Några gatunamn


Något om gatunamnen på Norrmalm
och då särskilt de runt Adolf Fredriks kyrka


I Magnus Ladulås donationsbrev till Klara kloster 1286 omtalas det berg ”qui dicitur Malm” (som kallas Malm). Berget ifråga, vars fornsvenska namn har varit MALMBER, var Brunkebergsåsen, som under medeltiden stupade brant ner i Norrström. I ett annat kungabrev två år senare, 1288, möter man för första gången namnformen NORRMALM (Norraemalm).

Under århundradenas lopp hade på Norrmalm uppstått en oreglerad, efterhand i hög grad vildvuxen bebyggelse. Källorna ger före 1600-talet endast sporadiska upplysningar om namn som varit knutna till det oregelbundna gatunät som växt fram.

I  förmyndarstyrelsens skrivelse till staden den 5 mars 1640 talas det om att ”gatorne i Stockholms Norre förstadh äre fordom mycket oordentligen bygde” och att ”vi icke obilligt hafve för särdeles skäl och orsakarskulld befunnit ett nödtörft att låta göra dem regular och något ordentligare, än de förr varit hafve”.


Norrmalm var en egen stad 1602-1635.

Gatunamn kan indelas i två grupper:

a) spontana namn, de äldsta namnen,

b) dopnamn, ofta på initiativ av myndigheter, till exempel Drottninggatan, Regeringsgatan, Fredsgatan.

1885 gjordes en namnrevision. Gatorna fick namn efter två principer: gruppnamns- eller kategorinamnsprincipen.

Från 1900-talet gällde kategorinamnsprincipen. Byggnadsnämndens namnberedning beslutade efter 1920.

 

Adolf Fredriks Kyrkogata  (1885)

Kyrkan, som invigdes 1774 och uppkallades efter sin grundläggare, konung Adolf Fredrik (1710-1771), gav upphov till namnet Adolf Fredriks Södra Kyrkogata. Detta namn ersattes år 1885 av det nuvarande namnet. Under 1600-talet och fram till 1770-talet har gatan burit namnen S:t Olofsgatan, S:t Olofs tvärgatan, S:t Olofs kyrkogata, S:t Olofs södra kyrkogata (jfr Olofsgatan), Barnhus Kyrkogatan och Barnhusgränden.

Det är Adolf Fredriks kyrkas föregångare, som har gett upphov till namnen med förleden S:t Olofs. Det var ett träkapell som revs i maj  1774 och kallades S:t Olofs kapell. Detta namn har en något överraskande historia.

I sin bok Clara Minne (1727) berättar Jöran Nordberg om kapellets byggnadshistoria och om rådmannen Olof Larssons ”christeliga och högstberömwärda upsåt, at ej allenast återbetala til S. Clara all den bekostnad som redan war skedd, utan jämväl i öfrigt åtaga sig alt hwad som ännu erfordrades, och för egna medel sättia hela byggnaden i fullbordan”. Efter hans död ”gjordes en underdånig föreställning hos Hans Kongl. Maj:t, at man gärna wille hedra den Sal. Mannen med ewärdelig åminnelse för hans Christeliga frikostighet och här wid  giorda ansenliga bekostnad, och fölgde strax Hans Majt:s nådiga bifall, at Hon skulle så nämnas, som hon ock, efter ett gammalt antagit bruk, kallas Sanct Olofs Capell, än i dag”.

 

Olofsgatan, 1885

Vid namnrevisionen 1885 fick Olofsgatan ersätta det då gängse namnet Repslagaregatan. Under 1600-talet kallades gatan även Hampspinnargatan. Det har i äldre tid funnits åtminstone två repslagarbanor eller reparbanor på Norrmalm. Det är därför ofta svårt att avgöra, vilken gata som avses, när det gäller äldre belägg.

