Johannes kyrka


Namnlös1

Johannes kyrka från söder, kort före sekelskiftet. Till höger ses Johannes brandstation.

Bild från Stockholms Stadsmuseum.


Johannes kyrka

S:t Johannes kyrka invigdes pingstdagen 1890. Den ligger högst upp på Brunkebergsåsen, där Malmskillnadsgatan mynnar ut mot norr och övergår till att via Johannesplan bli Döbelnsgatan. 

Trots sin placering mitt i centrala Stockholm, och trots sin storlek, ligger kyrkan undanskymd av omgivande kvarter. Johannes kyrka skiljer sig i ett viktigt avseende från andra kyrkor: koret ligger i norr, inte i öster, som brukligt är. På grund av kyrkans läge på den långsmala Brunkebergsåsen med nordsydlig längdriktning är detta den naturliga placeringen, även om den är ett brott mot den kristna kyrkans urgamla byggnadstraditioner. Arkitekt är Carl Oscar Möller som ritade den i en stilriktning benämnd nygotik med Kölnerdomen som förebild.

Johannes kyrka är idag så mycket mer än kyrkobyggnaden. Få områden på Norrmalm har väl blivit så dokumenterade som Johannes. Det är spännande sekelskifte 1800/1900-tal och tidig Stockholmshistoria.

Området runt kyrkan med kyrkogården, de kringliggande gatorna och byggnaderna och med den stränga S:t Johannes kyrka vars spetsiga torn pekar upp i skyn, har givit Johannesområdets innevånare och besökare sina speciella minnen och upplevelser. På ett eller annat sätt avspeglar sig allt detta i litteraturen, antingen indirekt som miljöer i romaner som Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”, 1912 och ”Förvillelser”, 1895 eller berättelser som direkt beskriver Johannes, t ex ”Det hände vid Johannes” av Lill Thoren1993 eller ”Kring Johannes” av Per Wästberg 1994.

Böckerna ger intrycket av att på Johannes där blomstrade borgerligheten, där fanns skolorna med starka kvinnor som grundare och som elever. Där fanns också de kända intellektuella och lärda personerna. Detta, liksom kyrkogårdens gravar, Drottninghuset och andra byggnader har sin egen historia, och kan med fördel studeras djupare i nämnda böcker.

Det mycket tidiga Johannes beskrivs som en fattigbygd i Sankt Jakobs församling. Under 1600-talet sökte myndigheterna komma till rätta med de svåra förhållandena genom fattiginrättningar varav en var Brunkebergsinrättningen på norr. Den låg spridd över ett ganska stort område av nuvarande Johannes kyrkogård. Inrättningen utgjordes av ett antal små oansenliga stugor omgivna av ett plank. Dessa stugor bibehölls och användes även efter det att anläggningen fått en nybyggnad på 1680-talet. Drottninghuset är ett minne av detta. Drottning Ulrika Eleonora d.ä grundade stiftelsen Drottninghuset redan 1686. (Läs mer i Monica Granbecks uppsats om Drottninghuset.)

Det finns tre skrifter som historiskt beskriver händelserna i tiden fram tills den nuvarande kyrkan kom på plats. De är skrivna av tre olika personer. Ibland överlappar de varandra, men ibland inte. De finns på församlingens hemsida. Med hjälp av dessa skrifter har jag valt att sammanställa kyrkans och begravningsplatsens framväxt genom århundradena.

 

1200 och1300-talen

Norrmalm, omnämns i arkiven första gången 22 maj 1288, då kung Magnus Ladulås av ärkebiskopen i Uppsala bytte till sig hela området norr om Stockholm. Den nuvarande S:t Johannes kyrkogård är en del av detta. Enligt en del källor ska platsen ha använts som begravningnsplats - Brunkebergskyrkogården ända sedan slutet av 1200-talet, då Magnus Ladulås anlade S:t Örjans hospital på nedre Norrmalm. Den enda verifierade byggnationen från den tiden utgörs av detta sjukhus för spetälska, som sedan förlades till Enköping. Hur gammal begravningsplatsen verkligen är vet man inte med säkerhet

På tillskyndan av Magnus Ladulås uppfördes sedan på den gamla s. k. hospitalstomten, ett kapell till helgonet S:t Görans ära. Kapellet kom att kallas S:t Görans, S:t Georgs eller S:t Örjans kapell.

