenser och repetitioner. Uppkallad efter Tor Aulin, violinist, dirigent, tonsättare och en av orkesterns grundare. Innan salen byggdes om kallades den för Attikasalen.

På tredje våningen finns styrelserummet. Här huserade under 23 år den legendariske chefen Johannes Norrby. Här fick artister och dirigenter sitt gage kontant i handen. Pengarna förvarades i det kassaskåp som är placerat innanför kakelugnsluckan.


160121 Konserthuset bild 3160121 Konserthuset bild 4160121 Konserthuset bild 5


Konserthusets generösa och demokratiska publikutrymmen var en nyhet för tiden. De olika samhällsklasserna gick genom samma portar för att först längre in i huset finna sina platser. Så var det inte på Operan och Dramaten.

Alla konstverk i vestibuler och foajéer lånar motiv från två olika världar. Det klassiska Grekland och musikens historia. Skulptören Carl Milles skapade Orfeusgruppen. Den kom på plats utanför huset 1936. Inne i huset finns Milles representerad med de fyra statyerna av Pan och de tre muserna. Dessa statyer stod på balkongerna bakom podiet fram till 1970-talets restaurering.  De har flyttats runt i Konserthusets salar och foajéer, men finns nu i Stora foajén. Dekorationerna i i vestibulen och Stora foajén har formgivits av Einar Forseth. De stora mosaikerna i golvet och takens stuckatur är också hans verk. Även vävnaderna i trappuppgångarna har han formgivit. De är vävda av Elsa Gullberg.

De hängde före ombyggnaden på 1970-talet i fonden bakom Stora salens podium.

Ovanför parkettdörrarna till Stora salen finns tonsättarporträtten i stuckatur. På parkett vänster sida finns finns Bach, Palestrina, Händel, Haydn,Mozart och Beethoven. Höger sida Schubert, Schumann,Wagner, Bruckner, Brahms och Franck. Varje porträtt har ett känt notcitat.  

Konstnärerna var Nila Olsson och Robert Nilsson.

Samarbetet mellan Einar Forseth och Elsa Gullberg resulterade i ett antal textilier som fanns på flera håll i huset. De flesta har nötts ut av tidens tand och av vissa finns endast fragment kvar.

Med stöd av donationer och stiftelser, och initierat av Åke  Livstedt har nya textilier kommit till. Textilkonstnär Kajsa Melanton har med inspiration av tidigare mönster skapat nya gångmattor i foajéerna. Draperierna vid parkettpromenaden kallas för dansande taburetter.

Simon Gate och Edward Hald vid Orrefors glasbruk formgav glasarmatur och speglar. Några av armaturen är svagt  blåtonad för att ge ett dagsljusliknande sken.

På första balkongen finns Ewald Dahlskogs utsökta intarsiaarbeten på dörrarna till Stora salen. Varje dörr visar instrumenthistoria från världens alla hörn.

Trappmäklarna, de små skulpturer vid trappräckenas slut, var Ansgar Almqvists skapelser, liksom ett antal lampor.

De vackra möblerna är gjorda av Carl Malmsten och många av dem restaurerade under 1990-talet av studenterna  vid Carl Malmstens Centrum för träteknik och design.

 

 

Referenser

Stockholms Konserthus.

Minnesskrift vid invigningen 1926. Holger Nyblom

En kort historik om Konserthuset.

 

Marianne Browalli 2015  

© Adolf Fredriks historiegrupp 2007 – 2016