 

Barnhusbron, 1966 och Barnhusgatan

Har fått sitt namn efter Barnhuset, som fram till 1885 låg i nuvarande kvarteret Barnhuset. Inom Norra Latins nuvarande område låg Barnhusträdgården, som sträckte sig ner mot Barnhusängen. Namnet Barnhusgatan var ursprungligen knutet till nuvarande Tunnelgatan. Det äldsta kända namnet på nuvarande Barnhusgatan är Tukthus- och Smedgårdsgatan.

 

Holländargatan  (Hollendare Gatan 1660)

Kan ha fått sitt namn efter den år 1650 omtalade”hållendaren Dijricksson”, som var gårdsägare i kvarteret Svärdfisken.

Gatan som leder norrut från Beridarebangatan, har under 1660-talet omnämnts som ”Beridare bahns gathun”.

S:t Olofs kapell, föregångaren till Adolf Fredriks kyrka, har gett upphov till det någon gång förekommande namnet S:t Olofs västra kyrkogata.

 

Wallingatan

Den hette på 1700-talet "Nya Gatan"; nyöppnad omkring 1775. Vid namnrevisionen 1885 blev Wallingatan namn för Rörstrandsgatans östliga sträckning från Dalagatans mynning samt för Adolf Fredriks Vestra Kyrkogata. Gatan uppkallades efter psalmdiktaren, ärkebiskopen Johan Olof Wallin (1779-1839), som under en tid varit kyrkoherde i Adolf Fredriks församling.

 

Kammakargatan

År 1663 kallas gatan ”ÖstanWäders gathan”, samma namn återkommer i en bouppteckning från 1668. I Anders Torstenssons tomtbok 1663 förekommer en gång namnet ”Östan wäders Gathun” men även den namnform som segrar under 1600-talet, nämligen ”Kammackare Gathun”.  ”Namnet Östanvädersgatan… berskriver antagligen gatans karaktär av ´blåshål´ just i backen upp mot Kungsbacken (bergspartiet norr om Wallingatan).  Här har vinden fritt spelrum endast från öster (eller snarare ONO…)” – Beträffande Nordanvädersgatan se Mäster Samuelsgatan.

Det är obekant vilken eller vilka kammakare det är som har gett anledning till namnet Kammakargatan. På 1700-talet fanns endast 6 kammakare i Sverige.

 

Saltmätargatan

Gatan omnämns 1690 såsom ”Saltmätare gränden”. Saltmätare var benämningen på en ”edsvuren stadstjänare som hade till uppgift att uppmäta salt som försåldes eller in- eller utfördes”.  Namnet torde syfta på saltmätaren Erich Hanson, vars tomt låg i kvarteret S:ta Anna i hörnet av Saltmätar- och Tegnérgatan. I mitten av 1600-talet bodde här en borgare med namn Anders Saltmätare.

Omkring 1700 används namnet Saltmätaregränden både för den nuvarande Saltmätargatan och för Tegnérgatan vid kvarteret S:ta Anna och österut.

På Saltmätargränden och Observatoriebacken bodde svinuppfödare. På 1700-talet fanns på de gamla gårdarna vid Saltmätargatan 20 kor, därefter vedhandlare som även öppnade grustag i åsen.

I ett par fastebrev från 1688 och 1681 för tomter väster om Saltmätargatan  uppges, att tomterna  gränsar till  ”Stora Kungsgatan” respektive  ”Stora  Konungsgatan”  från  Slottet och ut till Brunnsviken.  Samma gata nämns  i designationer  för de nu försvunna  kvarteren  Sjökalven. Skogvaktaren och Dragaren. Detta är den breda paradgata mellan slottet Tre Kronor och Brunnsviken, som föreslogs av Jean de la Vallée  1656 .  Tydligen har man reserverat mark för denna gata när man stakade ut kvarteren norr om Rådmansgatan. Men sedan  Karl XI  år 1692 hade slopat  den tilltänkta gatan, anlades tre långsmala byggnadskvarter på denna mark, öster om Saltmätargatan som på så vis fick normal bredd, och därigenom  uppstod mellan Markvardsgatan  och Rådmansgatan  den gata, som snart kom att kallas ”Lilla Bastugatan”,  se Sveavägen!