Det var oroliga tider. Inga palats byggdes på Norrmalm och utvecklingen gick mycket långsamt. Det fanns endast små kålgårdar, tobaksland och trädgårdar, stall och bodar. Likväl, genom den uttaxering som genomfördes år 1343 för inlösen av ärkebiskopens kåpa från Rom, finns belägg för, att en liten församling med namnet S:t Jacob då hunnit bildas.

 

1400-talet

Stora olägenheter drabbade odlarna på grund av strider om makten. Skövlingar genomfördes både av svenska och utländska trupper. För att försvåra den upproriske biskopen Jöns Bengtsson Oxenstiernas belägring av Stockholm, lät kung Carl Knutsson år 1457, bränna ned all bebyggelse både norr och söder om staden. Samma sak hände några år senare vid kampen mellan kung Hans’ danska ryttare och Sten Sture d ä.

Under dessa oroliga tider fanns dock S:t Örjans sjukhus uppe på åsen, på den plats där Drottninghuset nu ligger. Det utgjorde då även härbärge för äldre män och kvinnor. I anslutning till sjukhuset låg även det oansenliga S:t Örjans kapell. Kapellet användes endast av sjukhuset och för begravningar.

1454 avskilde Karl Knutsson en del av tomten till kyrkogård - Brunkebergs begravningsplats - där Jakobs församlings invånare och andra på Norrmalm boende fick begrava sina döda. Kyrkogården invid S:t Jakobs kyrka hade fått sin areal betydligt reducerad genom utvidgning av Kungsträdgården

 

1500-talet

I och med Gustaf Wasas tronbestigning började Norrmalm åter att utvecklas. Hovfunktionärer, ämbetsmän och krigsfolk samt inflyttade personer från landsorten anlade hus och trädgårdar.

1527 under den minnesrika riksdagen i Västerås blev S:t Görans kapell utdömt och sannolikt strax därefter nedrivet.

1552 anbefallde kungen att alla befintliga trähus inom stadskärnan skulle ersättas av stenbyggnader. Detta medförde då att många stadsbor, som inte hade råd att uppföra nya stenhus, tog sin tillflykt till Malmarna.

 

1600-talet

Malmarna började nu växa mycket snabbare än själva stadskärnan. (Läs mer i Leif Stenudds uppsats ”Norrmalm blir till”.)

Norrmalm delades i två församlingar, S:t Jacob och S:t Clara med Brunkebergsåsen, eller Malmskillnaden som den då började kallas, som gräns. Brunkebergskyrkogården blev samtidigt också St Jacobs begravningsplats, då ingen plats fanns invid Jakobs Kyrka.

St Johannes kyrka Stockholm

I mer än ett sekel stod kyrkoplatsen tom. Förfallet uppe vid Brunkebergs begravningsplats eller Brunkebergskyrkogården kom att uppmärksammas av den nye och driftige överståthållaren i Stockholm Klas Fleming. Med hjälp av en mycket företagsam och frikostig byggherre, rådman Johan Ericsson Fuhrubom, uppfördes ett enkelt träkapell, varvid Fuhrubom till stor del bestridde kostnaden ur egen kassa. Därför kallade samtiden det nya kapellet Johan Ericssons kapell, men han själv gav det namnet S:t Johannes kyrka.

1651 stod det klart. En enkel korsformad, tjärad kyrka.

Några egentliga gudstjänster hölls dock inte i denna kyrka under de
första årtiondena. Den användes uteslutande till gravkapell och till
bönestunder för de sjuka. För landsortsregementen förlagda till huvudstaden användes den till gudstjänster förrättade av regementenas egna präster.

Kyrkan fick småningom status som kapell inom Jacob-Johannes församling.

År1671 började gudstjänstsammankomster att anordnas. Platsen omkring kyrkogården hade blivit något mera bebyggd och år 1692 uppfördes helt nära kyrkan en klockstapel för att samla innevånarna till gudstjänsterna och för ringning över de döda

Den gamla träkyrkan stod kvar ända till 1890 då den nya S:t Johannes kyrka blev färdig och invigd. Den hade legat något sydost om den nya nere på gräsmattan framför Brummerska skolan, Johannesgatan 18.

S:t Jacobs församling växte snabbt och allt fler människor sökte sig till Johanneskapellet för sina andakter. Detta utnyttjade kaplanen i St Jacob för att försöka få till stånd en delning av St Jacob och Johannes i akt och mening att sedan själv bli kyrkoherde i St Johannes.

Den 3 november1671 beslutade drottning Eleonora att Jacobs församling skulle delas trots motstånd från församlingen. Redan den 13 december beslutades att delningen skulle tas upp till prövning, möjligen beroende på alla stridigheter som förekom. Någon delning kom då heller inte till stånd och det dröjde ända tills alla inblandade själasörjare var döda innan intriger och strider om tjänster och annat inom församlingarnas prästerskap upphörde.

Händelserna hade troligen det goda med sig att man långsamt började utvidga och förbättra den gamla kyrkan. Under åren 1672-1687 satte man in fasta bänkar, en predikstol och altare samt en läktare för de sjuka från hospitalet.

1692 byggdes klockstapeln, som fortfarande finns kvar. Kyrkan blev helt klar först 1731.

Kapellet var troligen ett provisorium, eftersom man redan på 1670-talet diskuterade att uppföra en stenkyrka. Den diskussionen drog ut på tiden och först på 1750-talet författades ett memorial om en ny kyrka men något beslut fattades inte.

SSM0101280 a

Utsikt från Blekholmen mot trakten mellan Observatoriet och Kungsholmsbrogatan. Långt borta vid horisonten skymtar Johannes gamla kyrka med klockstapeln. (från Stockholmskällan)


1700-talet

Först på1770-talet inhämtade församlingen Gustav III:s tillstånd att bygga en stenkyrka. Uppdraget gick till Jean Eric Rehn, som gjorde flera förslag till S:t Johannes kyrka. De första ritningarna blev inte godkända och Jean Eric Rehn fick omarbeta dem. Efter många turer godkände slutligen Gustav III Rehns förslag 1783 på en kyrka med vissa klassicistiska inslag.

Kyrkbyggandet startades med stor energi. Det var bråttom. Kungen skulle på utlandsresa och ville högtidlighålla grundstensläggningen. Man lånade pengar ur fattighuskassan, anställde tillsyningsman och flyttade gravstenar och den 14 september hölls så grundläggningen under stort cermoniel med samhällets dignitärer och under klockringning från två kyrkor och med 64 kanonskott vid två tillfällen. Nu kontrakterades stenhuggare, schaktningsarbetet påbörjades, och en trämodell av kyrkan tillverkades. Men den fattiga stadsdelen skulle inte få någon ny kyrka på länge.

Det kom ett brev från Gustav III, avsänt från Rom den 24 januari 1784 som beordrade att allt arbete på kyrkan ska stoppas. Gustav III hade under sin resa kommit i kontakt med den nyantika strömningen på kontinenten och ansåg att Jean Eric Rehns kyrka var gammalmodig.
Gustav III hade träffat den franske arkitekten Léon Dufourny, som nu fick i uppdrag att göra nya ritningar till S:t Johannes kyrka. Hans förslag var avsevärt mycket större och dyrare än Rehns. Förslaget visade en kyrka i extrem nyantik stil, utan anknytning i svensk kyrkotradition. Detta kändes säkerligen mycket främmande för Johannes kyrkoråd och planerna på en stenkyrka sköts på framtiden. I stället reparerades träkyrkan och byggdes ut.