Enligt tidningen ”Mitt i Vasastan”, 2009-09-01, kan Saltmätargatans fortsättning bakom Handelshögskolan komma att heta ”Bertil Olins gata”.  Det är ett förslag från Stadsbyggnadsnämndens namnberedning 2009.

 

Sveavägen, 1885

Vid namnrevisionen 1885 blev Sveavägen namn på ”den utvidgade och förlängda Stora Badstugatan från Marquardsgatan norrut” och Sveaplan namn på ”den runda platsen vid Sveavägens norra mynning”. I Beredningsutskottets utlåtande 1884 återfinnes Sveavägen bland de namn som exemplifierar kategorien ”fosterländska och historiska namn”. När Stora Badstugatan senare utbyggdes och fick sin nuvarande bredd och sträckning, fick gatan i sin helhet namnet Sveavägen. (Om tidigare planer på en gata motsvarande Sveavägen se Saltmätargata!)

Gatans äldsta kända namn var Roslagsgatan (Roslagzgathun 1648). Namnet har motiverats av att gatan varit en utfartsled mot Roslagen. Från och med 1660-talet uppträder det konkurrerande namnet Bastugatan (Badestugu gatan 1667). År 1695 kallas gatan ”S:t Olofs Badstugata”.  S:t Olofs kapell var namnet på Adolf Fredriks Kyrkogatas föregångare. (Se Adolf Fredriks Kyrkogata!). Från och med 1710-talet blir ”Stora Bastugatan” det gängse namnet. Väster om Stora Bastugatan låg ”Lilla Bastugatan” (1695). Den gick mellan Rådmansgatan och Markvardsgatan och försvann då Sveavägen utbyggdes.

I källorna uppträder sporadiskt några andra namn på Sveavägens föregångare. Sålunda förekommer namnet Krutbrännargatan (Krut-brännare gatan 1669, Stora Badstufe gatan  eller Krutbrännare backen 1738), Krutbrännare är en äldre benämning på en som tillverkar krut. Gatunamnet kan möjligen sättas i samband med Luntmakargatan. Vidare har en del av gatan omtalats såsom S:t Olof östra kyrkogata (1791).

 

Luntmakargatan

Till Luntmakargatan har under 1600-talet flera namn varit knutna.

På 1700-talet uppges alternativa namn för gatan ”Luntmakare gatan eller Kifwe grenden”. Kive från fornsvenska och äldre nysvenskan kivonäbb, som var benämningen på ett slags skansverk av trä utanför en huvudfästning eller befäst borg. I slutet på 1600-talet förekom namnet Lustspinnargatan. Södra delen av gatan har under olika tider även kallats Tidegatan.

Luntmakaregatan har sitt namn efter en eller flera yrkesmän, som där preparerade och spann luntor för avfyrande av kanoner.

År 1679 omnämns ”Luntmakaregården” vid samma gata.


Apelbergsgatan  1857

De äldsta kända namnen för gatan är “Cantzlers gatun” (1638,1643, 1646), “Kantzlerens tregårdsgatu” (1646) och “gambi: Cantzlerens gatun” (1669). Gatan ledde till rikskanslern Axel Oxenstiernas trädgård. 

År 1690 har gatan sitt nuvarande namn (Apel bergz gatan). Anledningen till detta namn är okänd men det finns all anledning att tro, att det existerar ett samband mellan gatunamnet och kvartersnamnet Apeln, som är belagt sedan 1649 (Apelen). Det är dock icke möjligt att avgöra, vilket av namnen som är det primära.