1800-talet


Bild av gamla kyrkan (ur E. Lignell)


Den 29 november 1880 beslöt kyrkorådet i Jakobs och Johannes församling att hemställa till kyrkostämman om uppförande av en ny kyrka i stället för den gamla träkyrkan av år 1636. – en idyllisk kvarleva från gångna dagar. Den gamla kyrkan var både bristfällig och för liten för den numera folkrika Johannesdelen. Med en ny kyrka skulle man också kunna bilda en egen församling. Begäran bifölls och den gamla träkyrkan hade därmed tjänat ut. På kyrkostämman den 14 december 1880 bifölls hemställan och kyrkorådet fick i uppdrag att anskaffa ritningar och kostnadsförslag.

I september 1883 stadfästes så förslaget till nybyggnad nästan 100 år efter den förra grundläggningen.

Den 31 oktober 1884 gav Kungl. Maj:t församlingen tillåtelse att riva träkyrkan med tillhörande klockstapel. Alla inventarier fick avyttras om de inte behövdes för den nya kyrkobyggnaden. Även Vitterhets-,Historie- och Antikvitetsakademien godkände detta.

Lyckligtvis räddades klockstapeln i sista ögonblicket. År 1889, då den nya kyrkan stod nästan färdig, föreslog kyrkoherden att klockstapeln tillsvidare skulle bevaras på sin gamla plats, eftersom den kunde behövas för förvaring av redskap och trädgårdsbänkar. Vidare ansåg man också, att klockstapeln skulle kunna försköna den ålderdomliga kyrkogården om den omgavs med planteringar.

I klockstapeln fanns tre kyrkklockor. Två av dem flyttades till den nya kyrkans torn för att användas till tornurets slagverk. Den så kallade Storklockan flyttades upp i kyrkans torn 1894. Den hänger ovanför ringklockorna och tillkännager urverkets timslag och den mindre anger urverkets kvartsslag.

På Storklockan, daterad 1707 och med gjutarens namn, äras i inskriptionen viktiga personer för kyrkan. Även Karl XII till häst föräras med bild och inskription. I oktober 1903 togs ytterligare en klocka ned, den så kallade Prästan, och flyttades till tornet i Stefanskyrkan som då var under byggnad. Klockan känns lätt igen på den vackra, spröda silverklangen, och kallas även ibland »silverklockan». Den bär årtalet1743 samt följande inskription:

 

JUST DÅ BLEV JAG GJORD MED MITT GÄLLANDE LJUD .

ATT FRAMKALLA SYNDARE LEDE

MED BÖNER OCH TÅRAR ATT VÄNDA TILL GUD

OCH SAKTA HANS BRINNANDE VREDE. SVERIGES DÅ MOGNADE OLYCKA

TY MISSÄMJA, ILLSTRÄCK OCH KRIG LÄT SIG SE

ATT VILJA VÅRT RIKE FÖRTRYCKA.


O. KJÖRNING S. TH. D:R PAST. ADJ. I S:T JACOB OCH JOHANNIS.

KYRKOVÄRDAR VORO DÅ FÖR TIDEN PETTER BROMAN OCH ANDERS SUNTLÖF.

OMGUTEN OCH TILLÖKAD I STOCKHOLM AF JOH. FAHLSTEN

 

Företaget med den nya kyrkan sattes igång med snaraste. Hovapotekaren W. Sebardt och friherre C F. Palmstierna fick i uppdrag att utse platsen för kyrkan. Flera förslag framlades i samråd med stadsarkitekten Ludvig Hedin, far till doktor Sven Hedin och byggmästaren Evald Thavenius. Den i första rummet föreslagna platsen låg på norra delen av Johannes kyrkogård, där platsen skärs i öster och väster av en tvärgång mot den då ännu befintliga Johannes gränd. En annan av de föreslagna platserna var den, där den gamla klockstapeln ligger. Det första av förslagen förordades av sakkunniga, även om det ur församlingssynpunkt kanske inte var det lämpligaste. Man ansåg det olämpligt att förlägga en församlings gudstjänstlokal i den allra yttersta utkanten. Trots detta blev förslaget antaget. Av intresse kan också vara, att man även kastade sina blickar på den Hedvig Eleonora församling tillhörande Timmermansordens egendom, just den plats där denna ordens ståtliga byggnad nu ligger. Tankar fanns att denna del av Hedvig Eleonora församling skulle kunna avsöndras till Johannes församling.

I juli månad 1881 utfärdades annons om tävlingsritningar. Två pris, ett på 1000 och ett på 500 kronor utfästes. I den promemoria, som uppgjordes av slottsintendenten E. Jacobsson, stipulerades att ritningarna skulle utföras under antagande att kyrkan skulle uppföras i närheten av den gamla och på kyrkogårdens nordöstra hörn. Kostnaderna skulle inte få överstiga 200 000 kronor och kyrkan skulle ha plats för 1 500 till 2 000 personer. För att bedöma de inkomna förslagen utsågs intendent Helgo Zettervall och slottsintendent E. Jacobsson. Då förslagen inkommit och granskats, tilldelades ritningen med beteckningen ”Spero” första pris. När förslagets namnsedel bröts stod namnet Calle Möller. Det andra förslaget märkt »X-Z», var uppgjort av arkitekt Ludvig Peterson.

Carl Möller blev den, som av kyrkorådet och granskningskommitten förordades att framställa kyrkans ritningar och upprätta kostnadsförslag.

Carl Oskar Möller, föddes 1857 och dog1933. Han utbildades vid Konstakademien i Stockholm. Han blev 1881 arkitekt i Överintendentsämbetet (sedermera Byggnadsstyrelsen), och 1904 blev han dess chef. 1892-1894 var Carl Möller också verksam som arkitekt vid förändringen av kyrkorummet i Sankt Jacobs kyrka.

Till vänster, innanför kyrkans stora portal finns han avbildad på en bronsmedaljong.

I det kostnadsförslag, som åtföljde ritningarna till den nya kyrkan hade kostnaderna stigit från de ursprungliga 200 000 till 390 000 kronor.

Kyrkotomten måste också regleras. Därför inköptes av kapten C. E. de Champs en av honom tillhörig tomt på 24 000 kvadratfot för en summa av 23 798 kronor. Likaledes inköptes en tomt av en fru L. Eriksson för 13 500 kronor och av Stockholms stad inköptes Johannes gränd som leder tvärs genom den nuvarande kyrkogårdens nordvästra hörn. När kyrkan stod färdig hade den kostat närmare 800 000 kronor.

Pingstdagen 25 maj 1890 stod den nya Johannes kyrka färdig att invigas. Det gamla träkapellet revs, men klockstapeln fick stå kvar och renoverades 1957. Stora folkskaror hade samlats i och kring den nybyggda Johannes Kyrka på Brunkebergsåsen för att se all pomp och ståt vid invigningen.

Kung Oscar II, som själv godkänt Carl Möllers ritningar och följt det fleråriga byggnadsarbetet med stort intresse, kom tillsammans med kronprinsen Gustav och prins Eugen. De kungliga åtföljdes av stor uppvaktning. Kyrkan var fylld till sista plats, cirka 950 personer. På kvällen åts stor middag på Grand Hotel. Sällskapet, ett drygt 100-tal kända och prominenta personer, åt en rejäl festmåltid med många rätter.


Om man i efterhand betraktar den historiska framväxten av kyrkan-/begravningsplatsen på Brunkebergsåsen kan man konstatera att de fyra stora stenkyrkorna på Norrmalm började med små träkapell som, vartefter befolkningen och staden växte, ersattes av större stenkyrkor. 

Johan III lät uppföra den nuvarande stenkyrkan Sankta Clara kyrka, som stod klar 1590.

Sankt Jacob påbörjades på Johan III:s initiativ 1580. Kyrkan i sten invigdes 1:a Advent den 26 november 1643 i närvaro av bl a drottning Kristina.