Apelbergsgatan har ursprungligen varit namn på endast den västra delen av nuvarande Apelbergsgatan. Den östra delen har kallats Rödhårens gränd eller Rödhårens gata. I en bouppteckning från 1679 tals sålunda om Rödhårens grändh uppe på Berget”. I en bouppteckning från 1695 möter namnformen ”Rödhårns Gatan”.  Tillaeus´ karta 1733 har ”Röhårns Gr (änd)” för sträckan Holländargatan (eller Olofsgatan)-Malmskillnadsgatan, medan R”udling 1740 har ”Röhorns-Gatan” för sträckan Holländargatan – Malmskillnadsgatan.  År 1857 fastställs Apelbergsgatan såsom namn på ”Rödhårens gränd, från Johannis plan till Clarae Norra Kyrkogata”.

Rödhårens gränd innehåller ett personbinamn Rödhår i bestämd form. Detta personbinamn är väl bestyrkt. Sålunda omtalas i Norra Förstadens tänkebok för 1615, att ”Hindrich Rööhår gjorde sin borgere edh” den 8 december på Norrmalms rådstuga. Den 27 augusti 1618 ”Vpbödh Hendrich Rödhåår sin gård andre reesan”:En murarmästare Johan Eriksson ”Röhåår” omtalas 1662. I en bouppteckning från 1690 omnämnes en ”hampspinnare Oloff Erichsson Röhår på Norre Malm och Luntmakaregatan”. Jan Ahnlund antyder ett samband mellan denne och namnet Rödhårens gränd, då han framhåller att dett är möjligt att han bodde i hörnet av Apelbergsgatan.


Johannesgatan, 1885

I källor från 1600- och 1700-talen förekommer en rad olika benämningar på Johannesgatan till exempel Nya Kyrkogårds gränden, 1667, Nya Kyrkogårdsgatan, 1669, och Kapellsgatan, 1671, och liknande.

Gatan hette 1806 Johannes östra kyrkogata fram till 1885.

 

Brunkebergsåsen (Slaget vid Brunkeberg 1471)

Brunke betyder brant. Brunkebergskyrkogården och S:t Örjans kapell var föregångare till S:t Johannes kapell, annex under Jakobs församling.

 

Eriksbergsplan, 1950

Namnet ersatte 1950 Roslagstorg som i sin tur 1865 ersatte namnet Träsktorget. Man tyckte tidigare att det kunde heta Sankt Eriks torg. Kung Erik finns i Stockholms vapen och egendomen Eriksberg låg öster om Träsket. Namnet härleds från 1750, då trädgårdsmästaren Erik Lindblom köpte området.  Det var värdshus där, när Timmermansorden köpte fastigheten 1788 och inrättade hem för invalider. Timmermansordens nuvarande byggnad ritades av I. G. Clason och byggdes 1915-1927.

 

David Bagares gata, 1857

Gatan har fått sitt namn efter bagaren David Lamb, död 1671, som hade en gård i kvarteret Österbotten. Den västra delen av gatan, sträckningen Regeringsgatan-Malmskillnadsgatan, har i äldre tid omnämnts under fyra namn: Dödgrävargränden/-gatan, Sågargatan/-gränden, Kvarngatan, Väderkvarnsgränden.

Det namn som blir bestående fram till 1800-talets mitt, då hela gatan får ett enda namn är Dödgrävargränden. I kvarteren på ömse sidor om gatan har det under 1600-talet bott dödgrävare.

 

Snickarbacken, 1882

Gatan har tidigare haft olika namn, bland annat Murmästargränden. Det vanligaste namnet på gatan från 1690-talet och fram mot 1880-talet var Bödelsbacken.

 

Tegnérgatan, 1885

Efter skalden och biskopen Esaias Tegnér (1782-1846). Gatans tidigaste namn (för sträckningen mellan Drottninggatan och Holländargatan) är Bagare Twärgränden (1686) eller Bagaregränden (ca 1700), ursprungligen efter bagaren Frans Hindrick, vars tomt låg norr om gatan och sträckte sig från Drottninggatan till Holländargatan. Tomten beboddes i drygt 40 år av denne och andra bagare.