Kung Adolf Fredrik lade grundstenen till Adolf Fredriks stenkyrka år 1768. Kyrkan invigdes söndagen den 27 november 1774 av Adolf Fredriks äldsta söner, kung Gustav III och hertig Karl, senare Karl XIII.

Men inte Johannes. Man kan således konstatera, att när Johannes fått sin andra träkyrka hade Sankt Jacob och Sankta Clara redan fått sin stenkyrkor och knappt hundra år kom fick Adolf Fredrik sin.


1900-talet

Den 1 maj 1907 skildes Johannes församling från Jakobs och bildade eget pastorat. Klockstapeln var då i mycket förfallet skick. Ännu en gång tycktes den gå sitt öde tillmötes då man föreslog att den omedelbart skulle rivas. Johannes församlings nye kyrkovärd, tog den under sina vingar och talade varmt för dess återställande i gott och värdigt skick.

Efter en synnerligen grundlig och pietetsfull renovering 1957 står den åldriga klockstapeln kvar på sin plats. Klockstapelns gamla vindflöjel, som bär årtalet 1692, svänger ännu för himmelens vindar och berättar för vandraren om tider som svunnit.

1945-1946 restaurerades kyrkan. En mängd förbättringar gjordes. Bland annat åtgärdades den dåliga akustiken.

Sankt Johannes kyrka 1890 och klockstapeln från 1692

 

Johannes Kyrkogård

S:t Johannes kyrkogård – ”den gamla begravningsplatsen”-  är belägen på Brunkebergsåsens högsta punkt, framför kyrkan. Det var länge en kal och öde plats med lite vegetation. Av invånarna var platsen fruktad som skådeplats för spökerier och andra hemskheter. Först 1817 planterades träd på kyrkogården. 

I dag fungerar kyrkogården som park och skolgård för Internationella skolan och Franska skolan.

Gravstenarna på Johannes kyrkogård är i många fall i ett mycket dåligt skick. Inskriptionerna är oläsliga och stenarna är trasiga. Det gör förstås att man blir nyfiken på vem som ligger begravd vid just en sådan sten. Man får stilla sin nyfikenhet genom att titta på dem som man kan tyda någorlunda och som litteraturen också kunnat tyda som intressanta.

Särskilt intressant är Gunilla Bielke. Bredvid von Döbelns grav finns den väderslitna stenen med inskriptionen: Här hvilar Gunilla Bielke Louis de Geers älskade maka Född 1770. Död 1815.

Varför är hon inte begravd med sin make Louis de Geer?



Georg Carl von Döbeln (nr 4). Friherre och generallöjtnant. Gjorde några av sina största insatser i Finska kriget 1808-09. I Runebergs dikt ”Döbeln vid Jutas” tecknas hans bild med värme och intensitet. På gravmonumentet, ritat av arkitekten och konstprofessorn Fredrik Wilhelm Scholander och uppsatt år 1861, återfinns Döbelns valspråk: ”Ära, Skyldighet, Wilja.

Magnus Jacob Crusenstolpe (nr 3) assessor i Svea hovrätt, som han tog avsked ifrån 1834. Han gav ut en konservativ tidning som hette Fäderneslandet åren 1830-1833, som kung Karl XIV Johan tyckte om.

Carl Olof Rosenius (nr 1), född 3 februari, 1816 i Nysätra; död 24 februari, 1868, Stockholm, väckelsepredikant, författare och utgivare av Pietisten 1842-1868.


Karta över kyrkogården. Markeringarna visar intressanta 
gravar, varav några omnämns här.


Stukatören Axel Nikolaus Notini (nr 5), 30 oktober 1842- 22 juni 1914. Han tillhörde en bildhuggarsläkt som härstammade från Camiliano vid Lucca i Toscana. Fadern Giovanni Domenico Notini arbetade sedan 1826 i Sverige som bildhuggare och stuckatör. År 1852 flyttade han till Göteborg. Notini etablerade sig efter studier vid Chalmerska slöjdskolan i Göteborg och längre utrikes resor 1875 som bildhuggare i Stockholm. Här lät han bygga det hus som idag kallas Stuckatörens hus på David Bagares gata. Notini gjorde på Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborgs uppdrag avgjutningar av hällristningar i Bohusläns skärgård, utförde ornamentsarbeten i Rosendals slott och i vestibulen i Arvfurstens palats. Han var även lärare i konstformning vid Tekniska högskolan i Stockholm.

Skevikarna (nr 14) var en grupp radikala Pietister som efter att ha rest runt i Danmark, Tyskland och Holland i exil i 11 år återvände 1745 till Sverige och bildade en Kristen församling på Värmdö utanför Stockholm. Se även You Tube ”Skevikarna” Uppladdat den 20 jan 2009.

Eduard de Puy (nr 12), 1770-1822. Gravstenen pryds av en vacker medaljong. Han var musikalisk tusenkonstnär som komponerade, dirigerade, instuderade, spelade första fiol och sjöng (baryton) den manliga huvudrollen på Stockholmsoperan enligt Wästberg.

Under en fest sjöng de Puy sånger som inte behagade den polisspion som råkade vara närvarande. Detta renderade de Puy en biljett till Köpenhamn. Där knöts han efter någon tid till Det Konglige Teater som konsertmästare och sångare. Favoritrollen var Don Juan, som han också efterlevde, vilket renderade honom en biljett till Frankrike 1809. 1812 tilläts De Puy återvända till Stockholmsoperan och sin tidigare befattning som kapellmästare.  (Se även Leif Stenudds uppsats "Kungsbacken och Februarikuppen 1809".)

von Kemna (nr 13). Här vilar anhöriga till kungamördaren Jacob Johan Anckarström, som sköt Gustaf III den 16 mars 1792. von Kemna var halvbror till Anckarström.

Minnesplatta (nr 15). Markerar platsen där den gamla S:t Johannes kyrka låg, uppförd 1651 och ersatt med den nuvarande 1890.

Inga gravstenar reses längre på Johannes kyrkogård. Istället finns både minneslund och askgravlund. Minneslunden invigdes 1995 och är ritad av arkitekt Örjan Lönngren. Gjutjärnskorset av skulptören Carl Eldh har ursprungligen stått på Stefanskyrkans västra trappa. Askgravlunden invigdes på pingstdagen 27 maj 2012. Det är en plats där askan begravs och en minnesplakett sätts upp över den avlidne. Besökare kan lämna blommor och tända ljus


Referenser

Sankt Johannes Kyrka, Historik, Sankt Johannes församling

Erland Ros: Strövtåg i S:t Johannes församling 2, När Johannes var fattigtrakt. Ett gammalt dokument berättar

Michael Jägerblom: Strövtåg Johannes 5. Från invigningen anno 1890

Gilbert Murray: Strövtåg i Johannes 6. Johannes i gamla tider. Historisk berättelse av skolmästare Fred L Wittingh utgiven år 1771

E. Lignell Komminister: S:t Johannes Kyrka. Några anteckningar och minnen från den gamla kyrkan, klockstapeln och den nya S:t Johannes kyrka invigd Pingstdagen 1890. Kungl. Boktryckeriet. P.A. Norstedt & söner, Stockholm, 1932

Johannes kyrkas restaurering 1945-1946.
Ovanstående referenser återfinns på Johannes församlings hemsida. www.johannesforsamling-sth.se/kka_johannes_artiklar.shtml

Anna-Johanna von Platen: Sankta Claras Kyrkas historia, Stockholms Domkyrkoförsamling, 2003

Anna-Johanna von Platen: Sankt Jakobs Kyrkas historia, Stockholms Domkyrkoförsamling 2003, www.Stockholmsdomkyrkoförsamling.se

Lill Thoren: Det hände vid Johannes, 1993

Per Wästberg: Kring Johannes 1994.


Marianne Ahlnäs 2013

© Adolf Fredriks historiegrupp 2007 – 2016