År 1728 betecknas Bagaregränden som ”så kallade trybacka långs gränden”. Från trakten av nuvarande Tegnérlunden och österut ”Tre backa Långs gatan”. I flera fall en kortare form av namnet ”Tre Backar Lång”. På 1690-talet har en del av gatan kallats Saltmätargränden.

Gatan väster om Tegnérlunden kallas 1698 ”Barnhus qvarn Gatan” 1727 ”Qvarn Gränden”, 1784  ”Barnhus-Qvarn Gränden” och 1801 ”Qvarn Gatan”.  Under 1800-talet fram till 1885 kallas gatan vanligen ”Qvangränden”. Anledningen till dessa namn var att i nuvarande Tegnérlunden låg Barnhuskvarnen,  byggd 1639. Här fanns två kvarnar, en för spannmål och en för hampa, ”Hamp Stamp” byggd omkring 1740. Båda revs 1890.

 

Drottninggatan

På den karta, som ansetts vara upprättad av Anders Torstensson 1636 har den – inför den stora stadsplaneringen av Norrmalm – planerade gatan fått namnet ”Stoore Konnungz gatun”. År 1639 möter man det namn som blir bestående till våra dagar, nämligen Drottninggatan. Namnet avsett som en hyllning till den minderåriga drottning Kristina.

Under 1630- och 1640-talet uppträder sporadiskt beteckningar som Konungsgatan, Nygatan, Norremalms store gata, Stora Gatan, Stora Stråkgatan, Sträckegatan och Stora Långgatan för Drottninggatan. Det är delvis fråga om benämningar som tidigare varit knutna till den gamla huvudvägen från nuvarande Gustav Adolfs Torg, förbi Klara kyrka och norrut. Kungsbacken är ett ännu levande namn för sträckan Barnhusgatan-Kungstensgatan. Gatan bibehöll dock ända in på 1800-talet sin prägel av landsväg mot Norrtull.

 Se även "Kungsbacken och Februarikuppen 1809"


Döbelnsgatan, 1885

Vid namnrevisionen 1885 fastställdes Döbelns gata såsom namn för ”Norra Tullportsgatan och dess förlängning”. General Georg Carl von Döbeln (1758-1820) ligger begravd på Johannes kyrkogård.

Under 1600- och 1700-talet har gatan burit olika namn. Då den ledde fram till den tullport, som antagits ha varit belägen i trakten av nuvarande Norra Real, har den kallats Nya Tullportsgatan  (1669), Nya Tullgatan (1672), Gamla Tullportsgatan (1683), Tullportsgatan (1698), Roslagstullportsgatan (1705).  Namnen S:t Johannes gata (1686) och S:t Johannes västra kyrkogata (1700) motiveras av att gatan går utefter Johannes kyrkogård. Döbelnsgatan utgör en fortsättning på Malmskillnadsgatan, vilket ibland även varit namnet på sträckan fram till Surbrunnsgatan (1740).

 

Markvardsgatan 1870

Gatan har fått sitt namn efter handelsmannen Hans Georg Marcqvardt, som 1705  fick fastebrev på en egendom, som omfattade hela det nuvarande kvarteret Blompottan omedelbart söder om gatan och var en malmgård. Den var med all säkerhet vackert belägen med utsikt mot Stora Träsket åt öster och västerut mot den glatt spelande väderkvarnen Spelbomskan uppe på Observatoriekullen.

 

Källor

Nils-Gustaf Stahre, Per Anders Fogelström, Jonas Ferenius & Gunnar Lundqvist: Stockholms gatunamn (1983, 1986)

Björn Hasselblad: Stockholmsgator  (1962)

Claes Lundin & August Strindberg: Gamla Stockholm (4. upplagan, 1974, tryckt 1988)


Monica Granbeck 2009

© Adolf Fredriks historiegrupp 2007 – 2016